Den stora svenskinvandringen från
Värmland till Christiania

av Tom S. Vadholm

Järnvägen

Den nittonde juni 1871 [på Karlstad Station] enär konungen af sjukdom var hindrad att närvara, förklarade här statsrådet [P. Axel Bergström] å konungens vägnar den första mellanriksbanan öppnad för allmän trafik. “Nu äro en oafbruten förbindelse åstadkommen mellan de förenade rikenas hufvudstäder, mellan Östersjön och Westerhafvet. Brödrafolken hafva med längtansfullt deltagande följt detta företags början och fortgång.”

Men redan i oktober 1865 hade norska järnvägen från Christiania (nuvarande Oslo) via Kongsvinger nått fram till gränsen, och 4 november förlängde Statens Järnvägar den de sista 7 km till Charlottenberg. Från Stockholm öppnades först 2 december 1866 den första etappen i Värmland från Laxå till Kristinehamn. Den 11 oktober 1867 öppnades banan från Charlottenberg till Arvika med en ”mindre” invigning ackompanjerad av hälleflundra, kapuner och gåsleverpastej. Sedan dröjde det till 1869 innan stambanan nådde Karlstad österifrån och ytterligare två år senare förbands bandelarna genom det sista avsnittet Karlstad-Arvika.

Därmed var det slut med att värmlänningarna måste åka med släde den långa vägen till Christiania för att sälja sitt stångjärn och uppleva Christianias februarimarknad med bland annat värdens största kvinna, junglörer och mycket annat. Nu kunde man sätta sig på tåget och åka behagligt.

Hungersnöd

Vintern 1867-68 var både långvarig och sträng. Under januari och februari 1868 körde man flitigt över isen mellan Värmlandsnäs och Åmål. Ännu i slutet av mars låg Vänerns is så långt man kunde se, men då vågade man inte längre färdas på densamma. I 1869 var det hungersnöd i nästan hela landet. Folket svalt, djuren likaså. På grund av undernäring och sjukdomar orsakade av denna svält så var döden ett bekant inslag i många familjer.

För de fattiga tedde sig situationen speciellt mörk. Deras små förråd av spannmål tog snart slut, och då måste fattigvården ta hand om dem. Socknarnas  attigvårdsstyrelser gjorde nog vad de kunde för att lindra nöden, men på grund av de hjälpsökandes stora antal förslog de tillgängliga medlen knappast till att avhjälpa mer än den allra mest skriande nöden. Då återstod för de hungrande inget annat än att gripa till tiggarstaven. Bygderna översvämmades formligen av bettlande människor. Unga och gamla, män och kvinnor, vandrade bleka och tärda från gård till gård för att stilla den värsta hungern. Somliga människor valde emellertid att emigrera främst till Nordamerika, ”det förlovade landet”, men många sökte sig till nya platser inom Nordens gränser.

För värmlänningarna var Norge det närmaste utvandringsmålet. Många från Värmland, Dalsland och Bohuslän drog till Smaalenenes Amt, det län som idag heter Østfold fylke. Där var möjligheter för arbete inom träförädlingsindustri, tegelbruk och stenhuggning. Christiania var dock den stad i Norden som nu växte mest. Med järnvägen var det nu bekvämt att komma dit.

Christianias stora befolkningsökning på 1800-talet

Christiania var det ursprungliga Oslo från ungefär år 1000 med stadsprivilegier från ungefär år 1050. I 1624, efter många stadsbränder, beslutade den dansknorska konungen Christian IV att flytta staden över bukten och in till Akershus fästning och kalla staden för Christiania efter kungen. Det var namnet fram till 1925 då man återtog det gamla namnet Oslo. Från 1878 i norska staten och 1898 i kommunen skrev man namnet Kristiania.

Det var två skäl till Christianias stora befolkningsökning på 1800-talet. Det ena var att den blivit rikets huvudstad, den andra var älvarna men sina vattenfall och därmed den stora industriella utvecklingen.

Den 31 augusti 1314 övertog Oslo som Norges huvudstad efter Bergen. Men Bergen var största staden i Norge ända till 1835. Från Kalmarunionens tid och hela tiden i dubbelmonarkin Danmark-Norge var emellertid Köpenhamn den suveränt största staden, också större än Bergen, och staden för alla viktiga beslut. Oslo/Christiania var dock norska rikets huvudstad på samma sätt som Edinburgh för Skottland, men London för hela förenade konungariket. 1814 blev Christiania det ena av de förenade rikenas två huvudstäder. Men dåtidens huvudstäder hade inte någon stor byråkrati, men dock något som och resulterade i mer handel och verksamhet.

Långt viktigare var industrin som gjorde sitt inträde på 1840-talet. Speciellt var det vid den vackra Akerselven. Länge brusade dess kraftiga vattenmassor i orkeslös sysslolöshet ner genom staden. Industriellt spänner dess historia från bäckkvarnar och 1400-tals sågverk över pappersbruk och moderna kvarnar till textilindustri, bryggerier och modern helmekaniserad industri. Den kan berätta om optimism, initiativ och banbrytande insats. Den har försett säkert arbete och bättre villkor för många, men till skada för fordom idyll (som man numera försöker återskapa).

Också andre älvar må medräknas. Specielt Alnaelven öster om staden och Lysakerelven på gränsen mellan grannkommunerna Aker och Bærum. (Akers kommun blev sammanslagen med Oslo år 1948.) Vid alla älvarna blev det industri som gav arbete till många invandrare som kom till staden och grannkommunerna.

Svenskar i Christiania

Från 1801 till 1835 hade antalet invånare i Christiania (inom stadsgränsen från 1878 med förorterna i Aker) fördubblas från 12 400 till 24 800. I 1865 var det 66 100 invånare, men endast 45 % var födda i staden. De flesta som flyttade in till i staden kom då från det så kallade Østlandet, den del av Norge som ligger öster och söder om fjällen. År 1900 var det 250 000 invånare i Christiania. Nu hade det också kommit stor invandring från Sverige, speciellt från Värmland omkring 1870. Norge och Christiania hade blivit “fattigmans-Amerika” för svenskarna.

I industristadsdelen Sagene utgjorde invandrarna från Sverige efter folkräkningen i 1875 hela 16 % och från andra länder enbart 1 %. De flesta kom från delar av Värmland norr eller väster om Karlstad. Kyrkoherden i Sagene kände lika väl värmländska ortsnamn som Järnskog eller Gillberga som norska. Tidigare invandrare från länder som Danmark, Tyskland, Holland och Storbritannien hade för det mesta varit ämbetsmän (Danmark) eller rika köpmän. Svenskarna var på den nedre delen av rangskalan, fattiga som flydde från hungersnöden.

Men svenskarna var något bättre registrerade eftersom nästan 100 % hade ett intyg från sin hemsocken, något som definitivt ej gällde norrmännen. Germanerna är kända för att ha ”ordning och reda”, men Sverige dock mycket mer än Danmark och Norge. Något annat speciellt med svenskarna var att de flesta kom ensamma utan familj, medan hälften av norska invandrare hade med sin familj. Emellertid åkte många svenska unga män hem till Värmland och hämtade sin brud, eller man hittade en landsmaninna i Christiania.

Nya namn i Norge

Fram till ungefär 1900 var det normalt att man i kyrkoböckerna översätte svenska namn till dansk form (skriftspråket i Norge till slutet av 1800-talet var lite förnorskad danska). Då blev ”son” och ”dotter” till ”sen”. (Också flickorna fick “sen” från sluten av 1800-talet i stället för “datter”, först i städerna – på samma sätt som något senare i Sverige.) Någon kunde hellre ta sitt patronymikon (”son-namn”, i Norge som ”sen-namn”) i stället för typiska svenska namn som Lindberg, Bergström eller Lundgren. Patronymikon var för hundra år sedan mera lämpligt i staden, men kan hända inte i stället för så ”fina” namn som Rosén eller Svärd. (Carl Lundgren var dock en känd socialdemokrat i Akers kommun.)

Också förnamnen blev ändrade som Per till Peder (Persson till Pedersen utan “genitiv-s”), Olof till Oluf eller Ole, Jöns till Jens, Göran till Jørgen, Karin till Kari, Kerstin til Kirsten och flicknamn med sista bokstaven ”a” fick sista bokstaven ”e” (Anna – Anne, Maria – Marie, Christina – Kristine, Sofia – Sofie, men Eva = Eva). Norska namnlagen kom först i 1923.

Sök i norska källor

Det är troligen inte så många värmlänningar som har anor i Norge som det är norrmän med anor i Sverige. Det är på grund av den stora utvandringen till Norge efter 1879 men nästan ingen norsk utvandring til Sverige. Själv har jag tre av mina åtta ”oldeforeldre” från Värmland; morfars föräldrar från Arvika och mormors far från Köla. Många kan dock ha släktingar här på grund av utvandringen, och som man vill söka efter.

Det norska Arkivverket har lagt ut sina skannade kyrkoböcker och rättsböcker på nätet (Digitalarkivet) till gratis nyttjande för alla. Här ligger också folkräkningar i avskrift med  öjlighet till att söka på namn och annat. Folkräkningarna är från 1801 (under tiden med Danmark), 1865, 1875 (inte hela landet), 1900 och 1910 (den bästa). Sök på: https://digitalarkivet.no/search/sources. Det tar ett tag innan man förstår hur man gör, men när man har förstått systemen, är det inte svårt.

I kyrkböckerna kan man leta under Oslo som omfattar alla böckerna från Christianias och Akers kommuner. De kyrkor som är närmast industrin vid Akerselven är: Sagene, Vestre Aker, Gamle Aker, Paulus, Petrus, Grønland, Kampen, Oslo (Gamlebyen) och Østre Aker. Något längre bort är Jacob, Trefoldighet, Vår Frelsers (domkyrkan), Johannes och Uranienborg. Det finns också några speciella som Rigshospitalet, Krohgstøtten Sykehus, Christiania Tugthus, Botsfengslet, Akershus Festnings Slaveri och Garnisonsmenigheten (mest officerer). Dissenterna har ofta egna kyrkböcker som också er skannade här. Arbetar man på fabrikerna vid Lysakerelven är kyrkorna Vestre Aker i Akers kommun och Asker (Østre Bærum sogn) i Bærums kommun i Akerhus fylke (län).

När man är i Oslo kan rekommenderas ett besök i Oslo byarkiv (stadsarkiv) i Maridalsveien 3. Här kan man få mycket värdefull information och hjälp.