Dödsdomar och avrättningar för trolldom i Värmland(1)
av Lars Erik Westlund
I början av 1670-talet anklagades vid Fryksdals häradsrätt några kvinnor för Blåkullafärder och umgänge med djävulen, men utan att något världsligt straff utdömdes. Omständigheterna i målet föreföll såpass oklara att det i stället lämnades under ”Guds dom”. Bland vittnena märktes en ung dalkulla i tjänst i häradet och målet hade därmed kanske ett visst samband med den våg av dödliga trolldomsprocesser som sköljde över delar av Sverige vid denna tid, däribland Dalarna. Nya anklagelser i Fryksdalen om resor till Blåkulla tillsammans med barn i början av 1680-talet utmynnade däremot i friande domar för de utpekade medan den cirka 15-åriga flicka som fabricerat lögnerna ådömdes böter, som i brist på medel sonades med kroppsstraff. Betydligt mer omtalad är den utdragna och isolerade processen mot ”Kapten Elin” på Värmlandsnäs och hennes medåtalade i början av 1720-talet. En ung flicka fabulerade om sin samvaro med Satan tillsammans med ett tiotal kvinnor av vilka några besannade flickans uppgifter som en följd av den psykiska press och de pinliga förhör som de utsattes för. Hotande dödsstraff avvärjdes i högre instans men flera av de lagförda kvinnorna ådömdes i stället annat straff: risslitning och, för ett par av dem, därefter förvisning.
Också den antagligen slumpmässiga anhopningen av allvarligare trolldomsmål i Värmland redan under 1600-talets första decennium har i viss mån noterats i litteraturen. Utgången i de flesta av dessa mål är inte känd men för tre av de åtalade, Mats i Oleby i Fryksände, Britta i Våle i Ekshärad och Per Amundssons hustru i Herrhult i sedermera Kroppa socken, gav Karl IX order om nya förhör i sitt utlåtande i november 1608. I varje fall i fråga om Mats i Oleby skulle det ske under medverkan av bödeln, vilket alltså innebar någon form av tortyr. Mats uppgavs vid tinget i Fryksdalen 1607 ha genom trolldom bragt om livet Jon i Bada, som påtalat att Mats tidigare hade stulit en gryta av honom. En annan man, sin kusin Jöns i Oleby, ansågs Mats genom sina konster ha gjort till krympling, tydligen som en hämnd för att Mats några år tidigare (år 1600) hade blivit dömd till dryga böter och uppenbar kyrkoplikt med risslitande vid samtliga då fyra kyrkor i pastoratet för att ha begått dubbelt hor med mannens hustru (även kvinnan skulle undergå detta straff). Till följd av sina trollkonster och sina stölder hade Mats blivit bortjagad först från Fryksdalen och sedan från Östra Fågelvik, varefter han begett sig till Grava där han likaså hade ådragit sig missnöje. Om Britta i Våle sades vid tinget i Älvdals härad 1607 att hon lovat en man ont, varpå denne, Trond (”Tron”) i Månäs i Norra Ny, strax hade insjuknat och dött. Om Per Amundssons hustru i Herrhult berättades vid tinget på Värmlandsberg samma år att hon var beryktad för trolldom men utan att några detaljer härom intogs i domboken.
Ytterligare ett mål av detta slag som kungen underställdes vid denna tid gällde Kerstin i Stackerud i Ekshärad, men vari hennes trolldom bestod anges inte och någon dom i målet är inte känd. En friande dom kan däremot konstateras för Anders i Skälstabacken i sedermera Lungsunds socken. På tinget på Värmlandsberg 1608 värjde både nämnden och tingsmenigheten Anders och hans hustru för anklagelser om trolldom, och hans granne Jöns, som några år tidigare hade väckt åtal mot Anders för att vara en trollkarl, medgav nu att varken han eller hans hustru hade ”förnumitt någott ont” av honom. Därför frikändes Anders medan grannen bötfälldes för obevisat käromål. Nästan inte alls beaktad är däremot en avrättning som bevisligen har verkställts i Värmland för trolldom. Fallet, från 1575, förtecknas i Bengt Ankarloos katalog över trolldomsmål t.o.m. 1614 (året för hovrättens tillkomst) i hans avhandling om trolldomsprocesserna i Sverige (1971), men med anmärkningen ”osäkert”.
Ankarloos källa torde vara längden över kronans andel av sakören (böter) i Västersysslet 1575. I den upptas fyra kor, två bockar och fyra getter som hade gått till skövling (förverkats) efter en inte namngiven kona ”som wartt bräntt”. Om anledningen till bålstraffet sägs ingenting i denna notis, varför det kan förefalla vara ”osäkert” om det utdömts för skadlig trolldom – bålbränning kunde komma ifråga även för kvinnor som begått mord, tidelag och grövre former av incest. Andra noteringar i räkenskaperna skingrar dock alla tvivel.
Allmogen var skyldig att leverera bränslet till bålbränningar. Enligt tillägg som har gjorts till några handskrifter av den yngre landslagen (Kristoffers landslag) ålåg det ”huar bonde” i häradet där avrättningen skulle ske att på sin egen skog hugga ett lass ved och frakta den till bålet eller i annat fall böta 3 mark. I det här aktuella målet påfördes emellertid samtliga fem härader i dåvarande Västersysslets fögderi ved till avrättningen. Fyra av häraderna – Gillbergs, Jösse, Nordmarks och Älvdals härader – löste dock pålagan med att i stället hugga veden till hertig Karls bruk i Bro (nuvarande Kristinehamn), och möjligen var orsaken till att hela fögderiet påfördes leverans av bålbränsle endast ett sätt för hertigen att öka mängden gratisved för eget behov; alltsedan ”företagarfursten” hade tillträtt sitt hertigdöme tvingades hans undersåtar att som skatt utöver de ordinarie pålagorna bidra med ved, arbeten och annat till hans olika anläggningar. I det återstående häradet, d.v.s. Fryksdals härad, utgjordes veden däremot till det ursprungliga ändamålet. Här brändes kvinnan, ”Eenn trolkona”.
Den avrättade kvinnans efterlämnade två bockar och fyra getter drevs sannolikt till Bro medan de fyra korna byttes bort eller tillfördes andra av hertigens gårdar. Långt senare, vid någon revision i samband med att bruket och gården i Bro avvecklades i mitten av 1580-talet, fann man att allt vad som beslagtagits inte hade blivit bokfört. En tidigare fogde vid Bro förklarade i en skrivelse att han av sin kollega i Västersysslet visserligen mottog några persedlar efter kvinnan men att dessa föremål var såpass fördärvade att han inte hade funnit det nödvändigt att redovisa dem. Även i detta intyg omtalas den avrättade som ”enn [Tr]ull Quina som bleff brendh”. Nu rättades misstaget till och i räkenskapen för år 1586 infördes som en inkomst även några sängkläder (ett gammalt räckebolster, ett åkläde, ett hyende) och en utsliten kopparkittel om 8 mark.
Samma år som bålet brann i Fryksdalen tycks även en kvinna i sedermera Borgviks socken i Grums härad ha avrättats för en likartad gärning. I 1575 års saköreslängd för Östersysslet upptas en oxe och en ko av Britta i Borgvik som ”bruckade Affguderidh”. Noteringen följs av uppgiften: ”Och wttfeste huar man” i Grums härad 4 mark, sammanlagt 340 mark. Tydligen hade sammanskottet samband med Britta i Borgvik. Vid denna tid förekom det att en kollektiv gåva kunde lösa en dödsdömd person från bålbränning till ett annat dödsstraff. Anledningen till dessa sammanskott kan ha varit besväret med vedleveranserna men också fruktan för röken från bålet – denna ansågs kunna förorsaka missväxt och hårda år där den drog fram. Troligen hade häradsborna genom sitt rundliga bidrag till hertigens räntekammare löst Britta från bålbränningen till ett annat avrättningssätt. De redovisade kreaturen skulle därmed ha gått till skövling efter henne.
I räkenskapen för Östersysslets fögderi 1616, avseende räkenskapsåret Johannes (midsommaren) 1616–Johannes 1617, upptas en utgift på 16 daler till skarprättaren för att han avrättat fem missdådare, därav ”3. Trolkärlinger”. Räkenskapen innehåller inga närmare upplysningar om dessa kvinnor och deras påstådda brott, och det tycks inte heller finnas någon annan källa till dessa rättsfall. Frånsett protokollen upprättade vid några räfsteting i landskapet 1550 har värmländska domböcker bevarats fr.o.m. år 1600, men serien har luckor för vissa år under seklets första decennium och för hela perioden 1611–17.(2) Källäget är mindre gott även vad gäller änkedrottning Kristinas korrespondens, som har bevarats endast i ringa utsträckning. Det var säkerligen hon som hade avkunnat de slutgiltiga domarna i dessa mål i egenskap av förmyndare för sin son hertig Karl Filip – först med hans frånfälle 1622 kom domarna i grövre brottmål från de landsdelar som utgjort hans därmed indragna furstendöme att i stället underställas Svea hovrätt. Värmland överfördes därefter, drygt tio år senare, till den nyinrättade Göta hovrätt.
Till notisen om arvodet för avrättningen av de fem missdådarna ansluter räkenskapens redovisning av 6 mark i tärepenningar till två fogdekarlar som hade hämtat skarprättaren. Av räkenskapen för Karlberg (kungsgården i Karlstad) framgår att skarprättaren hörde hemma i Örebro – bödeln där nyttjades redan på 1570-talet också i Värmland – och att han under året hade befunnit sig på Karlberg ”opå åtskillige tijder” i sammanlagt åtta dagar. Enligt samma källa hade en mandråpare avrättats i Karlstad, vilken kan ha varit en av de två övriga missdådarna som bödeln avlivat enligt noteringen i räkenskapen för Östersysslet. Den andre var kanske den man som under flera veckor samma räkenskapsår satt fängslad i fångkistan i Nykroppa för tidelag (bolat med en ko), ett allvarligt brott som i allmänhet kunde sonas endast med livets förlust.
På tinget i Fryksdals härad i augusti 1638 förekom ett trolldomsmål i vilket det som en försvårande omständighet för den tilltalade, Håkan i Vadje i Fryksände, anfördes att en svägerska till honom (hustruns syster) hade blivit ”brändh, för Truldom”. Tidsavståndet förefaller tala emot att det var bålbränningen i samma härad 1575 som därmed åsyftades. Antagligen avsågs i stället en annan, senare avrättning för trolldom, möjligen en av dem som skedde 1616 (Fryksdals härad hörde 1575 till Västersysslet, men 1616 till Östersysslet).
Ännu ett fall i det i dessa sammanhang mycket framträdande Fryksdals härad utmynnade i en dödsdom för trolldom. Vid vårtinget i häradet 1733 erkände den drygt 30-årige Olof Jönsson i Mölnerud i Fryksände att han som hämnd för lidna oförrätter ”skämt” (med trolldom fördärvat) flera hästar som tillhörde hans ovänner genom att bl.a. läsa Fader vår baklänges och förbanna Gud, något han lärt sig i sin ungdom av en gammal kvinna i Bada. Under åberopande av bl.a. 2 Mos. 22:18 (som ingick i landslagens appendix med utdrag ur Moseböckerna) och Högmålsbalken 6 kap. landslagen dömde häradsrätten Olof Jönsson till döden för trolldom.
Domen underställdes i vederbörlig ordning högre instans, men i motsats till häradsrätten tog Göta hovrätt endast fasta på de hädiska eder som Olof Jönsson uttalat i samband med sina konster – hovrätten satte tydligen ingen tilltro till den effekt som dessa påstods ha haft. Olof Jönsson dömdes därmed i stället för blasfemi med hänvisning till bl.a. 3 Mos. 24:16 (likaså citerat i landslagens appendix) och 1687 års stadga om eder och sabbatsbrott 6 §. Brottets grova karaktär – ederna hade t.ex. inte utslungats i hastigt mod eller i berusat tillstånd – medförde att dödsstraffet kvarstod: Olof Jönsson skall halshuggas och hans kropp nedgrävas på avrättningsplatsen.
Hovrätterna hade 1714 (formellt) återfått möjligheten att genom s.k. leuteration ådöma ett annat, mildare straff än vad lagen föreskrev, men då målet mot Olof Jönsson avsåg ett Crimen Læsæ Majestatis Divinæ, brott mot Gud, hänsköts det till Kungl. Maj:t, som emellertid i sin resolutionlämnade hovrätten ”frije händer, öfwer förber:de brottmåhl så att sluta och dömme, som målets omständigheter medgifwa, och J på Edre Samweten taga kunne” lämnade hovrättens ledamöter ”frije händer, öfwer förberörde brottmåhl så att sluta och dömma, som målets omständigheter medgifwa, och J på Edre Samweten taga kunne”. Målet återremitterades därmed för avgörande till Göta hovrätt, som i sin dom 3 juli 1733 inte fann någon anledning att utdöma annat straff än vad lagen påbjöd. Hovrätten konfirmerade därmed sin tidigare dödsdom.(3)
Olof Jönsson dömdes vid Fryksdals häradsrätt till döden för trolldom, men slutade sina dagar som livdömd hädare. Dödsstraff för smädande av Gud, då inga förmildrande omständigheter förelåg, stadgades också i den för hela Sverige (både stad och landsbygd) gemensamma lag, som efter många års förarbeten antogs vid 1734 års riksdag och som trädde i kraft två år senare. Medan straff för vad som betecknades som trolldom helt borttogs genom 1779 års reformering av straffrätten(4) var hädelse straffbelagt t.o.m. 1970, fr.o.m. 1949 i egenskap av ”brott mot trosfrid”. Dödsstraffet för hädelse hade (formellt) avskaffats först med 1864 års strafflag.
- Artikeln bygger huvudsakligen på min bok Brott och straff i Värmland under 1500-talet (2018), s. 179–183, där källorna anges.
- Fr.o.m. 1621 och framåt föreligger domböcker för hela landskapet (för de första åren som s.k. renovationer), men i några häradsrättsarkiv ingår ännu äldre domböcker: Gillbergs härad 1618–20, Näs härad 1619–20 och Väse härad 1620.
- Häradsrättens rannsakning och dom refereras i Gunnar Almqvist, sammandrag av Fryksdals härads domböcker 1726– 1740 (1998), s. 300 f. (1733 vt:54). Hovrättens och Kungl. Maj:ts utslag i Göta hovrätt B II A:37 (nr 43) och Göta hovrätt E I AC:10 (nr 32), Landsarkivet i Vadstena. Se även Per Sörlin, Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i Göta hovrätt 1635–1754 (1993), s. 68, 102.
- Däremot kvarstod straff för spådomskonst, signeri och ”annor vidskepelse”, som i 1864 års strafflag uttryckligen likställdes med bedrägeri.