Från armod till guldmedalj

Av Anders Möller

Den här berättelsen har sin början den 5 december 1855 i torpet Rasten under Hammar herrgård i Bro socken i Värmland. F d fältjägaren och nuvarande statardrängen Anders Andersson Kilander och hustrun Maria Carlsdotter får sitt nionde barn, sonen Evald Napoleon. Även om den äldste sonen Anders Gustaf (f 1836) flyttat till Karlstad ett par månader tidigare är det sedan långt tillbaka trångt i det lilla torpet. Två av sönerna, Carl Nicolaus (f 1838) och Carl Wilhelm (f 1840), hade båda dött vid 1 1/2 års ålder. Kvar i torpet bor förutom föräldrarna barnen Johan Fredrik (f 1843), Carl Herman (f 1845), Maria Kajsa (f 1848), Hedda Fredrika (f 1850), Axel Otto (f 1853) och nu den senaste sonen Evald Napoleon. Även om statardrängen Anders Kilander när en önskan om ett bättre boende och bättre förutsättningar för sin stora familj sitter familjen fast i godsägarens klor. För en fattig statardräng är det i stort sett omöjligt att bryta upp och skaffa ett bättre liv. Ännu ett barn, Jan August (1858), ser dagens ljus i det lilla torpet och trångboddheten ökar ytterligare.

Anders Kilander dör 1861 endast 49 år gammal och den nu 6-årige sonen blir faderlös. Modern och de hemmavarande barnen tillåts bo kvar i torpet. Allt eftersom tiden går flyttar det ena efter andra syskonet iväg för att finna sin egen försörjning. Johan Fredrik som har lärt till skomakare gifter sig 1865 och flyttar till Nolbytorp. Sonen Carl Herman gifter sig 1866 och tar över som torpare i Rasten och låter modern och de andra syskonen bo kvar. Dottern Maria Kajsa flyttar 1865 och blir piga i Bynsberg. Två år senare gifter sig dottern Hedda Fredrika och flyttar till Gillberga.

Det är både fattigt och ont om arbete hos de stora godsägarna på hemmaplan. ”Lösdrivaren” Axel Otto som inte lyckats få något vettigt arbete bestämmer sig för att följa med sin storebror Anders Gustaf när han 1872 vandrar norrut till Hälsingland. Evald som är näst yngst i familjen lyckas inte heller få något stadigt arbete och även han blir snart klassad som lösdrivare. I samband med de äldre brödernas avfärd norrut flyttar han 1872 in i torpet Aspengren under Hammar. Till och från arbetar han som dräng åt Hammar. Säkerligen får han nu och då information från sina äldre bröder i Hälsingland att det där finns gott om jobb. Därför bryter även han, den 12 februari 1878, till slut upp från Bro socken och vänder Hammar ryggen och vandrar norrut. Med honom följer även systern Maria Kajsa och hennes make. Enligt flyttattesterna ämnar sig syskonen att flytta till Forsa socken där de två bröderna redan finns på plats.

Till Hälsingland

Forsa socken ligger vid Dellensjöarna, inte särskilt långt från Hudiksvall, och är från början ett utpräglat bondesamhälle. Samhället kommer att förändras helt genom industrialismens intåg och tillkomsten av nödvändig infrastruktur som järnväg och kanal för båtar. Ångsågen i Forsa började byggas 1857 och har sedan stor betydelse för bygdens utveckling. Något senare etableras Forsså Träpappsfabrik som förädlar trämassa till papp. Fabriken blir en stor arbetsgivare i trakten. Här etableras även ett flertal andra industrier som t ex vattensåg, stenkärlsfabrik och linspinneri, vilka alla bidrar till ytterligare arbetstillfällen. Samtliga industrier har behov av kompetent arbetskraft, samtidigt som det också är ett stort behov av skickliga skogsarbetare. Då konkurrensen om det minskade antalet arbetstillfällen ökar i andra delar av landet är det många som arbetsinvandrar till regionen. De flesta kommer faktiskt gående från Värmland, där bruksnedläggningar slagit hårt, och nästan lika många från Dalarna, men stora delar av övriga landet är representerade.

Evald har siktet inställt på träpappfabriken i Forsa där han också blir anställd som arbetare. Under sitt första halvår i Forsa träffar Evald stenhuggardottern Anna Margareta Blomqvist, vars fader med familj hade lämnat hemmet i Kolbäck 1858 för Forsa i samband med att många arbetstillfällen försvann då ombyggnaden av Strömsholms kanal avslutades. Det unga paret hinner inte träffas speciellt mycket innan familjen Blomqvist, i oktober 1878, flyttar vidare till Stockholm i jakten på bättre livsvillkor. Anna Margaretas och Evalds vägar skiljs nu åt men de kommer mötas igen och så småningom bli ett par, fast på annan ort. Redan i juli 1879 återvänder Anna Margareta till Forsa där hon arbetar som sömmerska.

Under tiden har Evald påbörjat nytt arbete på en bogserbåt som drar timmer på Dellensjöarna för Forsa Ångsåg. Evald blir kvar där till 1881 då han lyckas få anställning som maskinist på en av Stockholm Stads Renhållningsverks mindre bogserbåtar. För andra gången i sitt liv bryter han upp och denna gång går färden till huvudstaden, där han bosätter sig i Storkyrkoförsamlingen i centrala staden. I sitt nya arbete lär han sig snart farlederna både i Mälaren och i skärgården. Han återser Anna Margareta på senhösten 1881 då hon återvänder från Hudiksvall till Stockholm. Paret gifter sig den 18 oktober 1881 i Storkyrkan men bosätter sig i Maria Magdalena församling. Det första av parets 11 barn föds året efter och familjen växer sedan med ungefär ett barn vartannat år. År 1890 har familjen vuxit till sju personer och består, förutom föräldrarna, av barnen Karl David (f 1882), Evald Jonatan (f 1884), Gustaf Daniel (f 1885), John Napoleon (f 1887) och Rut Sofia (f 1889). Familjen flyttar till Spånga för att få ett rymligare boende än en lägenhet i staden.

Familjen Evald Kilander med svärmor Margareta Blomqvist framför huset i Hässelby ca 1906.

Familjen växer ytterligare då barnen Maria Magdalena (f 1892), Märta Regina (f 1893), Anna Elisabet (f 1896), Ester Kristina, skribentens mormor, (f 1898), Karin Rebecka (f 1901) och Sven Natanael (f 1903) föds. Under åren har familjens ekonomi blivit riktigt god och Evald låter, som en de första, bygga sig ett hus i Hässelby Villastad när exploateringen av området börjar. År 1906 är det dags för inflyttning i nya huset. Något år senare blir platsen som befälhavare på bogserbåten ledig och Evald får platsen, med ökade inkomster som följd. Efter ytterligare några år blir han anställd som befälhavare på den betydligt större bogserbåten Ferm. Familjen som nu både bor rymligt och har god ekonomi drabbas av sorg då sonen Gustaf Daniel dör endast 20 år gammal. Men livet går vidare. År 1909 flyttar svärmodern Magdalena Olsdotter Blomkvist och med henne Anna Margaretas äldste bror Frans Johan in i huset. Evald och Anna Margaretas egna barn växer upp och börjar allt eftersom att lämna hemmet. Sonen Karl David utbildar sig och avancerar till övermaskinist och sonen Evald Jonatan är styrman, men kommer att avancera till kanalskeppare på Göta Kanal och senare till kapten och befälhavare på ”Vätterns fånge”, ångfartyget Motala Express. Men det är en helt annan historia. Sonen Johan Napoleon flyttar till Amerika 1905 men återkommer till hemmet ett år senare och utbildar sig till ingenjör. Dottern Rut Sofia gifter sig och flyttar till Skåne.

Evald Kilander och hustrun Anna Margareta samt två döttrar och barnbarn i gröngräset utanför huset i Hässelby 1923.

Baptist

På sin fritid lägger Evald mycket tid på etablera en baptistförsamling i Hässelby. För honom blir församlingen central i livet och han är både drivande inom församlingens arbete och innehar genom åren flera förtroendeposter. Vid besök från andra svenska baptistförsamlingar låter han besökarna bo i familjens hem i Hässelby. Hans barn präglas naturligtvis av Evalds stora engagemang i församlingen och hans djupa och ärliga religiösa tro.

År 1920 har tiden kommit för ångbåtskaptenen Evald Kilander att pensionera sig. Under 40 års tjänst i Stockholms Stad, har han erhållit flera erkännanden och belöningar och vid sin pension är han också, enligt dödsrunan i Stockholms dagstidningar, innehavare av Pro Patrias stora guldmedalj för sin tjänsteplikt. Åren fram till sin död vid 85 års ålder i Hässelby den 20 januari 1942 ägnar han åt sin familj och ”sin” baptistförsamling. Hans hustru levde ytterligare några år innan det var hennes tur att år 1950 lämna jordelivet, drygt 89 år gammal.