När Arvid försvann –
släktgården som blev hembygdsgård

Av Carl-Johan Ivarsson

Olof Andersson (1780-1856) i Djupviken var säkert en av Kila sockens mera välbeställda bönder under 1800-talets början.

Alldeles i början av 1800-talet lät han bygga en ny präktig manbyggnad i två våningar på sin gård i hemmanet Djupviken. Gården kom att kallas för Bockerud och stugan i folkmun för ”Bockestôva”, därav att Olof kallades för ”Bocken”.

Bockerudsstugan på sin ursprungliga plats alldeles före flyttningen till Säffle.
Foto: Wenzel Carlsbo ca 1930.

Det är troligt, att namnet Bockerud är äldre, eftersom Olof sannolikt inte uppkallade gården efter sitt öknamn utan fick namnet på samma sätt som att bonden på gården Streta i Knöstad kallades för ”Streten” och bonden på Ölserud kallades för ”Ölsern”.

Att Bockerud ganska precis 100 år efter det att stugan byggts blev lämnat alldeles herrelöst, skulle nog aldrig Olof kunnat ha föreställa sig. Successionen föreföll tryggad. Olof och hans hustru Maria Nilsdotter (1775-1835), som kom från Boda i Kila, fick med tiden fyra barn, döttrarna Kajsa, Maria och Greta Stina och slutligen sonen Anders, efter tidens sed uppkallad efter farfar.

Begreppet släktgård är ännu idag förknippat med en påtaglig ära och stolthet hos dem som äger en sådan gård, som då fått någon form av officiell bekräftelse med diplom och i Värmland ofta med släktgårdsvindflöjel från Värmlands Hembygdsförbund. Många tycks tro, att gårdarna alltid gick i arv från far till äldste sonen, ungefär som i adelns fideikommiss. I verkligheten har det alltid varit mer mångtydigt. Det förekommer förstås, att släktgårdar gått i arv från far till äldste son i flera generationer, men lika vanligt är att arvsföljden gått genom yngre söner och döttrar. De syskon som flyttade från föräldrahemmet skulle ju också få sina rättmätiga arvedelar.

Så vad hände då på Bockerud i Djupviken? De tre döttrarna blev gifta. Kajsa (1802-1875) med Johannes Pettersson (1802-1868) i Västra Takene, och de kom att bli föräldrar till min egen farfars farfar.

Av Kajsa och Johannes ättlingar finns merparten i Amerika. Tre av deras döttrar med avkomlingar kom att hamna i Moody County, South Dakota och grundade där ett ”nytt” Kila – men det är en annan historia.

Maria (1809-1807) blev gift med Johannes Jansson (1807-1887) i Sätterskog. Deras ättlingar finns både i Sverige och i Amerika. Både Johannes Pettersson och Johannes Jansson kan nog betecknas som storbönder.

Däremot blev den tredje dottern, Greta Stina (1815-1861) inte lika lysande gift. Greta Stinas make Anders Nilsson (1813-1896) verkar ha varit en problematisk person, och 1849 skriver Olof Andersson ”Bocken” ett testamente, där han på grund av sin slösaktige måg låter Greta Stinas lott gå direkt till hennes barn. Sedan får Anders Nilsson köpa gården Sand i Djupviken som flyttas till Sjöhaget längst norr ut i hemmanet.

Inte heller här får familjen ro, utan när makan dör 1861 så får Anders flytta till en undantagsstuga, Fridhem eller Anders Nilsere som för övrigt står kvar ännu idag. Anders står som skräddare och senare urmakare.

Greta Stinas och Anders barn har alltså inte något större arv att förvänta, så de kom att lämna Kila socken. De som levde till vuxen ålder avled i följande orter: Newman Grove i Nebraska, Madison i Wisconsin, Lunda i Uppland, Sundbyberg och Arvika köping.

När Anders dör 1896 så finns det i princip inget kvar att dela på, och familjen är helt splittrad. Så småningom lyckas det för de flesta av Greta Stinas och Anders ättlingar att få goda liv, och deras ättlingar finns dag mest i USA men också i Sverige – fast långt från Kila och Värmland.

Återstår då sonen Anders Olsson (1817-1883), som blir den som får ta över på Bockerud efter fadern. Bockerud delas upp på fem lotter, som fördelas på arvtagarna. En del säljs vidare och blir grundval för flera nya gårdar i Djupviken. Av den tidigare stora gården återstår 79/720 mantal.

Anders gifte sig 1838 med Kajsa Andersdotter från Sandbol (1819-1895). Familjen utökas med tiden med sex barn. Olle Petter (1840-1853) dör ung. Carl (1843-1904) återkommer vi till. Kristina (1848-1886) blir förpantningsägare på Stenbacken i Rud, Kila, och förblir ogift och barnlös. Betty (1854-1933) hamnar i Stockholm, gifter sig med Johan Gustaf Öhlander från Ventlinge på Öland (1856-1905) och blir med tiden bosatt i Frösunda socken i Uppland.

Som änka bor Betty på en lång rad platser i Stockholms närhet, både i Sörmland och i Uppland. Hon slutar sina dagar i Strängnäs, och hennes efterkommande finns mest i Stockholmsområdet, många av dem i Tullinge där flera generationer bott ända sedan 1900-talets början, långt innan orten blev en verklig förort.

Anders Olssons son August (1857-1934) hamnar också i Stockholmsområdet. Hans hustru Ida Peterson (1871-1907) är från Torsvi nära Enköping och barnen rotar sig i området mellan Stockholm och Södertälje. August Andersson dör på ålderdomshemmet i Hölö socken.

Anders och Kajsas yngsta dotter Matilda (1861-1928) står i Kila som utvandrad till Stockholm men kom i verkligheten att leva sitt liv i trakterna av Söderköping och i den vackra del av landskapet Småland som heter Tjust och vars huvudort är Västervik.

Tillsammans med maken Carl Göran Lilja (1860-1952) från Mem i Tåby socken, så vilar hon på Västrums kyrkogård som ligger i skärgården ca två mil söder om Västervik. Hon och hennes familj kommer att spela en viss roll i berättelsen om vad som hände med Bockerud, så vi återkommer även till dem.

Carl Andersson gifter sig med Augusta Nilsdotter (1856-1912) från Kilerud och tar 1877 över Bockerud efter fadern Anders Olsson, som med hustrun och de hemmavarande barnen flyttar till Stora Kleven.

I äktenskapet mellan Carl och Augusta föds två barn. Wilhelmina föddes 1882 men dör redan 1884, två år gammal av difteri. Det enda överlevande barnet är sonen Arvid som föddes den 21 juni 1886.

Vi vet inte så mycket om familjens liv under dessa år. Alla som kunde berättat något är för länge sedan borta, och de tycks inte sätta så många spår i de skriftliga källorna.

Den 29 oktober 1904 dör Carl Andersson, kallad ”Bocke-Kalle”, och Augusta och Arvid blir ensamma kvar på Bockerud.

Den 10 augusti 1905 så försvinner Arvid. Enligt hemmanshäftet Djupvikens hemman i Kila socken så cirkulerade ”mer eller mindre trovärdiga historier om hur han blev borta”. Eftersom ingen av traditionsbärarna från tiden nu är i livet, så får vi nöja oss med detta. I hopp om att hitta något om Arvids försvinnande har Seffle-Tidningen för augusti och september 1905 genomsökts, utan resultat. Mycket av det som stod i tidningen handlade om den pågående unionskrisen.

Idag skulle ett försvinnande av denna karaktär resultera i en polisrapport, men landsfiskalen C. F. Noréus meddelade i en skrivelse till häradsrätten långt senare i samband med Arvids dödförklaring, ”att närstående och grannar verkställt grundliga efterforskningar såväl i det närbelägna vattendraget som i omgivningarna i övrigt, att dock utan något resultat. Arvid Karlsson, som ej ansågs fullt normal, tros allmänt ha tagit sig avdaga”.

Det enda spår, som ges i Seffle-Tidningens spalter som rör familjen, är från den 11 oktober 1905.

Då meddelas i en annons, att offentlig auktion skall förrättas på dödsboet efter Karl Andersson fredagen den 13 oktober med början ”precis klockan 1 eftermiddagen”, och lösöret beskrivs enligt följande: ”1 häst, 4 goda mjölkkor, 3 ungnöt, 2 kalfvar, åker- och körredskap för vinter- och sommarbehof såsom plogar, harfvar, kärror, slädar, 1 arbetsvagn, 1 stifttröskverk samt inre inventarier bestående af sämre och bättre möbler samt mycket annat, som ej kan uppräknas”.

Det enda föremål som helt säkert kan knytas till Bockerud är en inbunden bibel, tryckt 1782 där namnen Olof Andersson, Anders Olsson och Carl Andersson samt Djupviken finns skrivet på pärmarna.

Bibeln finns bevarad hos Inger och Sven Gunnarsson i Östra Takene, Kila. Svens mormor var en kusin till Arvid Carlsson på Bockerud.

Bibeln från Bockerud, nu förvarad på Berget i Östra Takene.
Foto: Carl-Johan Ivarsson.

Så försvinner spåren av familjen från Bockerud, och makan Wilhelmina tycks ha tagits in på Kristinehamns hospital. När hon kom dit är inte känt, men hon dör där den 23 juni 1912. Som dödsorsak anges: ”Svält. Sinnessjuk, vägrat intaga föda”. På detta tragiska vis slutar den sista medlemmen av den sista Bockerudsfamiljen sina dagar. Arvid överförs 1909 till boken över obefintliga.

Bockerudsstugan står kvar, tom och övergiven, och Arvid Carlsson står som ägare. Med tiden börjar man alltmer förstå värdet av den stående skogen.

Bilder som togs strax före husets flyttning av fotografen Wenzel Carlsbo visar tydligt hur förfallen stugan var. En god man utses för Arvid, hemmansägaren Gustaf Nilsson i Knöstad.

Begäran om att Arvid skall dödförklaras inkommer till Näs häradsrätt från advokaten Alarik Lindskog i Västervik den 19 september 1925. Lindskog agerar på uppdrag av Carl Anderssons överlevande syskon, Betty Öhlander, Matilda Lilja (med make C. G. Lilja) och August Andersson.

Det tycks vara så att det är Matilda som är drivande, då ju hon är bosatt utanför Västervik. Eftersom Arvid försvunnit spårlöst så måste han efterlysas i Post- och Inrikes Tidningar, naturligtvis utan resultat.

Arvid dödförklaras den 7 april 1927, och som dödsdag antas den 31 augusti 1925. Det viktigaste syftemålet var förstås att avveckla egendomen. Bouppteckning förrättades den 9 juni 1927 och visade på en behållning av 27.056:10 kronor, varav egendomen 79/720 mantal Djupviken taxerades till 16.800 kronor.

Inga släktingar var närvarande utan dessa representerades av ombud, advokaten Lindskog från Västervik och ombudsmannen N. H. Johansson från Säffle, som representerade Arvids moster Anna Lisa.

Vad hände då med Bockerudsegendomen? Den såldes till just denne N. H. Johansson tillsammans med kompanjonen kvarnägare Anders Gustafsson. De var mest intresserade av skogen, och behöll den i två år, och skogsmarken tillhör numera närbelägna gården Lundinshagen.

Men stugan hade visat sig intressant som hembygdsgård för den 1924 bildade Säfflebygdens Hembygdsförening. Johansson och Gustafsson skänkte stugan till föreningen, och vintern 1930-31 monterades huset ned stock för stock, fraktades vintervägen till Säffle och återuppfördes i Åsalunden på historisk mark intill ett järnåldersgravfält.

Kvar i Djupviken, alldeles intill där Bockerudsstugan en gång stod, finns lillstugan, byggd på 1880-talet av Carl Andersson, ”Bocke-Kalle”.

Hembygdsgården vid Olof Trätäljagatan är alltså kanske ett mer tydligt minne av Olof Andersson, ”Bocken” än om det skulle ha stått kvar på sin ursprungliga plats och blivit den släktgård som Olof månne föreställt sig.

Om Bockerud sålts redan 1905 så hade stugan helt säkert aldrig blivit hembygdsgård. Hade inte ”Bockestôva” blivit hembygdsgård hade det sannolikt inte blivit något utforskande av hans efterkommande, ett forskningsprojekt jag bedrivit sedan 1993 med god hjälp av många intresserade släktingar.

Det har resulterat i att 1175 familjer med efterkommande till Olof nu finns kartlagda i bokform 2007, och arbetet pågår fortfarande.

Så har också ett betydande antal av Olof Anderssons amerikanska ättlingar besökt stugan, vandrat andäktigt genom rummen, föreställt sig sina förfäders liv i stugan och skrivit sina namn i gästboken. Och många av dem ha också besökt stugans ursprungsplats i Bockerud, med den vackra utsikten mot sjön Harefjorden och ställt sig frågan varför deras förfäder lämnade denna vackra plats. Så historien kunde ha tagit helt andra vändningar, om Arvid inte försvunnit!

Bockerudsättlingar på besök på Bockerudsstugans ursprungliga plats i Djupviken 2008. Cindy Eiserman fotograferar stolpen medan mamma Donna Landsman ser på.
Foto: Carl-Johan Ivarsson.

Källor:
Näs häradsrätts arkiv, Värmlandsarkiv: Domböcker AIa:116, AIa:119. Bouppteckningar FII:36.
Kila kyrkoarkiv, Värmlandsarkiv: Husförhörslängder och död- och begravningsböcker.
Seffle-Tidningen.
Djupvikens hemman i Kila socken. En beskrivning av människorna och deras bosättningar. Kila Östra Bygdegårdsförening, Forskargruppen 1989.