Nu var det julen 1905…

Av Majvor Svensson

Det här brevet har jag haft liggande i mina gömmor sedan jag fick kopia på det i november 2005, under min förra redaktörsperiod. Då kom det för sent för att få plats i nr 4 det året. Majvor Svensson i Svenljunga skickade in brevet till mig. Brevet skickades till hennes mor Ruth Andersson född Thyberg (1905-1991) från Knappåsen i Ekshärad dagen efter hennes 50-årsdag.

Brevet är skrivet av Ruths farbror Johannes Thyberg i Lekvattnet (1882-1960) och handlar om hur det var den julen när Ruth föddes. Då var det 100 år sedan, nu är det 110 år sedan och det blev tid att få med brevet. Det är skrivet med maskin på Karlstads Sparbanks brevpapper, och jag har rättat några smärre oregelbundenheter i stavningen.
Redaktören

Lekvattnet, juldagen den 25 december 1955.

Till 50 åringen Ruth Andersson, f. Thyberg.

1905 – 1955 = 50 år. Hur det var för femtio år sedan, lovade jag tala om för födelsedagsbarnet, fru Ruth Andersson.

Under årets första månader gick allt i god grannsämja med vänner och grannar, men fram på sommaren och hösten så sade vårt broderland Norge upp föreningen med Sverige. Och under september-oktober blev något som liknade mobilisering, och unga män kallades in till bevakning av Sveriges gränser. Jag blev utkallad till bevakning Trossnäs- Charlottenberg-Eda skans, under september-oktober och ingen visste med säkerhet när vi kunde få fara hem. Väldiga rykten om krig med Norge voro dagligen obligatoriska samtalsämnen.

Jag hade varit uppe i Dalby på försommaren i Sysslebäck tillsammans med en jägmästare Pettersson och kronojägare Löv, och taxerat församlingens kyrkskog. Och jägmästaren hade varit vänlig att rekommendera mig till inträde vid skogvaktareskolan i Lervik, och jag hade fått meddelande därifrån att jag var antagen som elev, och skulle inställa mig vid skolan den 1 november.

Att få permittering föreföll omöjligt, jag talade med mitt befäl och ringde föreståndaren för skogsskolan, jägmästare Andersson, och bad honom hjälpa mig, och Du skall tro att jag kände mig lycklig när min permissionssedel om någon vecka kom tillbaks. Jag hade tjänstgöring som ”passopp” åt befälet med att borsta uniformerna och leriga skodon, och när kaptenen fick se mig ute i korridoren, ropade han in mig, fast han stod i bara skjortan, och talade om att min permissionssedel var beviljad av överste C. O. Nordensvan.

O, vad jag var lycklig. Du förstår till någon del min del min glädje om jag nämner att jag ett par dagar förut upptäckt att jag hade verkligt otrevliga kamrater, som jag ej kunde bli av med. Min kompanilöjtnant Lind skulle bada en kväll och naturligtvis skulle han ha hjälp, och när jag borstade av honom lorten, så sade jag så där lite avundsjuk att han var lycklig som fick göra sig ren. Han var då vänlig nog att bjuda mig på en badbiljett (kostade 75 öre).

Men o, vilken fasa, när jag tog av mig kläderna och tittade i min ”lärsskjorta” och fick se en ström av tjocka och feta madammer äkta nordmarkslöss på promenad efter bröstvecket, usch! Och mitt skjortombyte låg i ett skåp, flera mil därifrån. Alltnog, befrielsen kändes oerhört glädjande.

Jag kom lyckligt och väl hem, för efter några dagar fortsätta till skogsskolan. Det var en arbetsam men härlig tidhösten 1905.

Så kom julaftonen och eleverna skulle få resa hem över julen, och jag hade i god tid skrivit och bett broder Per, att möta mig i Edebäck när tåget från Filipstad ankommit.

Jag kan ännu i denna dag inte begripa vad jag hade för mig, om jag möjligen satt och läste, eller vad det var som gjorde att jag glömde att titta var jag var förrän tåget gick mot Sjögränd. O, jag fick se att vi farit förbi stationen. Jag fick tag i min resväska och skyndade ut, och mötte konduktören ute på öppningen mellan vagnarna, men kan kunde inte stoppa tåget. Och jag hade tre mil till Knappåsen.

Men när konduktören äntligen gick in, och jag såg att tåget pustade långsamt i en uppförsbacke, tog jag risken och hoppade av, och snodde  runt i slänten, men i kupéfönstret såg jag någon som lyfte en knuten hand mot avhopparen. Det blev språngmarsch tillbaka några hundra meter, men vid stationen fanns vare sig Per eller Brunte. Oj, oj, så förargligt, tre mil och Per hade fått göra resan till ingen nytta. Men Johannes hade gått 6 mil från Idre i Dalarna, på en dag vid påsktiden några år tidigare, och han kunde ha så gott. Med långa steg fortsattes färden från Edebäck, men att försöka springa längre var ingen idé. På vägen fanns på den tiden en liten handel Gust. Åströms vill jag minnas, och till min stora glädje fick jag se den gamla åksläden med Brunte i skaklarna, och inne i affären stod bror Per och julhandlade. Ja, jag tänker att jag inom mig ropade ”Halleluja” eller något liknande. Ja, vad skulle mina vänner i Knappåsen av idag, 50 år senare ha sagt? Tur i slarvet?

Vi kommo så småningom till Knappåsen, men där väntade de mera ”storfrämmande”. Och fram på kvällen fick ”pappa Per” åka bort till Fastnäsberg efter mor Karin, och när hon kom och hade lilla Ruth med sig, vet ej brevskrivaren, ty då hade han nog somnat.

Emellertid vill jag nu och mor, hjärtligt lyckönska och gratulera 50-åriga Ruth, till hälsa och krafter och mycken glädje och välsignelse från alla goda gåvors givare på vägen framöver till nästa halvsekel.

Med tillönskan om en god och fridfull jul och ett gott nytt år från faster och farbror

Johannes