Efter 130 år återvänder en Andersson till Säffle. Ge mig en kopp kaffe!
Mitt sökande efter rötter i Kila och Gillberga
Av Brian Patrick Hogan
Två mansåldrar efter att en åtta år gammal svensk pojke, Emil Walfrid Andersson (1877-1961), hans föräldrar och syskon lämnade torpet Västra Takfälterud i Knöstad, Kila socken, och lämnade Sverige för ett nytt liv i USA, så gjorde hans sondotters son resan tillbaka och stod vid ruinerna av det hem som de lämnade efter sig.
För några veckor sedan (juli 2015) så fick min hustru Louise och jag uppleva den värmländska landsbygdens skönhet under ett besök i Sverige till stor del förorsakat av en inbjudan av en släkting jag aldrig hört talas om. I december 2012 hade Carl-Johan Ivarsson upptäckt mig (som Leif Eriksson ”upptäckte” min kontinent) på Find- AGrave.com (grav nr 86684791). Jag hade där lämnat information om min morfars farmor, Emma Christina Johannesdotter (1835-1912), modern till ovan nämnde Emil Walfrid, och Carl-Johan igenkände i henne en släkting som han sökt efter sedan 1993! Så här såg det första meddelandet ut:
Bäste Mr Hogan,
Mitt namn är Carl-Johan Ivarsson. Jag är en släktforskare och gymnasielärare i historia som bor i Söderköping, Sverige. Jag har släktforskat i många år även om jag inte är så gammal. Ett av mina första forskningsmål var att söka efter vad som hände med min farfars farfar Jan Gustaf Johannessons syskon, och var de hamnade i Amerika.
För att göra en lång historia kort: Vår familj fick ett överraskande besök i vårt hem i Kila, Värmland, i juli 1989 av Ollie Amdahl från Flandreau, South Dakota och delar av hans familj. Det visade sig att Ollies farmor Sophia Erickson Amdahl föddes i Kila socken och for till Amerika som de flesta av hennes syskon – jag vet nu att de först kom till Manistee, Michigan, och de flesta av dem senare kom att söka sig till Moody County, South Dakota. Sophia var Jan Gustafs systerdotter, så det visade sig att min pappa och Ollie var fyrmänningar.
Det här var början på något mycket stort. Jag fick kontakt med flera andra släktingar från Flandreauområdet och jag har forskat om den här familjen sedan dess. Jag började att spåra amerikanska släktingar på allvar 1993, och utgick från Jan Gustafs morfar Olof Andersson (1780-1856), eftersom hans hem numera är flyttat till Säffle som ett lokalhistoriskt museum [eg. hembygdsgård, svårt att översätta till engelska, övers. anm.] Jag publicerade en bok med alla Olofs kända ättlingar 1996 och en ny upplaga 2007. Jag har besökt USA fem gånger och besökt Flandreauområdet 1997, 2000 och 2009. Det finns mycket mer att berätta men jag koncentrerar mig på Jan Gustafs syster Emma Christina, född 1835.
Emma Christina gifte sig och bildade familj i Sverige men utvandrade till “Minisota” som de svenska kyrkböckerna uppger år 1885. Det visade sig vara felaktigt, eftersom jag påträffade hennes familj i de index till svenskamerikanska kyrkoarkiv som Svenska Emigrantinstitutet framställt, och jag fann större delen av hennes familj i Manistee, Michigan.
Jag kände till hennes dödsdatum men det verkade inte vara möjligt att spåra hennes familj efter år 1920. Och jag trodde det vara helt omöjligt, till dess att jag i eftermiddags, när jag sökte genom FindAGrave.com. Då fann jag hennes bild, flera andra upplysningar – och dig!…
Blixt från en klar himmel
Carl-Johans e-mail kom som en blixt från klar himmel och var ett fantastiskt genombrott. Jag hade sökt i alla tillgängliga källor efter det liv som Emma och Lars Anderson och deras barn byggde upp i Manistee, Michigan, men hade inte funnit någonting om deras liv och familj i Sverige. Allt jag visste om min morfars far Emil Walfrids ursprung gällde orden Kila och Knöstad som fanns i anteckningar gjorda av hans son James L. Anderson (1903-1988), min morfar. Meddelanden skickades fram och tillbaka över Atlanten och vi båda lyckades fylla i verkliga luckor för varandra.
Carl-Johan, min femmänning, skickade familjebilder, bilder av flera gamla boplatser runt Kila socken, och bäst av allt, hans fantastiska bok om vår familj: Bockerudsättlingar. Ättlingar till Olof Andersson (1780-1856) och Maria Nilsdotter (1775-1835) från Bockerud, Djupviken, Kila socken, Värmland. Detta flyttade min kunskap om Emma Christina Johannesdotters liv två århundraden och öppnade en ny värld fylld med släktingar! Carl-Johan inbjöd mig också flera gånger för att hälsa på honom i Värmland, till en punkt när jag började tro att han menade allvar.
Jag är författare, förläggare och utbildare av interkulturella missionsarbetare, och jag reser mycket för mitt arbete. Det är inte så mycket av mitt resande som är nöjesresande och jag är ”on the road” för undervisning större delen av vår och höst. Jag upptäckte en större lucka i min kalender sommaren 2015 och jag förstod att jag hade tillräckligt med bonuspoäng för att kunna resa till Sverige. Vi har ett antal svenska vänner som vi arbetade med i Mongoliet i början av 1990-talet och resan skulle också ge möjlighet att hälsa å dem. Vi planerade en rundresa från Arlanda i hyrbil med besök i Edsbyn i Hälsingland, Säffle i Värmland, Göteborg och Linköping under de två första veckorna i juli. Alla våra besök var underbara och om någon verkligen vill äta för mycket bör man besöka den svenska landsbygden.
Resans höjdpunkt
Vårt besök hos Carl-Johan, hans mamma Margareta och hennes make Kjell på släktgården i Västra Takene, Kila socken, Säffle kommun var resans höjdpunkt för mig. (Min fru är ett helgon som uthärdade fyra dagar med umgänge med mina avlägsna, levande och döda släktingar). Margareta mottog oss som den återfunna familjen och bjöd oss mer utsökt svensk mat än vad vi möjligen kunde få i oss. Carl-Johan tog oss varje dag till platser där våra förfäder hade bott, brukat jorden och gått till kyrkan. Vi besökte gårdar och kyrkorna i Gillberga, Tveta och Kila, liksom museet i Säffle i det hus som en gång var släktgården i Bockerud, Djupviken, Kila. Kila kyrka och kyrkogård var särskilt rörande. Min familj hade bott mycket nära och hade varit där många gånger för gudstjänster, dop, vigslar och begravningar under flera århundraden.
Brian och Louise Hogan i Kila kyrka. Foto: Carl-Johan Ivarsson
En kväll hade vi en middagsbjudning där några andra släktingar inbjöds och jag fick träffa mor och son Gunilla och Aaron Kaye från Göteborg (Gunilla är min fyrmänning), och en annan fyrmänning, Henrik Olsson. Jag fick snabb kontakt med dem och fann att vår släktskap handlade om mer än blod. Jag förväntade mig inte att finna så många troende människor i Sverige, men mina svenska släktingar visade sig älska Jesus! Gunilla hade till och med arbetat för den kristna organisation som Louise och jag har arbetat för i 25 år: Youth With A Mission (Ungdom med Uppgift). Hon kände våra medarbetare i Mongoliet, Magnus och Maria! Kvällen blev rätt sen och jag gick till sängs med en känsla av att jag inte bara hade funnit nya släktingar men också verkliga vänner.
Nästa dag besökte vi den fina herrgården von Echstedtska garden I Kila, som var av intresse för att den fanns där när mina släktingar bodde I området. Vi hade knappt kommit in på gårdsplanen innan Carl-Johan introducerade oss för en annan släkting, Gunnar Jonsson, som också är en släktforskare (det verkar ligga i släkten). När jag pratade med Gunnar, så kom en tonåring som arbetade i parken. Carl-Johan sade till honom: ”Jacob, du måste träffa din släkting från Amerika, Brian Hogan”. När vi skakade hand så förklarade Carl-Johan att denne unge man, Jacob Kjellberg, var en än närmare släkting än Gunnar. Jag kunde inte föreställa mig att slumpmässigt ramla på en släkting, mycket mindre två, i USA, men i Kila verkar det hända ofta!
Brian Hogan med sin unge släkting Jacob Kjellberg.
Foto: Carl-Johan Ivarsson
Från Kila till Manistee
Min morfars far och hans familj bodde under enkla omständigheter på en svårbrukad gård på en kulle med namnet Västra Takfälterud, i Knöstad, Kila socken, när de 1885 slutligen lämnade för ett bättre liv i den nya världen. Emil var den yngsta av Lars och Emma Christinas nio barn, och långt före Emil föddes på Västra Takfälterud, två av hans syskon (en tioårig bror och en fem månader gammal syster) dog under en 18 månaders period 1872-1874. Svält eller undernäring är tänkbara orsaker.
Så här såg stugan Västra Takfälterud ut. Framför sitter Anna Britta Andersdotter som bodde där efter att familjen Lars Andersson flyttat till Amerika.
Foto: Karl E Rud
Vad än orsaken var, så kände sig familjen tvingad att ta sig över Atlanten sommaren 1885. Tre av de äldre barnen hade redan utvandrat som unga vuxna. Alla var mellan 15 och 20 år äldre än den åtta år gamle Emil. Idag finns inget kvar av hemmet återtaget av skogen, utom en stenhög från den nedrasade spismuren. Vi besökte platsen och jag stod där min morfars far hade börjat den resa som tog honom till Manistee, Michigan och sedermera till min födelse i Kalifornien. Emil Walfrid Anderson växte upp vid stranden av Lake Michigan, konfirmerades i den svenska lutherska kyrkan i Manistee år 1891, var frivillig soldat i spansk-amerikanska kriget och kom till Cuba, där han förutom att delta i striderna, också var korrespondent för Manistees tidning.
Brian Hogan på platsen där stugan Västra Takfälterud i Knöstad stod.
Foto: Carl-Johan Ivarsson
Emil överlevde kriget och återvände till Manistee för att gifta sig med en kvinna från Danmark, Johanna Nielsen. Med henne flyttade han till Chicago och fick fyra barn: James (min morfar), Charles, Juanita och Rex. Han arbetade som försäljare och uppfinnare och bodde mest ensam efter att äktenskapet slutat med skilsmässa någon gång under 1920-talet. I slutet av 1950-talet bodde han en tid med sin son Jims familj i Blue Island, Illinois, men sviktande hälsa tvingade honom att flytta till krigsveteransjukhuset i Hines, Illinois, där han avled av hjärtsjukdom den 11 december 1961, 84 år gammal. Han var den siste överlevande av den familj som lämnat Värmland på 1880-talet. Bara fem veckor senare, så födde hans sondotter Carol Anderson Hogan (1935-2011 ) en välskapt pojke i Glendale, Kalifornien som fick namnet Brian Patrick Hogan. Jag skulle gärna vilja ha mött Emil, men jag har förstahandsberättelser om honom från mina morföräldrar, min mors faster ”Nita”, min egen mamma och hennes båda systrar, Dorothy Anderson Jensen och Barbara Anderson Friedman (av de som kände Emil finns bara mina mostrar, Dottie och Barb, ännu i livet). Jag har besökt Emils grav på Oakridge Cemetery, Hillside, Illinois, och var besviken över att den är omarkerad. Av någon anledning överlämnade aldrig myndigheterna den krigsveterangravsten som han hade rätt till, och familjen visste inte att det aldrig blivit gjort. Jag erfor att själva gravstenen fortfarande kunde levereras men att få den på plats skulle kosta 300 dollar så att ge Emil ett varaktigt minnesmärke är ett ännu inte uppfyllt mål. Kanske kan denna artikel tills vidare vara ett minnesmärke över honom.
När jag stod vid ruinen av Västra Takfälterud, så kände jag en stark ödmjukhet inför det mod som måste ha krävts för att lämna alla man kände och älskade för att söka ett nytt liv. Jag kände mig välsignad av att fortfarande känna kontakt med dem vars förfäder blev kvar i moderlandet. Vilken härlig gåva och underbart arv som Värmland har gett oss!
Brian Patrick Hogan
info@AsteroideaBooks.com
Fayetteville, Arkansas, USA
Författaren är bosatt i Fayetteville, Arkansas och kan nås på info@asteroideabooks.com. Han har skrivit två böcker: There’s a Sheep in my Bathtub: Birth of a Mongolian Church Planting Movement och An A to Z of Near-Death Adventures (Asteroidea Books).
Översättning: Carl-Johan Ivarsson