En märklig mans undergång

Av Hans Kihlström

”Han var en av de märkligaste män som någonsin levat i landskapet” skrev värmlandsskildraren Erik Fernow 1775 om Anders Lennartsson Svenske. Och fortsatte: ” hans huvudkaraktär var väl ryttmästarens men han blev också av bergskollegium anförtrodd att vara inspektor över bergslagen; dessutom skall han ha suttit ting i lagmans stad och när prästen hade dött i en av fienden omringad stad förrättade han dennes syssla”. Märklig eller inte så blev hans liv en sorglig historia.

Han växte upp med mor och fyra systrar på säterierna Mällbyn i Bro och Säter i Eskilsäter. Fadern, Lennart Pedersson Svenske, dog 1618, när Anders var bara fem-sex år gammal. Hans mor, Elin Jakobsdotter, ägde vid makens död 17 hemman utöver säterierna. Och mer blev det genom arv efter mostern Margareta. Hon utvidgade också sina domäner genom egna förvärv. Och Anders gick till en början i hennes fotspår.

Trettioåriga kriget

Men först påbörjade han en kortvarig militär karriär. Han utnämndes 1633 till fänrik vid Närke- Wärmlands regemente. Året därpå skeppades regementet över till Elbing i Ostpreussen, där det blev kvar till början av januari 1636. Därifrån omgrupperades det till Pommern och anlände till Greifswald under februari. Anders hade då befordrats till löjtnant. Under regementets fortsatta marsch söderut för att förena sig med Johan Banérs armé tröttnade han. Han hade inte längre lust att uppehålla sin tjänst, skrev regementschefen Thomas Thomson. 29 aug vänder han hem igen. Och snart börjar en ny karriär.

Bergskollegium

Av Bergskollegium får han 1640 uppdrag att besiktiga några malmfyndigheter. Det utökades snart till att även söka malm och inspektera nya bruk. Han skötte tydligen detta till belåtenhet eftersom han från januari 1641 fick lön för sitt uppdrag och 1642 blev förordnad till inspektor över de nya bergverken utom bergslagerna i Värmland, Vadsbo och på Dal. De pengar han tjänade kunde han använda till s k frälseköp av skatte- och kronohemman (han köpte beskattningsrätten). Redan 1640 köpte han 9 hemman i Värmland och 3 i Dalsland. Hans mor gjorde en sista insats för att vidga sina domäner genom att 1642 frälseköpa 6 hemman i Värmland och 2 i Dalsland. När Anders 1643 lämnade in sin ”Rusttjänstlängd uppå mine gods som äro belägna i Wärmland, på Dal och i Wästergötland samt min mor kärs gods som 5 syskon äro obytte emellan” så omfattade den sätesgårdarna Östbro och Mellbyn jämte 20 hemman i Värmland, sätesgården Dingelvik jämte 20 hemman på Dal och 7 hemman i Västergötland. Anders ärvde alla gods i Värmland och 5 i Dalsland. Han fortsatte frälseköpen 1644, 1649 och 1650 med sammanlagt 15 hemman i Värmland och 6 i Dalsland.

Hannibalsfejden

Men 1644 hade det varit dags att dra på uniformen igen. Den danske befälhavaren Hannibal Sehestedt anföll i april över norska gränsen. Där hade Morast skans uppförts och försvardes av några hundra bönder under ryttmästaren Ivar Bagges befäl. Bagge blev också kompanichef för det ena av de två kompanier som utgjorde ”Wärmelands ryttare esquadron”. Anders inkallades att tjänstgöra som löjtnant på Bagges kompani. Fejden pågick tills freden i dansk-svenska kriget slöts 13 aug 1645 i Brömsebro. Anders blev kvar i tjänst till 3 juni 1646. Då begärde han avsked på grund av en ”förlamning” som gjorde att han inte längre kunde uppehålla tjänsten.

Trots den välfyllda rapport Anders lämnade in till Bergskollegium i oktober samma år var kollegiet inte nöjt med hans insatser. Hans lön hölls inne 1647 och 1648 likaså. 1649 skrev kollegiet att han inte visat stor flit, men när han kunde visa sådan skulle han få sin lön. Han fick den ganska snart. Och fortsatte sin tjänstgöring.

Krabbefejden

En ny krigsförklaring från Danmark kom 1657. I Värmland värvade landshövding Gustaf Soop nya ryttarförband. Han fick ihop två kompanier. Det ena under Anders Lennartsson Svenske som hade anförtrotts av Bergskollegium att ”antaga ryttmästartjänsten och anföra bruksfolket och prästeryttarna”.

Han fick bara ihop 19 man och deras utrustning bekostade han själv. För att klara det ekonomiskt lade han beslag på vissa avgifter (genanter) från bruksägarna. I ett brev till Bergskollegium förklarar han att han måste göra så eftersom han inte fick någon lön.

Freden i Roskilde i februari 1658 satte tillfälligt punkt för fientligheterna.. Men freden höll inte länge. De värmländska ryttarna grupperas på vakt vid Eda. Sommaren 1659 gick danskarna över gränsen och plundrade några gårdar. Anders begav sig dit tillsammans med befälhavaren på västfronten, generalmajoren Harald Stake. Han hann ändå med en inspektionsresa till Dalsland i sin ordinarie tjänst. Däremot försummade han en session i Bergskollegium. Han skrev till presidenten i Bergskollium Erik Fleming och ursäktade sig med att det var långa och besvärliga resor och han var nu mycket sjuklig. Men något gott hade han i alla fall uträttat – tre malmfyndigheter i Dalsland fanns att rapportera.

På nyåret 1660 skriver han åter till Fleming och meddelar att bruken i Värmland står sig väl. Han skall just resa till norska gränsen med landshövding Soop. Där pågick förberedelser för en attack in i Norge. Norrmännen förekom attacken med ett eget, misslyckat, anfall mot Eda. Sedan var kriget slut.

Anders lämnar ryttmästartjänsten och återupptar inspektorstjänsten men då vill allt bruksfolket inte lyda de order han ger på Bergskollegiums uppdrag. Han begär därför en ny fullmakt.

I sin sista? rapport i juni 1662 meddelar han att hammaren i Älvsbacka brunnit. Han vill också ha hjälp att få ut sin resterande lön eftersom han var så skuldsatt på grund av de munderingar han utrustat sina ryttare med.

Hans tjänst upphörde 1664. Vitsorden säger att det var inget annat än gott att säga om honom som person. Hans bostad hade dock legat lite för långt från hans förrättningsplatser så han hade inte alltid varit på plats där han borde varit. Det hade dessutom behövts en bergsfogde som kunnat svara för utgifter och inkomster enligt kollegiets bestämmelseer. Sådant hade väl inte varit förenligt med Anders adliga ställning.

Lånekarusellen

De ekonomiska svårigheterna som följde på utrustningen av ”bergs – och prästeryttarna” 1657 ledde till att han började sälja eller belåna sina gods och gårdar. Han sålde sina tre frälsehemman i Hammarö till Mattias Pleningsköld och Boon i Ed till David Stuart. Göteborgsköpmännen David Mattsson och Johan Ellers kom i juli månad till Karlstad för att träffa låneavtal med Anders. Mattson lånade ut 300 riksdaler med Skiola skattehemman som pant och Ellers fick ett pantbrev på frälsehemmanet Tolerud och Kyrkebyn i S Ny mot ett lån på 450 riksdaler. Sätesgården Östbro satte han i pant hos sin släkting Gustaf Börgesson i Karlstad för två lån på sammanlagt 597 riksdaler. Sätesgården Mellbyn var sedan tidigare pantsatt till Robert Mofatt.

Återbetalningen av lånen blev ett problem. En lösning blev att gifta bort döttrarna och donera sina sätesgårdar till svärsönerna, vilket han gjorde 11 feb 1664. Östbro delades mellan Catharinas man Hans Månsson Svenske och Christinas man Gustaf Pålman. Margaretas man Alexander Thomson fick Mellbyn. Själv bosatte sig Anders på Tolerud.

Alexander Thomsons förmögne svåger, göteborgsköpmanen Hans Makeler, löste 1664 in David Mattssons fordran och övertog Johan Ellers krav. Den skulden hade vuxit till 545 riksdaler när Makelers arvingar 1669 försökte driva in den. Det blev uppskov också 1670 och 1671, då Anders nyligen avlidit. Hans Belfrage från Vänersborg övertog denna fordran 1672.

Lånet på Östbro blev inlöst 20 november 1666 fast allt inte var betalt. Gustaf Börgesson skriver då till Gustaf Pålman att han för god vänskap och frändskaps skull befriar honom och Hans Svenske från resten av skulden.

Anders tog många fler lån – både från småfolk och förmöget folk. Den störste gäldenären blev Claes Uggla på Averstad. 1663 är skulden till honom uppe i 1400 riksdaler med elva hemman som pant. Anders och hans mågar lånar 1668 1400 riksdaler av den tidigare nämnde Hans Belfrage för att betala Uggla. 1672 gjorde sedan mågarna upp med Belfrage. Makelers gamla fordran löstes så att Belfrage köpte Kyrkobyn och Tolerud återtransporterades till Anders sterbhus mot en betalning på 100 riksdaler. Mågarna beslöt också att gemensamt återlösa så mycket som möjligt av det övriga. 687 daler per man betalde de för vardera sju gårdar – alla i Näs härad.

Göstakrog

I ett donationsbrev 1651 från drottning Christina står att hon skänkt Anders två kronohemman i Valbo, Dalsland, och Gösta skattehemman i Huggenäs, Näs härad, för flitig och trogen tjänst som inspektor över bergverken i Värmland. Men skattebonden har sin bördsrätt kvar.

Gåvobrevet från drottning Kristina

På hemmanet Gösta fanns Göstakrog inrättad och Anders fick uppdraget att vidmakthålla detta om bonden inte ville eller kunde göra det. Om så inte skedde hade han förverkat sitt ägande till gården.

En av dem som hade bördsrätt i gården var länsmannen Erik Andersson Spike. 1663 ingicks en förlikning mellan Spikes arvtagare Olof och Nils Erikson Sparf, som ledde till ett att 1/3 i Gösta kom att tillhöra Olof Sparf. Sedan började denne manövrera för att bli tillerkänd äganderätten till Göstakrog. Innan 1664 års slut hade han lyckats erhålla kungl. brev på att han var den rätte ägaren.

Detta oroade Anders som skrev till reduktionskollegium för att påpeka att han skött sina åtaganden och för att beklaga sig över de lögnaktiga anklagelser som Sparf riktat mot honom. Men häradsrätten i Näs härad uttalar 12 mars 1667 att sedan Jösta krog uppbyggts hade den förbättrats av länsmannens arvingar och ingen annan hade bidragit det ringaste.

Senare samma år förklarar reduktionskollegium att skattehemmanet Gösta var ett omistligt krögarhemman och beslutar att dra in det till kungl. majt. och kronan.

Men Anders ger sig inte. Han söker stöd hos åboarna på Gösta, hos gemene man i Huggenäs och hos en grupp adelsmän. Sammanfattningsvis sade de att krögargården var väl behållen. Det tingsbevis som Anders sedan begär om skattehemmanet Gösta och krogen blev dock en besvikelse och 12 nov 1668 meddelar kungl. majt. att han i nåder har förunnat och allt framgent beviljat regementskvartermästaren Olof Sparf berörda hemmans ränta.

Anders fortsatte sin hopplösa kamp. Han skaffar tingsbevis från Nordmarks härad om deras medverkan i Göstakrogs byggande. När han begär ett nytt tingsbevis från Näs härad hänvisar man bara till tingsbeviset från 1667.

I sin förtvivlade situation skriver han 20 februari 1671 till konungen. Kungl. majt:s fattige gamle tjänare klagar över att krogen blivit donerad till regkvm Olof Sparf och att Sparf sedan fått donation på hemmanet eftersom han hade underhållit och förbättrat krogen, när det tvärtom är hans medarvingar som obetydligt förbättrat den. Dessutom har hemmanen i Dalsland också blivit reducerade till kronan ”så att jag fattige man nu blivit av med det endaste som mig för min långa och trogna tjänst är donerat”. Han var nu på sin bräckliga ålderdom underkastad stor nöd och armod. Sina ärvda medel hade han använt till många munderingar i kronans tjänst och i 40 års tid hade han utstått stora vedermödor varigenom han hade blivit förlamad. Han bönföll kungl. majt. att allranådigast behandla hans klagomål.

Tre månader senare dör Anders. Han befinner sig då på Mälaren utanför Strängnäs på väg hem från Stockholm. Han hade kanske varit där för att personligen följa upp brevet. Arvingaran hämtade hans kropp till Östbro och han begrovs i Bro kyrka, där hans epitafium nu hänger. Dottern Margareta kostade på svepningen medan de andra arvingarna betalade själva begravningen. Det fanns ingen fast eller lös egendom efter Anders. Allt var ju skuldsatt eller sålt och inget hade att han fordra.

Epitafiet i Bro kyrka

Långt innan sin död hade han blivit försörjd av sina mågar och de hade låtit honom sitta på sätesgården Tolerud. Redan vid tiden för Christinas bröllop i början på 1660-talet var kassan tom. Hon hade fått låna både brudkläder och sparlakan av fru Elsa Roos på Rocksta. Och ingen hemgift hade hon fått. Vilket också drabbat henns systrar. Strax innan Anders dog gjordes utmätningar på lösöret, en av befallningsmannen Jon Larsson Ekman, en av landsfiskalen på Dal för återstående tionden, men den tredje fick ställas in därför att boet var tomt.

Källor

J. Mankell: Uppgifter rörande svenska krigsmaktens styrka sammansättning och fördelning,
Erik Fernow: Beskrifning över Wermeland,
Börje Furtenbach: Eda skansar,
SVAR:Frälse– och rusttjänstlängder 1560-1650, Rullor 1620–1732, Domböcker Näs härad (1640–1709), Jordeböcker, Värmland (1630-1654), Örebro län (1657–1680), Älvsborgs län dito,
Riksarkivet: Handlingar från Bergskollegium huvudarkiv, Reduktionskollegium 1655–1687, Reduktionskontor, Exekutionskomissionen 1685-1703, Kammarkollegium Likvidationsakter.