2014_3

Hagudden ruvar på en hemlighet

Av Gunhild Hernström

Hagudden i Nilsby, blev vida känd 1994, genom att den förlista ångbåten Freja såg dagens ljus här efter nära hundra år på Frykens botten. Den varma sommardagen i juli 1994 besöktes Hage, som var gårdens egentliga namn, av uppskattningsvis 20 000 personer. Festligheterna hade pågått hela veckan under samma strålande sol och avslutats med att båten drogs upp ur sin vattengrav, som så länge hållit henne fången. Förlisningen, hundra år tidigare, hade skett vid Bössviken, en knapp mil norrut. Båten bogserades i juli 1994 fram Hagudden där det ansågs lättare att lyfta den ur djupet. Men gården bär också på en annan historia som under lång tid höljdes i dunkel.

Den siste ägaren av gården Hage var Pontus Hagström, som levt ensam under många år. Föräldrarna Anders och Maria Hagström hade gått ur tiden under första hälften av 1900-talet. likaså hushållerskan Anna, som han haft till hjälp under ett tjugotal år. Föräldrarna tog över gården efter Anders föräldrar, Henrik och Britta Larsson år 1900. De hade haft den i sin ägo sedan 1857. Enligt kyrkböckerna var det Nils Larsson och hans hustru Caisa Andersdotter som ägde gården i 1850-talets första år. Man förstår att gården, med sitt fina läge, är en av de allra äldsta i trakten. Många fornfynd stöder detta. Jorden består av lättbrukad sandmylla synnerligen lämplig för en dåtida nyodlares primitiva redskap.

Nu skriver man 1855, ett år då koleran för tredje gången under samma århundrade gjorde sina härj-ningar över landet. Befolkningen levde i skräck för smittspridning och icke utan anledning. Den första stora epidemin drabbade landet 1834 och återkom sedan periodvis fram mot 1890-talet. Koleran skördade många liv och smittan spreds genom direktkontakt med sjuka personer men också indirekt genom vatten och födoämnen. Främlingar som kom till byarna sågs med misstrogenhet för man visste aldrig var smittan kunde gömma sig. Halva byar kunde avfolkas på mindre än en vecka. Fyra, fem personer av gårdsfolket kunde samtidigt stå lik på logarna. Själva dödsorsaken var för det mesta uttorkning på grund av häftiga diarréer och därtill okunskap. De sjuka hade också ofta oförmåga att tillgodogöra sig vätska.

Spädbarn klarade nästan aldrig av sjukdomen och barn fanns det många i 1800-talets Sverige. Lika utsatt var den äldre generationen, som ofta var utmärglade dels av hårt arbete och för att de, i den fattigdom som rådde, nästan aldrig fick äta sig mätta och därför inte hade någon motståndskraft. Man försökte på alla vis stoppa smittan från att spridas vidare, men lyckades dåligt.

Det sägs att gården Hage i Gunnarsby var en så kallad spärr anordnad där vägfarande fick legitimera sig och tala om varifrån de kom och vart de skulle. En gammal ”finngubbe” kom en dag vandrande på vägen. Han kom fram till spärren och legitimerade sig som de andra. Misstanken kom att han kunde bära på något farligt smittämne eftersom han färdats långt. Gårdsfolket såg det som nödvändigt att vidta åtgärder.

På gården fanns en kölna för linberedning och i ett av rummen fanns en eldstad uppe på en stenbänk, där linet skulle torkas. Av eldandet blev naturligtvis rummet fyllt av rök och måste användas med försiktighet. För att orka arbeta med linet i det rökfyllda rummet fick man hålla huvudet långt nere efter golvet, där det strömmade in lite frisk luft. Man beslöt att stänga in den gamle finngubben i rummet en stund för att röken skulle få verka. Den skulle säkert döda de farliga bacillerna.

När gårdsfolket så småningom öppnade dörren, upptäckte man, till sin förskräckelse, att mannen avlidit. De blev naturligtvis chockade över händelsen, men för att undvika inblandning av myndigheter, beslöt de att i tysthet begrava gubben. Man lade liket på en så kallad dråg, spände för hästen och körde norrut mot ett område norr om Hagudden, kallat Sandviken. Väl där upptäcktes att marken var så stenbunden att någon grav inte gick att gräva. Eftersom mörkret redan var på väg att lägga sig, körde de hem igen och la mannen på logen, där han fick vila över natten. Tidigt nästa morgon kördes istället liket upp i skogen till Linlyckan, en plats vid ”nya Gunnarsbybackarna”, där landvägen mot Östra Ämtervik drar fram i dag. Där lämpade sig platsen bättre för att gräva och där fick den gamle ”finngubben” sin ohelgade grav. Av någon anledning blev tragedin en officiell hemlighet. Många i byn kände till olyckshändelsen.

Som liten hörde jag ofta berättas om den olycksalige mannen som vilade i skogen. Jag var som barn oerhört nyfiken på alla gamla berättelse, och sög i mig allt jag hörde. En dag kom gamle ”Johan ve Bäcken” och frågade min far om han ville följa med upp till Linlyckan för att få kännedom om var platsen fanns.

Johan var gammal och var rädd att ingen skulle veta var graven fanns om han gick ur tiden. Platsen var tidigare utmärkt med ett kors av trä, men det var nu förmultnat. Far följde gärna med, och Johan var gammal och nog den siste av folket i byn som kunde veta den exakta platsen för graven. Jag var troligen i sex-sjuårsåldern och som vanligt nyfiken. Jag bad att få följa med, eller om jag möjligen blev erbjuden. Johan pekade ut var det gamla träkorset stått och jag har alltid haft en preliminär bild av platsen. Åren har gått sedan Johans tid och träd och sly har förändrat platsens karaktär. Eftersom ingen ny markering sattes upp var jag inte längre säker på den exakta platsen.

För några år sedan fick jag genom mitt arbete kontakt med en slagruteman från norra Värmland. Det var en märklig man. Han kunde leta fram det mesta med sin slagruta, vatten, gamla kyrkplatser, avrättningsplatser, med mera. Jag frågade honom om han ville följa med mig till min hemtrakt och leta fram en gammal grav. Det ville han gärna. Jag gav honom inga ledtrådar om var jag trodde att graven fanns, visade bara på hela området Linlyckan. Jag tog också med en bekant från bygden för att ha ett vittne, så att ingen skulle tro att jag ”fuskade”. Vi två satt kvar vid vårt ”kaffebord” för att iaktta slagrutemannen på avstånd. Efter några minuters letande ropade han till oss att han funnit graven. Det stämde i stort sett in på den plats jag bevarat i minnet genom alla år. Mannen kunde även känna att finnen varit 1 meter och 60 centimeter lång och att han kommit vandrande från Arvikahållet.

Dödsfallet var en gång en ”väl bevarad hemlighet” som naturligtvis inte borde berättas. Men eftersom så lång tid förflutit, 160 år, finns ingen längre kvar som kan ta skada av sanningen, brottet måste anses som preskriberat. Men varför händelsen aldrig kom till myndigheternas kännedom, när den tydligen varit känd på bygden, är en gåta. Men det fanns väl för många stora skogar och skrangliga vägar emellan gården och fjärdingsmannen.

Några frågor inställer sig automatiskt, som vi väl aldrig kan få svar på. Vem var denne olycksalige gamle man, och vart var han på väg? Hade han några anhöriga som oroligt väntade därhemma, eller var han ensam i livet? Var han en vagabond, som var ute på sin eviga vandring, eller var han en familjefar på väg hem med intjänade pengar, för att lätta upp livet för de hemmavarande? Vad hade hänt om det skett i dag? Stora rubriker på löpsedlarna och rättegång? Frågorna är många men får aldrig något svar. Jag har i alla fall märkt ut platsen med en pinne, men kanske det kan bli ett bättre kors vid ett senare tillfälle.