Präster i Älvdals pastorat under 1500-talet (del 1)

Några tillägg och rättelser till Edestams herdaminne
Av Lars Erik Westlund

”Jon i Rangedal”
Som den andre till namnet kände kyrkoherden i Älvdals pastorat, efter den i ett bytesbrev från 1415 omnämnde men i övrigt obekante Ingemar Jonsson,[i] har åtminstone alltsedan 1700-talet upptagits en viss Jon (Jonas) i Rangedal, trots att ingen samtida källa omnämner honom som präst i Älv­dalen. Att han ändå har kommit att räknas till kyrkoherdarna på denna ort beror på de uppgifter om Älvdalen, som den lokal- och släkt­historiskt intresserade Ekshäradsprosten Bengt Piscator delgav Andreas Olavi Rhyzelius 1736 eller 1737 och Fridrik Fryxell omkring 1750 för deras arbeten med sina kyrko- och prästkrönikor eller herdaminnen enligt en något senare term. I sitt ”Ödmiukaste Memorial” till Rhyzelius uppger Piscator att Jon i Rangedal omnämns utan årtal och farsnamn ”på en Grafsten i den gamla Ekzhäradz Kyrkia”, att det ”berättas” att han skall ha varit den förste lutherske pastorn i Älvdalen, att hans hustru hette Birgitta och var född i England samt att han ligger begravd i Ekshärads gamla kyrka. I förteckningen som tillställdes Fryxell upp­ges likaledes att Jon i Rangedal var den förste lutherske pastorn i Älvdalen och att han var gift med Bir­gitta, en engelska, men också att han avled 1537. Enligt båda berättelserna efter­träddes Jon som kyrko­herde i Älvdals pastorat av sin son Erik, Ericus Jonae.[ii]

Inte heller Piscator åberopade någon samtida källa som omnämner Jon i Rangedal som kyrkoherde i Älvdals pastorat. Det gjorde han däremot beträffande den ovannämnde Ingemar Jonsson, som han kände genom bytesbrevet från 1415, ”en gammal och nästan Oläselig Skrifft”, som då förvarades i Ekshärads prästgård.^[iii] Påståendet att Jon i Rangedal skulle ha varit den förste lutherske prästen här byggde i stället endast på ett antagande eller en släkttradition av oviss ålder – det ”berättas”. Till den senare kategorin hör väl också Piscators uppgift att herr Jons hustru eller forsia (hushållerska) hette Birgitta och kom från England. Piscator omtalar inte heller någon gravsten eller gravskrift för Jon i Rangedal – hade en sådan verkligen existerat hade Piscator självfallet återgivit dess text likaväl som han citerade de nedannämnda gravskrifterna över Ericus Jonae och Benedictus Erici i sin berättelse till Fryxell. Stenen som Piscator åsyftar vad gäller Jon i Rangedal är i stället den som har legat över Benedictus Eri­cis grav och som numera sedan länge är rest på den gamla kyrkplatsen i Ekshärad. På den före­kommer Jons i Rangedal namn, men grav­hällens text motsäger de facto Piscator: herr Bengts far, herr Erik, var kyrkoherde i Älvdalen, hans svärfar, herr Sven, var prost och kyrkoherde i Kils pastorat och hans farfar, herr Jon, var kyrkoherde i – Rangedal. Inte heller dödsåret 1537 för Jon i Rangedal var hämtat från en säker källa. Det hade i stället konstrue­rats med stöd av uppgifter om Ericus Jonae: denne avled enligt en samtida notering 1588 och skulle enligt gravskriften över honom ha varit präst här i 50 år (se närmare nedan), vartill uppenbarligen lagts ett förmodat nådår.

Rhyzelius godtog i sin Wermelandia Ecclesiastica & Literata utan vidare Piscators uppgifter om bl.a. Jon i Rangedal, men feltolkade dem till viss del: hos Rhyzelius, som aldrig besökte Ekshärad eller ens Värmland, heter det att Jon i Range­dal ”nämnes så på sin grafsten i gambla Ekshärads kyrkio”[iv] (min kursivering). Innan Rhyzelius mottog Piscators bidrag hade han ingen kunskap om Ingemar Jonsson, Jon i Rangedal och Ericus Jonae; den förste kyrkoherden i Älvdals pastorat som han då kunde namnet på var Jonas Erici (efter Uppsala mötes beslut 1593).^[v] I de herdaminnen för Karlstads stift som därefter följt finns dock en klar reservation mot att Jon i Rangedal förekommer i längden över kyrkoherdar i Älvdalen. Fryxell, och efter honom Johan Hammarin, författare till det första tryckta herdaminnet för stiftet, anmärker att man av gravhällen för Benedictus Erici skulle ha anledning att tro att Jon varit kyrkoherde i ”Rangedal” och inte i Älvdalen.[vi] Likväl ansåg sig Fryxell inte kunna utelämna Piscators uppgifter om Jon i Rangedal: ”[…] som Kyrkoherdarne i Elfwedalen med särdeles flit och omsorg finnas hafwa förskaffat sig fullkomlig reda och kunskap om Sina förfäder och företrädare, så har man icke wågat gå ifrån deras upgift, i den öfwertygelse, att de till sina upgifter haft fullgiltiga skäl och bewis”,[vii] en övergripande karakteristik som onekligen har visst fog för sig, men, som den följande granskningen också påvisar, inte utesluter förekomsten av fel. Fryxells ställningstagande medförde att uppgifterna om herr Jon upprepades också av Hammarin.

Positionsangivelsen ”i Rangedal” var visserligen besvärande men Fryxell föreslog att den lär innebära att herr Jon var född på denna ort, vars läge Fryxell dock inte uttalade sig om, eller i annat fall kanske herr Jon hörde till en släkt ”som skrifwit sig till eller af Rangedal”, något som kunde tyda på adlig börd.^[viii] Herr Jon förekommer även i Fryxells översiktliga värmländska kyrkohistoria i hans Wermelandia Ecclesiastica, eller Carlstads Stifts Kyrko- och Preste-Chrönica. Där anför han Jon i Rangedal som det enda av honom kända exemplet på en katolsk präst­man i Värmland och Dalsland, som trots celibattvånget höll sig med ”Frillor, eller sådana Hushållerskor, som både förestodo deras Hus, och på allt sätt gingo dem tillhanda, til deras nöje och nytta”^[ix] – sonen Ericus Jonae skulle enligt gravskriften kombinerad med uppgiften om hans dödsår ha varit född redan 1483 (se närmare nedan). Inte oväntat dyker samma fall upp hos Hammarin, den nämnda reservationen till trots.^[x]

Med Erik Fernows Värmlandsbeskrivning (1773–79) blev Jon i Rangedal bekant genom trycket redan före utgivningen av Hammarins herdaminne på 1840-talet. Fernow kände denne prästman åtminstone genom Rhyzelius’ handskrift (skänkt 1738 till Karlstads domkapitel),[xi] men meddelade blott att herr Jon i Rangedal var präst i Älvdals härad ” i Sturarnes tid, och blef sedan Lutheran” samt att han var superinten­denten Sveno Benedicti Elfdalius’ farfars far.^[xii] Dessa knappa rader räckte dock för Olof Sundholm att i sitt herdaminne för Skara stift (under arbete till inpå 1810-talet men aldrig tryckt)[xiii] sammanföra Jon i Rangedal med en senmedeltida kyrkoherde Jon Räf i Rångedala i södra Västergötland.^[xiv] Identifieringen återkom i J.W. Warholms tryckta herdaminne för samma stift (1874), men medan Sundholm (under inflytande av Fernows formulering) ansåg att herr Jon hade varit kyrkoherde i Älvdalen innan han tillträdde samma ämbete i Rångedala intog Warholm den motsatta ståndpunkten.^[xv] Noteras kan att redan Rhyzelius i sin handskrift rörande Skarastiftets prästerskap (som hade gett upphov till hans motsvarande arbete om den värmländska superintendentian) kände till Jon Räf med hänvisning till samma källa som Sundholm och Warholm åberopar, ett numera okänt brev från 1513 rörande en jordaffär med en viss Per Månsson på Säby i (Södra) Ving,[xvi] men utan att förbinda Jon Räf med ”Jon i Rangedal”, som han fick kunskap om via Piscator omkring 1736. Detsamma gäller f.ö. J.F. Odhelius’ likaså otryckta herdaminne för Skara stift (avslutat sannolikt 1867); Odhelius tycks inte ha ägt någon närmare kännedom om föregångaren Sundholms manuskript och omnämner herr Jon Räf endast under åberopande av brevet från 1513.^[xvii] Senare har Anders Edestam, i det senaste herdaminnet för stiftet, följt i Sundholms och Warholms spår och förklarat att det ligger närmast till hands att förbinda ”Rangedal” med Rångedala i Västergötland, men också att det inte med säkerhet kan avgöras om herr Jon Räf i Rångedala är identisk med ”kh i Älvdalen med samma namn”, d.v.s. Jon i Rangedal, och – i anslut­ning till Fryxell och Hammarin – att inga ”ovedersägliga bevis” finns för att denne verkligen har varit kyrkoherde i Älvdals pastorat.[xviii]

Herr Jons ”Rangedal” uppvisar inte likhet med något socken- eller pastoratsnamn i Värmland, däremot med nämnda Rångedala i Västergötland, vilket under 1400- och 1500-talen skrivs ”Ranghdall”, ”Ranga­daal”, ”Raangedal” o.d.,[xix] och där en kyrkoherde Jon Räf uppträder i några brev från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Det är obekant hur länge han innehade detta ämbete men 1524 omnämns i stället herr Per i Rangedal (”her Pæder i Raangedall”).^[xx] En köpehandling daterad Tvär­red 8 juni 1493 är beseglad med bl.a. ”herr Jon Ræffs i Rangadal” sigill, enligt ett brev ut­färdat i Bronäs 17 maj 1515 tillåter riksrådet Lindorm Brunsson (Forstena­släkten) och Birgitta Torstensdotter att (sedermera) riksrådet Bengt Gylta får ”ighen lösse” i själva brevet inte specificerade gods som Gustav Torstensson har pantsatt till ”her Jon Reff”, och genom ett brev daterat Påtorp 7 septem­ber 1515 säljer ”Ion Ionsson ræff prester” sin gård Ormåsa i Rångedala, vilken årligen räntar tre lispund smör, till riksrådet samt hövitsmannen på Örebro slott och i Västergötland Erik Abrahamsson (Leijon­hufvud) för 40 mark danska sedan en syster till den kvinna, som sålt hemmanet till ”her Ion Ræff” avstått sin bördsrätt enligt ett brev daterat Ving 10 september samma år.[xxi] Tvärred, Påtorp (som var den nämnde Bengt Gyltas sätesgård) och (Södra) Ving ligger liksom Rångedala i södra Västergötland. Med Bronäs i brevet 17 maj 1515 avses brevutfärdaren Lindorm Brunssons sätesgård i närheten av Lidköping.

Ett visst samband tycks ha förelegat mellan Ormåsaförvärvet och det nu okända brevet från 1513. Ormåsa hade Jon Räv enligt breven från 1515 köpt av en kvinna vid namn Elin Persdotter, som i brevet 7 september 1515 kallas hustru ”Ellin Amwns”, d.v.s. Elin, Amunds hustru (eller änka),^[xxii] medan hennes syster, som avstod från sin rätt att börda hemmanet, hette Kerstin Persdotter och var en Per Tordssons efterleverska. Den jord som Jon Räf sålde 1513 var, enligt Sundholms förmodligen delvis korrupta referat, tre systerdelar i ett hemman i Toarps socken (en grannsocken till Rångedala), vilket han förvärvat av ”sin Moders syskonebarn Elin Amodha [!] och Kjerstin på [?!] Thords”. Sannolikt avses samma säljare i breven från 1513 och 1515, vilka alltså skulle ha varit kusiner till Jon Räfs mor.

Sundholm tycks inte bara ha varit den förste som sammanförde Jon i Rangedal och Jon Räf till en per­son utan introducerade också villospåret Johannes Nicolai (Jöns Nilsson) Räf. Enbart på grund av det gemensamma tillnamnet, som i båda fallen kan ha varit rent personligt, menade Sundholm att denne Vadstenamunk, vars existens han observerat genom en notering under år 1511 i Diarium Vazstenense (tryckt första gången 1721), kunde vara identisk med Jon i Rangedal/Jon Räf. Warholm fann kombinationen föga sannolik, men missförstod samtidigt Sundholm och döpte om Jon i Rangedal/Jon Räf till ”Joh. Nic. Rääf”. Edestam förbigår denna sammankoppling med tystnad. I lokal litteratur har den dock fått ett visst fäste. Lars Bäckvall ansåg i en artikel från 1935, under inflytande av Warholm, att det vore av intresse om det kunde utrönas i fall Jon i Rangedal eller ”Jonas Nicolaus Rääf” vore identisk med Vadstenamunken ”Johannes Nicolaus Rääf”.^[xxiii] I boken Ekshärads socken (1969) påstås likaså, med hänvisning till Bäckvall, att Jon i Rangedal skall ha hetat ”Jonas Nicolaus Räf” men ingenting sägs där om hans föregivna Vadstena­förflutna.^[xxiv] Redan av Carl Silfverstolpes Klosterfolket i Vadstena (1898–99) framgår dock med all önskvärd tydlighet att munken i Vadstena inte var präst vare sig i Västergötland eller i Värmland utan var i klostrets tjänst ännu i december 1532 då han tvingades lämna Vadstena och genom ett par kungliga fogdars försorg skickades iväg till Norge.^[xxv]

Det finns således inget belägg för att någon Jon i Rangedal har varit kyrkoherde i Älvdals pastorat. Den herr Jon i Rangedal som omnämns på sin sonson Benedictus Ericis gravhäll torde vara iden­tisk med kyrkoherden Jon Jonsson Räf i Rångedala i Västergötland. Uppfattningen att han (i ett senare skede) skulle ha varit kyrkoherde i Älvdals pastorat kan i skrift inte spåras längre tillbaka än till 1730-talet. Hans anknytning till Värmland och Älvdalen inskränker sig därmed, såvitt nu är bekant, till att han är den sannolike stamfadern för en här verksam, prominent präst­släkt.

Håkan
Enligt den grav­skrift som fanns över Ericus Jonae i den förra kyrkan i Ekshärad skall han ha förkunnat ”den himmelska läran” i pastoratet i 50 år, medan en annan samtida källa uppger att han avled 30 april 1588 (om gravskriften och dödsnotisen se närmare nedan). Dessa uppgifter har alltsedan Piscator kombi­nerats med varandra, men i själva verket kan Ericus Jonae omöjligen ha tillträtt kyrko­herdeämbetet i Älv­dals pastorat så tidigt som 1538.

På 1540-talet var nämligen Håkan kyrko­herde i Älvdals pastorat. Med denne förhåller det sig på motsatt sätt jämfört med Jon i Rangedal: trots att Håkan bevisligen har varit kyrko­herde här har han hittills utelämnats i förteckningar över pastoratets prästerskap.

Detta betyder emellertid inte att Håkan saknas i stiftets herdaminnen. Redan Fryxell observerade nam­net på denne prästman under sina forskningar i Kammararkivet på 1700-talet. I den värm­ländske fog­dens räkenskap för år 1547 förekommer nämligen noteringen att av arvet efter ”Her Hockun i Ellue­dallenn” har kungen erhållit två oxar i själagåva eller s.k. testamente.[xxvi] Sådana testamenten utgjordes av någon del av den döde prästens kvarlåtenskap och hade tidigare, t.o.m. Västerås riksdag 1527, uppburits av dom­kyrkan eller biskopen.[xxvii] I en kunglig skrivelse från 1541 till ståthållaren i Västergötland Gustav Olofsson (Sten­bock), som hade viss befattning också med Värmland, framhålls att det är ”tilbörligit” när någon präst avlider att också kungen blir ihågkommen med en ”erligh skenk eller testamente”, i synnerhet av dem som ”någhen macht och empne hafva, och äre vidt theris gield [= gäll, pastorat] rike blifne”.[xxviii]

Märkligt nog redovisas inkomsten av herr Håkans lösöre tillsammans med sakören som uppburits i Väse härad. Detta medförde att Fryxell antog att Håkan varit kyrkoherde i just Väse, och alltsedan dess har han varit en del av detta pastorats histo­ria. Likväl kallade Fryxell honom i enlighet med räkenskaps­notisens ordalydelse ”Herr Håkan i Elfvedalen”, men tillfogade på eget bevåg en latinisering av samma benämning, vilken väl närmast skulle tyda på att Håkan endast härstammade från Älvdalen, ”Haquinus de Elfvedalia”, som i den slutgiltiga versionen ersattes av ”Haquinus Elfvedalensis”, en namnform som upp­repas av Hammarin och ännu av Edestam.^[xxix] I en kyrkoräkenskapsbok, som inköptes till Väse församling vid Persmässomarknaden 1661 har sannolikt kort därefter upplagts Series Pastorum för pastoratet, men först långt senare har någon, sannolikt Fryxell själv (hans far var kyrkoherde i Väse), tillagt raden ”Dⁿ Haquinus de Elfvedalia fuit Pastor 1547”.^[xxx] Fryxell lät också hugga in kyrkoherdarnas namn i en stenhäll i prästgårdens trädgård, där­ibland herr Håkans namn jämte årtalet 1547.^[xxxi] Uppenbarligen har Fryxell inte heller förstått notisens inne­börd eftersom han med stöd av det äldsta be­lägget för den följande kyrkoherden i Väse pastorat gissar att Håkan ”lärer hafva lefvat intill 1550 wid pass” – 1551 var nämligen Georgius Magni (Jöran eller Örjan Månsson) pastoratets herde.^[xxxii] Antagandet återkommer hos Hammarin, men har där formen av ett rakt igenom felaktigt påstå­ende: ”omnämnes här [= i Väse härad] Kyrkoherde 1547 och 1550”.

Emellertid förekommer Håkan också i ett annat sammanhang, i en förteckning över prästerskapet i Skara stift 1544, där han benämns ”H. Haaquon i Elffuadalen”.[xxxiii] Förteckningen föreligger i original och är egenhändigt upprättad av den avgående biskopen i Skara Sveno Jacobi[xxxiv] på anmodan av fogden på Stock­holms slott Botvid Larsson (som tidigare hade varit fogde i Värmland och vars sätesgård var Agnhammar i Grums socken) och tydligen med anledning av den förestående indragningen till kronan av sockenkyrkornas och prästgårdarnas jord. I sitt följebrev, daterat 1 mars 1544, uppger Sveno Jacobi uttryckligen att registret upptar stiftets kyrko­herdar ”wdi huadt hæredt och vidh huatt kyrker the boendes ock besitiandes ære”.[xxxv] Samma uppställ­ning vederlägger till fullo upp­fattningen att Håkan åtminstone detta år skulle ha varit kyrkoherde i Väse eftersom den upptar en herr Olof som innehavare av detta ämbete. Den senares existens bekräftas av 1545 års fogderäkenskap, där två oxar redovisas i testamente efter herr Olof i Väse.[xxxvi] För Fryxell och Hammarin var denna namnlista okänd medan den har använts av Edestam (den trycktes 1897), som med stöd av listan menar att det inte kan uteslutas (!) att Håkan var kyrkoherde i Älvdalen 1544, men att han var kyrkoherde i Väse ”i varje fall” 1547.[xxxvii] Notisen om herr Olof i Väse i 1545 års fogderäkenskap har inte uppmärksammats av någon av herda­minnesförfattarna.

Med all sannolikhet är det fortfarande som kyrkoherde i Älvdalen som herr Håkan omnämns i 1547 års fogderäkenskap. Antagligen därför att Älvdalen i övrigt saknas i denna redovisning – häradets sakören liksom dess årliga ränta var vid denna tid förlänade den nämnde fogden på Stockholms slott Botvid Larsson[xxxviii] – råkade denna enstaka notis bli inskriven där den nu påträffas. ”Testamenten” skulle därmed, i likhet med den till kungen på samma sätt personligen knutna kungsfodringen, inte ha ingått i förläningar.

Vid vilken tidpunkt herr Håkan tillträdde Älvdals pastorat är alltså obekant. Lokalt källmaterial från denna tid saknas och även det mer centrala beståndet är från de första decennierna av Gustav Vasas regim i betydande mån decimerat; det gäller bl.a. räkenskaperna. Äldre namnuppräkningar motsvarande listan från 1544 har säkerligen funnits. Från ärkestiftet, som vid denna tid omfattade inte bara det nutida Uppsala stift utan också Norrland (inklusive Jämtland men utom Härjedalen), har bevarats en likartad längd från 1527 men endast i form av en avskrift från 1700-talet. I längden upptas med några få undantag kyrkoherdarna i varje pastorat i stiftet (sammanlagt namnges 177 präster, varav många i övrigt är okända) och deras efter inkomsterna individuellt anpassade andel i en då aktuell extraskatt, som för detta stift hade bestämts till 4 000 mark och som pålagts med hänvisning till den skuld till Lübeck som Sverige dragit på sig under befrielsekriget.^[xxxix] Samma skatt erlades också av prästerna i landets övriga stift – i dåvarande Skara stift skulle prästerskapet utgöra sammanlagt 2 000 mark^[xl] – men det är inte känt hur den ålagda tributen där fördelades på de enskilda prästerna.

Noter

[i] Erik Noreen, ”Ett värmländskt diplom kontrollerat”, Namn och bygd 1921, s. 147 f. Se också SDHK 18554, där dock en äldre, bristfällig avskrift av brevet återges. https://sok.riksarkivet.se/sdhk

[ii] Bengt Piscators ”Ödmiukaste Memorial”, B 16, fol. 120 v., Linköpings stadsbibliotek (LSB); Piscators ”Några Minnesmärken effter Kyrkioherdarne uti Elfwedalen i Werme­land”, Kristinehamns högre allmänna läroverksbiblioteks handskriftssamling (KHALB), Lignell VII:7, Värmlandsarkiv (VA). Om dessa handskrifter, se närmare Lars Erik Westlund, Hök. Om en älvdalsk sägen i Älvdals härad (2003), s. 32–35.

[iii] Piscators karakteristik av brevet enligt både B 16, fol. 120 v., LSB och KHALB, Lignell VII:7, VA. Bytesbrevet upptas i ett inventarium upprättat i samband med biskopsvisitationen i Ekshärad 1778 (Ekshärads kyrkoarkiv N:1, nr 6 ½, VA; jfr nedan). Bilagt originalet (Värmlandsarkivs pergamentshandlingar F 1 i:102, VA) är en avskrift av brevet, vilken, som framgår av handstilen, är utförd av dåvarande komministern i Dalby och Ny socknar Haquinus Jacobi Bergenhem, som i sitt första äktenskap var Piscators svåger.

[iv] Karlstads stifts- och läroverksbiblioteks handskriftssamling (KSLB), Biografi och genealogi, 7, pag. 52, Föreningsarkivet i Värmland (FAV).

[v] B 16, fol. 24, LSB.

[vi] I 26:2, pag. 282, Kungliga biblioteket (KB); KHALB, Lignell VIII, pag. 171, VA; Johan Hammarin, Carlstads stifts herdaminne (1845–48), 1, s. 280 not 1. I första versionen av sin kyrko- och prästkrönika återgav Fryxell emellertid Piscators uppgifter om Jon i Rangedal utan reservationer (KHALB, Lignell III, pag. 162, VA).

[vii] I 26:2, pag. 282, KB.

[viii] I 26:2, pag. 282, KB.

[ix] I 26:1, pag. 20, KB.

[x] Hammarin 1845–48, 1, s. 13 f. Se även ibid., s. 280 med not 2.

[xi] KSLB, Archivum Wermelandicum, 2, pag. 29, FAV.

[xii] Erik Fernow, Beskrifning öfwer Wärmeland (1773–79), s. 302 not l, 736 not w (1977, 1, noterna 408, 1075).

[xiii] Hilding Johansson, ”Skara stifts herdaminne – en komplettering”, särtryck ur Julhälsningar till församlingarna i Skara stift 1960, s. 3 f.

[xiv] Olof Sundholm, Herdaminne öfver Skara stifts Presterskap, 3, pag. 124, Skara stifts- och landsbibliotek (SSLB).

[xv] J.W. Warholm, Skara stifts herdaminne (1871–74), 2, s. 466.

[xvi] A.O. Rhyzelius, Wester-Gothia Ecclesiastica et Literata, SSLB. Referat i Sundholm, 3, pag. 124. Brevet saknas i SDHK.

[xvii] J.F. Odhelius, Skara stifts högre och lägre ordinarie presterskap och skolbetjening […], 2:2, pag. 643, SSLB; Johansson 1960, s. 4. — För utdrag ur Rhyzelius’, Sundholms och Odhelius’ hand­skrifter samt särtrycket av Johanssons artikel tackar jag Sven-Olof Ask, SSLB.

[xviii] Anders Edestam, Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar (1965–2007), 2, s. 149.

[xix] Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län, 14. Ås härad (1909), s. 106–109.

[xx] SDHK 38587 (tryckt i bl.a. Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, [I]:8–9 (1897), s. 107). Brevet är daterat 1/2 1524.

[xxi] SDHK 32942 (jfr 33080), 37736 (tryckt i Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, [I]:8–9, s. 105), 37774, 37775 (tryckt i Handlingar till Nordens historia 1515–1523, 1 (1967–69), s. 102 f.). Jfr Edestam 1965–2007, 2, s. 149.

[xxii] Om dylika och andra typer av s.k. hustrunamn se bl.a. Ivar Modéer, Personnamn i Kalmar tänkebok (1955), s. 55–62.

[xxiii] Lars Bäckvall, Om övre Klarälvdalen i gångna tider (1978), s. 197.

[xxiv] Linus Brodin, ”Ordets förkunnare”, Ekshärads socken (1969), s. 143.

[xxv] S. 145 f. (nr 135). Se även bl.a. SDHK 36360 med hänvisningar.

[xxvi] Värmlands handlingar (VH) 1547:12, pag. 45, Riksarkivet (RA).

[xxvii] Nils Ahnlund, Jämtlands och Härjedalens historia, 1. Intill 1537 (1948), s. 538.

[xxviii] ”Några handlingar till Gustaf I:s historia”, Historisk tidskrift 1887, s. 198.

[xxix] Fryxell i KHALB, Lignell III, VA och I 26:2, pag. 77, KB (med hänvisning till ”Kammar Archivi Handlingar”, d.v.s. VH 1547:12) samt i senare avskrifter: KHALB, Lignell VIII, pag. 291, VA (fortsatt av Hammarin) och KSLB, Biografi och genealogi, 8, pag. 265, FAV; Hammarin 1845–48, 2, s. 40; Edestam 1965–2007, 3, s. 80.

[xxx] Väse kyrkoarkiv LI:2, pag. 3, VA.

[xxxi] KSLB, Archivum Wermelandicum, 2, pag. 86, FAV.

[xxxii] I 26:2, pag. 77, KB. I en tidigare version av krönikan (KHALB, Lignell III, VA) saknas detta antagande.

[xxxiii] Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, [I]:8–9, s. 112.

[xxxiv] Lars Sjödin, ”Meddelanden om kanslistilar under de yngre Sturarnas och Gustav Vasas tid”, Meddelanden från svenska riksarkivet för år 1933, s. 113.

[xxxv] Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, [I]:8–9, s. 109.

[xxxvi] VH 1545:11, pag. 60, RA.

[xxxvii] Edestam 1965–2007, 3, s. 80. Jfr Rättelser och tillägg till Karlstads stifts herdaminne Band I–VI (2011), s. 6 ”under Ericus Jonae”: ”’Testamente oxar av Hr Peder i Tingvalla o. Hr. Håkan i Älvdalen’. Värml:s Handl 1547:12 KA, RA”. Det kortfattade tillägget lämnas dock okommenterat och utan att Edestams tolkning bemöts. Testamentet efter herr Per i Tingvalla (VH 1547:12, pag. 43, RA) har däremot redan Edestam korrekt noterat (1965–2007, 2, s. 17).

[xxxviii] Lars Erik Westlund, Brott och straff i Värmland under 1500-talet (2018), s. 96.

[xxxix] Sven Kjöllerström, ”Prosterier, pastorat och kyrkoherdar i Uppsala stift år 1527”, Personhistorisk tidskrift 1960, s. 97–110.

[xl] Konung Gustaf den förstes registratur, 3 (1865), s. 232.