2020_4

Gästgiveriet i Illberg i Stora Kils socken

Av Anders Möller

Gästgiverierna som inrättats i mitten på 1600-talen var inte bara platser för övernattning och utskänkningsställen för mat och dryck för vägfarare. Under drottning Kristina hade en samlad förordning om väghållning, gästgiverier och skjutsning getts ut. I denna bestämdes också att milstenar skulle sättas ut längs de större vägarna. Det gjorde att gästgiverierna samtidigt blev skjutsstationer och tvingades ansvara för befordran av post. Gästgiverierna fick en geografisk placering som var mer eller mindre strategisk och nästan uteslutande var placerade där flera vägar strålade samman i det kommunikationsnät som dåtidens ”större” landsvägar utgjorde. Däremot kunde avstånden mellan gästgiverierna varierade stort.

Illbergs gästgivargård låg på en ås strax söder om Apertins herrgård i Stora Kils socken. Vid Illberg löpte landsvägarna ut i tre väderstreck. Dels västerut mot Fagerås och vidare mot Arvika och Eda skans. Vägen motsvarar ungefär sträckningen av väg 61 före den senaste ombyggnaden. Dels två vägar norrut. Den ena genom Fryksdalen på östra sidan Frykensjöarna och den andra genom Klarälvdalen.

Vägen utefter Klarälvdalen motsvarade ungefär dagens väg 62. Till sist fanns landsvägen söderut mot Karlstad.

Avstånden mellan gästgiverierna mättes före decimalsystemets införande i det vi idag kallar ”gammal mil” eller en ”svensk mil”. År 1665 infördes en definition på svensk mil där 1 svensk mil = 4 fjärdingsväg = 3 600 stänger = 6 000 famnar = 18 000 alnar = 36 000 fot ≈ 10 688 meter.

Det gästgiveri som fanns närmast söder om Illberg låg i Stodene ungefär vid dagens rondell i Ilanda där vägarna 61 och 62 numera delar sig. Avståndet från Illberg till Stodene var 3/4 gammal mil. Samma avstånd som var det från Stodene till Karlstad. Omräknat blir delsträckorna drygt 8 km vardera. Närmaste gästgivargård västerut låg i Karsbol strax norr om Fagerås. Avståndet från Illberg var ungefär 1 1/4 gammal mil och omräknat ungefär 13 km. Från vägen norrut i Fryksdalen låg närmaste gästgivargård i Gunnarsby ca 2,5 km norr om Nilsbysundet som förbinder sjöarna Nedre Fryken och Mellan Fryken. Avståndet mellan Illberg och Gunnarsby var ungefär 1 1/2 gammal mil eller omräknat cirka 16 km. Från Illberg och norrut genom Klarälvdalen låg närmaste gästgiveri i Torp drygt 3 km sydost om Deje och på ett avstånd från Illberg på 1 3/4 gammal mil vilket omräknat blir knappt 19 km.

Illbergs gästgivaregård år1949. Bilden från Järnvägsmuseet är tagen av Tufve Spångberg.

Det är höljt i historiens dunkel när gästgiveriet i Illberg startade men 1639 nämns en Joen i Illberg som gästgivare. Han var troligen en son  ill länsmannen ”med rymligt samvete” Erik Jonsson i Illberg. Året efter anges Joen även vara postbonde. Denna historia börjar dock år 1650, samma år som häradshövding Lars Broman hade köpt säterirättigheterna på Apertins herrgård.

Detta år utsågs Töres Svensson till gästgivare i Illberg. Töres Svensson var en avskedad kapten vid Närke-Värmlands infanteri regemente. Han var gift med Malin Eriksdotter som var dotter till länsmannen Erik Jonsson i Illberg. Töres Svensson hade blivit antagen som soldat 1614 och sedan raskt befordrats inom regementet. Han deltog i åtskilliga stridshandlingar under 30-åriga kriget och blev hela 27 gånger skadad av hugg eller kulor. Skadorna hade gjort honom delvis förlamad. Därför skrev han 1639 ett brev till drottning Kristina och bad att få behålla hemmanet Halsmo i Kil för sin hustru och barns försörjning. Detta beviljades av drottning Kristina i ett svarsbrev i mars 1639.

Nedan följer en avskrift av Töres Svenssons brev som finns hos Krigsarkivet, Biografica-samlingen Swensson Töres, Underdånige
tienares 1639 Supplik Drabant vid Lifgarde

Töres Svenssons brev till drottning Kristina med svaret inskrivet längst ner.

Stormechtigste Högborne Fürstinna Allerådigste Drotningh E: K: M:tt sambt de högwelb. Nådige herrar Sweriges Rÿkes Regerande Rådh och förmÿndare skall Min ödmiuka och troplichtige tienst stedze troligen bewÿses emedan iagh lefwer.

Allertnådigste Drotningh E: K: M:tt fogar iagh fattige tiänaree på det underdånigst Ödmiukeligen förnimma det iagh fattige och ringa tiänare hafwer tiänt under H. S. K: M:tt höglofligst i XXX nellße Lifguardie för een drabant uej fulla nÿionde åhr och sedan Commenderet af H: S: K: M:tt under Wermelandz fot follk får åtschillige Officeers platzer der Jagh uti Sexton åhr hafuer och mÿcket ondt utståt först uthj Rÿsche och Lifländske så well som prÿske krÿget och nu Sedermera utj Tÿschland der iagh war medh
på Hagelborgz belegringh för en fendrich tiente och der sammestedes war mÿckit ÿnkeligen till 27 sår medh hugg och skott sargades och in på bara kroppen afkleder och illa förlamader huilket mina paß utwÿsa Ähr fördenschull till E: K: M:tt min ödmiuke och underdånige och idkesamma tienst tillßee och Nådigst efterlåte mig et lÿtet hemman Benembt xxx på xxx uthj Halßmo Kÿhl (ditskrivet i efterhand)

Wermelandh der med iagh och min fattige hustro och barn försöria må Och lofuar uthj huadh måtto som E: K: M: medh de Högwelb Nådige herrar Gudh den aldrahögste befelet
E: K: M:tz

Troplichtige och underdånige Tienare så lenge iag lefwa

Töres Swenßon fendrich under Tomas Tomaß. Regem

(nedan ditskrivet efteråt)
Töres Swenss hafwer Tomms Tomßons bewÿs om sin ledheskade behn i xxx. Xxx wist et hem Halzmo xx på j Kilen Sochen i Wermelandh blijit (??)

Räntar 366 xxx Får i sin liftihd

Bref af dhen 16 Martÿ 1639

Med kaptens grad tog Töres Svenssons militära bana slut då han fick avsked år 1650. Han hade redan Halsmo för sin och familjens försörjning under kvarvarande livstid. I samband med avskedet tilldelades han även Illberg där han utsågs till gästgivare. Töres Svensson hann bara driva gästgiveriet i fyra år innan han lämnade jordelivet.

Efter Töres död 1654 drev hans änka Malin Eriksdotter gästgiveriet vidare med hjälp av dottern Ellika Töresdotter och hennes make Börje Aronsson. Ellika och Börje hade bott i Halsmo men flyttade senare till Illbergstorp. Börje var son till Töres tidigare kompanichef Aron From vilken avslutat sin levnadsbana i Zollschantz i Stettin redan 1638. Efter att Börjes hustru Ellika dog 1685 gifte Börje om sig med Karin Tolsdotter men äktenskapet blev varken långt eller lyckligt. I ett domboksmål från 1694 framkommer att Börje Aronsson år 1687 hade rymt till Norge efter att ha anklagats för tidelag med en ko. Familjen verkar trots Börjes snedsprång ha haft något högre status än andra bönder eftersom de blev kvar som gästgivare i Illberg.

Efter Börjes rymning drevs gästgiveriet en tid av Johan Bruun som var gift med Börjes och Ellikas dotter Margareta Börjesdotter och av hennes bror Antonius Börjesson med sin hustru Kerstin Larsdotter. Johan Bruun var son till prästen Johan Brunius som var tredje generationen av kyrkomän Brunius i rakt nedstigande led från mitten av 1500-talet i Stora Kils socken. Johan Bruun och Antonius Börjesson klagade flera gånger i häradsrätten över att postsysslan var alldeles för tidskrävande och att de inte klarade sina andra åtaganden som bönder, gästgivare och skjutstjänsten om de samtidigt tvingades distribuera posten. De blev dessvärre inga lättnader i gästgiveriets åtaganden.

Både Johan Bruun och Antonius Börjesson gick ur tiden året 1708. Som gästgivare utsågs då Aron Antoniusson f 1681 i Illberg med sin hustru Elin Larsdotter f ca 1692. De fick dela gästgivarsysslorna med Erik Persson med hustru som också bodde i Illberg. I samband med detta utnämnande befriades gästgiveriet i alla fall från postförmedlingen.

Mer än så här långt har jag inte djupstuderat gästgivarna på Illberg men allt efter som åren gick ökade antalet familjer som drev gästgiveriet. Året 1738 delades gästgiveriet av åtta familjer, Jonas Håkansson med hustru, Anders Ersson med hustru, Olof Bengtsson med hustru, Anton Eriksson med hustru, Aron Antonsson med hustru, Erik Persson med hustru, Lars Ersson med hustru och Nils Ersson med hustru.

Att uppdraget med åren delades på allt fler måste tolkas att antalet resande ökade för varje år. En förklaring till ökningen av resande är den ökade industrialiseringen som skedde i Värmland under slutet av 1600- och början av 1700-talen. Industrialiseringen krävde allt fler transporter av både varor och människor. Efter att Sveriges första järnväg den 8 km långa hästdragna Frykstadsbanan öppnades för allmän trafik 1849 är det redan känt att gästgiveriet i Illberg användes flitigt. Av de i denna text nämnda gästgiverierna var Illberg, Karsbol och Gunnarsby ännu drift då de häradsekonomiska kartorna över Värmland ritades mellan 1883-1895. Däremot hade Stodene och Torp sannolikt upphört med sina verksamheter. Gästgivaregården i Illberg (på fotot) som byggdes på 1700-talet totalförstördes vid en eldsvåda på 1990-talet och har inte återuppbyggts. Efter branden har marken schaktas och ett ny modern villa uppförts på marken längre upp på åsen. Det enda som idag minner om gästgiveriets existens är en förfallen uthuslänga som gömmer sig mellan stora träd och i tät sly. Uthuslängan är mycket förfallen och det trasiga taket täckt av presenningar. Det är nog bara en tidsfråga innan det oundvikliga förfallet är fullbordat.

Källor
• Värmlands landskapshandlingar
• Jordeböcker
• Mantalslängder
• Arméns rullor
• Krigsarkivets Biografica-samling
• Kils härads domböcker
• Karlstads häradsrätts domböcker
• Stora Kils räkenskap för kyrkan
• Anteckningar rörande Svenska regementernas historia, Julius Mankell, 1866
• Häradsekonomiska kartor 1883-1895
• Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Stockholm, 1910
• Sveriges småbanor 1802 – 1865, Ivan A Bodstedt, 1945
• Hästskjuts- och diligenstrafik, Tommy Eriksson, 1996