Karlstads biskopar och deras vapen

Av Fredrik Höglund

I augusti 2016 vigdes Sören Dalevi till ny biskop i Karlstad. Han är den 16:e biskopen och den 29:e stiftschefen i Karlstads stift, sedan superintendenten Sveno Elfdalius flyttades från Mariestad till Karlstad 1647. I samband med vigningen presenterade Dalevi sitt vapen och valspråk och är därmed den tredje moderne biskopen i Karlstad som i och med vigningen antar ett personligt vapen. Tillsammans med stiftets vapen bildar det biskopens ämbetsvapen.

Bruket att anta ett heraldiskt vapen vid sitt tillträde är ganska nytt bland svenska biskopar. När Bengt Wadensjö komponerade sitt ämbetsvapen 1986 var det något nytt för Karstads stift, trots att han egentligen inordnade sig i en lång kyrklig tradition. Även om svenska präster inte har använt sig av regelrätta ämbetsvapen i någon större utsträckning, har de ofta haft heraldiska bilder i sina sigill. Antingen har man gjort ett personligt val av symboler till sigillet, eller så har man använt sig av ett motiv som funnits i släkten sedan tidigare.

Släktvapen

Många biskopar har även själva givit upphov till släktvapen. Ett exempel på detta är adliga ätten von Lagerlöf. Superintendenten Nils  agerlöfs (1688–1769) barn adlades ”för faderns förtjänster”, vilket var regel under stormaktstiden. Det är inte alltid lätt att veta hur de ingående symbolerna i ett vapen har valts ut, men ofta kan man få ledtrådar av vapenbärarens namn och släkthistoria. Prästsläkten von Lagerlöfs släktvapen visar en blå sköld, belagd med ett gyllne kors. På varje korsarm finns ett svart likarmat kors. Ovanpå hjälmen håller en röd örn två grönskande biskopsstavar.

Lagarlöfsvapnet hör till kategorin ”talande vapen”, som ska kunna läsas som en rebus. Mitt på det gyllne korset ligger nämligen ett grönt lagerlöv. Ett eko av detta vapen finns i Forshagas kommunvapen, som innehåller ett lagerlöv, som ett minne av släktens rötter från den gård i Skived som idag är Forshagas hembygdsgård.

På samma sätt adlades de efterlevande till en rad superintendenter i Karlstad; Erlandus Svenonis Broman, Jonas Laurentii Arnell, Torsten Rudeen och Georg Claes Schröder. Johannes Steuchius och Herman Schröderheim tillhörde själva prästsläkter som hade nått sitt adelskap den vägen. Egentligen fanns det inga formella hinder för att adla en biskop, men det ansågs inte riktigt fint av en prästman att anta en sådan världslig hedersbetygelse. Istället hoppade man alltså över en generation och kunde ge biskopens maka och barn en tryggare framtid.

Ordensvapen

Karlstads biskopar finns även representerade inom ordensheraldiken. Under de år Serafimerorden fungerade som Sveriges främsta utmärkelse gick den automatiskt till ärkebiskopen. Alla serafimerriddare, eller ledamöter, som prästerna kalllas, får sitt vapen målat på en svart rektangulär plåt. När riddaren avlider förs denna vapenplåt i procession från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan, där alla tidigare riddares vapenplåtar hänger.

Karlstadsbiskopen Anton Niklas Sundberg, han som svor och släkte vid stadsbranden 1865, avancerade till ärkebiskop och blev ledamot av Serafimerorden 1873. Hans serafimervapen hör till en fantasilös sorts, som tyvärr är vanlig bland ärkebiskoparna. I blå sköld visas den över delen, krummen, av en biskopsstav.

Ett vackert och faktiskt ganska originellt serafimervapen har däremot Johan Jacob Hedrén, som var biskop i Karlstad 1830-36 innan han förflyttades till Linköping. Hedrén blev inte ärkebiskop, men stod kungahuset nära och var hovpredikant hos Karl XIV Johan 1807-13. I samband med att han firade 50-årsminnet av sin promovering till teologie doktor tilldelades Serafimerorden av Karl XV.

Hedréns sköld är röd. På en grön kulle står ett vitt kors, omslingrat av murgröna. Detta vapen är faktiskt också talande, men på ett lite subtilare sätt än von Lagerlöfs. Murgröna, som på latin heter Hedera helix, syftar på släktnamnet Hedrén. Valspråket ”Amplexu Adsurgit”, vilket översätts med ”Det växer genom att söka stöd”, kan alltså anspela både på biskopens kristna tro och på hans släktnamn.

Flera av våra biskopar har även tillhört Svenska Frimurarorden, där man i de högre graderna antar ett personligt vapen. Ett exempel på detta är Claes Herman Rundgren, vars frimurarvapen är en blå sköld med en liten femuddig stjärna av guld.

Karlstads stiftsvapen

I de äldre svenska stiften hade utvecklats en tradition att kombinera biskopens personliga vapen med stiftets vapen. Detta görs genom att vapnen ”kvadreras”, det vill säga att sköldytan delas i fyra fält. Stiftets vapen placeras i två fält och biskopens vapen i två, på samma  ätt som Sveriges riksvapen kombinerar tre kronor-vapnet med Folkungavapnet.

Främsta anledningen till att detta bruk spred sig till Karlstad så sent är att stiftet saknade vapen ända till 1900-talet. Stiftsledningen hade hela tiden nöjt sig med domkapitlets sigill med Kristus hållande en korsprydd segerfana som enda grafiska kännetecken. På 1960-talet fick statsheraldikern CGU Scheffer i uppdrag att ta fram förlagor till nya serviser för samtliga biskopsgårdar och ett behov uppstod därmed att skapa en komplett serie av stiftsvapen. Ur domkapitlets sigill plockade Scheffer segerfanan som ensamt motiv till det nya vapnet. Ett sigill saknar ju dessutom färger. Valet föll på färgerna från det värmländska landskapsvapnet – skölden fick bli blå, fanan av silver och korset rött.

Ämbetsvapen

Den förste att utnyttja möjligheten att kombinera stiftsvapnet med det egna till ett ämbetsvapen som biskop var Gert Borgenstierna. Något problem att välja ett personligt vapen hade inte biskopen, eftersom han var huvudman för den adliga ätten Borgenstierna.

Under 1900-talets sista decennier blev det praxis att Svenska kyrkans biskopar antog ett vapen i samband med sitt tillträde. Den förste biskopen i Karlstad som gjorde detta var alltså Bengt Wadensjö som tillträdde 1986. Hans vapen, som använder Svenska kyrkans heraldiska färger, visar ett gyllne kors i en röd sköld. Ovanpå korset flyger en vit duva med en gyllne kvist i näbben, vilket får ses som en anspelning på biskopens valspråk ”Med bud om liv”. Duvan som skickades ut från arken av Noa återvände ju med en olivkvist som tecken på att livet hade återvänt till jorden efter syndafloden.

Traditionen fortsattes av Esbjörn Hagberg 2002. Biskopens personliga vapen innehåller en blå stola och den lilla blå blomman veronica. Hagberg har själv berättat att vapnet i sin helhet ska syfta på kyrkans pastorala och själavårdande uppgift.

En heraldisk konstnär strävar alltid efter att låta motivet fylla ut sköldytan så bra som möjligt. Helst ska bilden rymmas inom en kvadrat. Biskop Hagbergs vapen utgör en utmaning, eftersom stolan inbjuder till att göra bilden långsmal på höjden. När Hagbergs ämbetsvapen skapades löstes problemet genom att skölden inte delades i fjärdedelar, utan klövs på höjden i två ytor, så att både stolan och stiftsvapnets segerfana kunde göras långsmala. Detta är ganska unikt i svensk tradition, men är däremot ganska vanligt bland anglikanska biskopar.

Sören Dalevis vapen

Nu har så turen kommit till Sören Dalevi att ta vid som biskop i Karlstads stift. Dalevi valde att ta hjälp av statsheraldikern Henrik Klackenberg och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström för komposition och utformning av vapnet. Vapnet visar i rött fält en uppslagen bok av silver. På bokens respektive sidor finns symboler för nya och gamla testamentet. På ena sidan finns en menora, alltså judendomens sjuarmade ljusstake, och på den andra en stiliserad fisk, som hör till kristendomens tidigaste symboler.

Fynd väntar i arkiven

Av den här sammanställningen kan man lätt få intrycket att kyrklig heraldik är ett nytt påfund och att användandet av heraldiska symboler vore något främmande för svenska protestantiska präster, men det vore en felaktig slutsats. Både före och efter reformationen var våra präster tjänstemän i ett system där lacksigillet var det naturliga sättet att bekräfta ett avtal eller att styrka en handlings äkthet. Ofta hade sigillen heraldiska motiv, så det är inte omöjligt att det finns små heraldiska skatter att upptäcka i våra sockenarkiv.