Smedbergsände och vägen över Sörmon

av Bertil Olsson

Vägen över Sörmon från Varpnäs till Karlstad, cirka två mil, saknar än idag bebyggelse så när som huset mitt på vägsträckan vid Smedbergsände. Här strålade gränserna för socknarna Grava och Nor samt Karlstad stad samman. Tidigare skall här ha legat en krog som revs år 1813 på order av landshövdingen Elias von Echstedt. Många har förknippat namnet Smedbergsände med att det skulle ha funnits en smed med namnet Berg och som skulle ha fått sin ”ände” (död) på denna plats. Namnet Smedbergsände finns redan nämnt i Grums härads domböcker från mitten av 1600-talet. Vid laga ting med Grums härads protokoll den 13 februari 1666 finns en redogörelse för häradsgränser mellan bl a ” Noor och Segerstadh sochn i Swartbäcken, Rånäsudde, Nyckelmoss- bäcken, S. Smedbergs ende och i Rasteberget”. I ett sockenstämmoprotokoll från den 1 juni 1820 omnämnes namnet på den person som blev ihjälslagen här på Sörmon. ”I samband med beslut om indrivning av utlånad säd ur fattigmagasinet omnämns Hans Jonsson som mördad. Åborna uti Stora Bårum förklarade enhälligt det de icke ansvara för den säd, som blifvit utlämnad till den år 1818 på Sörmon ihjälslagne Enkemannen Hans Jonsson hvarefter enhälligt yttrades det Torparne och andra osäkra icke bort erhålla lån utan att hafva Husböndernas eller jordägarnes borgen”, berättar protokollet. I död- och begravningsboken för Nor står antecknat för år 1818: ”29 maj begrav 8/6 enkeman Hans Jonsson St Bårum 63 år 9 mån 2 d mördad på Sörmon”.

Under återstoden av 1800-talet och början av 1900-talet då man gick eller färdades med häst kunde man ge sig tid till stanna till här mitt på Sörmon. Personer som färdades över Sörmon mindes säkert händelsen och för att hedra den döde eller för att skydda sig mot gengångare brukade man kasta en gren eller kvist på en hög. Här växte med tiden upp en offerkast. Andra benämningar på denna företeelse är varp eller vål. Det finns alltid en risk i att med hjälp av ett historiskt perspektiv eller en händelse försöka överflytta dåtidens föreställningar och handlingar till nutiden. Hela tiden ligger det nära till hands att ironisera och feltolka. Att färdas över detta milsvida skogsområde utan någon bebyggelse måste i sig själv vara skrämmande. Här kunde lätt rövare och annat löst folk antasta fredliga vägfarande. Samtidigt måste vi försöka förstå dåtidens skräck för det okända och speciellt om en plats kunde förknippas med ett våldsdåd. Räddast var man för de döda som kunde visa sig på olika obehagliga sätt. Carl-Martin Bergstrand återger i en artikel om ”Gengångartro och kasthögar i Värmland” följande: ”Vid en vål på Sörmon – skog mellan Varpnäs gård i Nors socken och Karlstad – sågs ofta en huvudlös gubbe. Vägfarande brukade stanna där och kasta en sten eller kvist på vålet för att man skulle ta sig förbi utan att bli antastad av den döde. Det sägs att en person skall ha blivit ihjälslagen på den platsen.” (Grava 1.2570 S. 56)

Döden upplevdes som en övergång från ett stadium till ett annat och man var djupt oroad var den avlidne skulle komma att hamna efter döden. En del personer tänktes bli osaliga och oroliga, då det fanns förhållanden i deras liv som de måste ordna upp innan de fick ro. Det kunde vara oförrätter eller brott som de ville avslöja för de levande. Det var därför de nu var tvungna att gå igen och i en eller annan form visa sig. En gengångare sökte alltså få ro i sin grav genom att i efterhand på olika sätt ordna upp sådant som han inte hunnit med i sitt jordeliv. I den folkliga traditionen har man olika namn på dessa dödsväsen såsom gast, gengångare och spöke men beteckningar som vålnad, skrömt, otyg och oknytt förekommer. Det kännetecknande för gengångaren är som framgår av namnet: en död som återvänt från graven till den plats eller miljö där den har levat. Den kan ha mänskliga drag och egenskaper och den nämns ofta vid sitt individuella namn.

En gast är däremot en rolös ande av en död som anonymiserats och demoniserats. I folktron kunde gasten vara ett nattligt, lokalt skräckväsen som inte direkt visade sig utan gav sig till känna genom skrik eller en allmän olustkänsla. I de uppteckningar som Carl-Martin Bergstrand bygger sin artikel på finns två olika tolkningar av uppkomsten av en offerkast. Det talas om en illvillig ande som tänktes uppehålla sig på platsen för brottet och som där förmodades  ota de förbipasserandes liv, hälsa eller lyckliga utgång av deras resa. Vägfaranden såg sig därför nödsakade att lämna ett bidrag till hans vål. I det andra fallet ger uppteckningarna bevis för att trafikanterna inte kände till någon annan mening med kastandet än att högen skulle minna om den döde eller om dödsfallet.

Man sökte stämma den dödes ande välvillig genom att man visade sig tänka på honom och hans olycka, då man ger sitt bidrag till hans hög. Kastandet blir ett uttryck för en önskan att hedra den döde och hålla hans minne levande. Offerkasten på Sörmon lär ha funnits kvar i vägkurvan på södra sidan av landsvägen ända fram till 1950-talet, då vägen breddades. Enligt vissa lokala berättelser skall högen ha legat vid en stor tall. Denna tall gick under benämningen “Supertallen” inte på grund av storleken utan därför att vägfarande där brukade rasta och dricka sprit.

Har forna tiders offerkast något med nutida ljuständning och blomnedläggning på en dödsplats att göra? Finns det något samband eller är det en sed som sprungit fram spontant? Enligt mitt förmenande var mordet på statsminister Olof Palme den första ljuständningen och blomnedläggningen på en dödsplats i modern tid.  Under åren sedan dess har vid varje större dödsolycka personer tänt ljus och lagt blommor på dödsplatsen. Så vitt jag vet är handlingen spontan och ett uttryck för medkänsla. En person i våra dagar skulle troligen aldrig acceptera den trosföreställning som upptecknandet om forntida offerkast vill ge uttryck för. Eller var det även då en känsla av vördnad och deltagande i sorgen? De gamla uppteckningarna om offerkast ger inga ledtrådar. Denna ljus- och blomsed förekommer inte bara vid dödsolyckor förorsakade av skjutvapen utan även vid trafikolyckor med dödlig utgång. I Karlstad förekommer att någon lagt blommor vid Rudskorset, där för något år sedan en trafikolycka inträffade. En annan plats där stundtals finns färska blommor är vid Älvenäsbron, där en person sköts ihjäl. Vem  är det som lägger blommor och tänder ljus? Om det är anhöriga eller släktingar till den döde är det en förklaring och då kanske vi har en anknytning till seden som finns i katolska länder att resa ett litet minnesmärke på dödsplatsen. Eller kanske det är så att kyrkogården och dess begravningsplatser har spelat ut sin roll som sista vilorum

Källor:
Sockenprotokoll för Nor år 1820 6/1 §1.
Bergstrand Carl-Martin: Gengångartro och kasthögar i Värmland.
Särtryck ur Folkminnen och folktankar 1938:1.
Grums härads dombok.