Västra armén – en bedrövlig historia

Av Lars Gunnar Sander

1808-1809 års krig – det är fänrik Stål, blodbadet vid Oravais, Döbeln vid Jutas, Sven Duva på Virta bro, Sveaborgs nesliga kapitulation och som final förlusten av den östra rikshalvan till den store elake grannen där bortom. Ja, det är väl så vi fått lära oss om detta krig. Mindre känt är kanske att kejsare Napoleon tvingade Danmark att samtidigt med Ryssland förklara Sverige krig i mars 1808. Danskarna hade ju utan större entusiasm sett sig nödsakade att liera sig med fransoserna efter Nelsons dubiösa bombardemang av Köpenhamn och beslagtagande av den danska flottan. Och eftersom den svenska och brittiska marinen nu utan större besvär kunde isolerade danskarna från övriga Skandinavien så föll det på deras stackars norska undersåtar att föra det påtvingade kriget.

I början av april marscherade den svenska västa armén upp längs gränsen mot Norge. Gustav IV Adolf ville inte bara försvara gränsen. Trots det allvarliga läget i Finland hyste han storstilade planer på att erövra Norge. Men entusiasmen inför denna uppgift var uppenbarligen inte särskilt stor bland det högre befälet i armén. Överbefälhavare för västra armén var Gustav Maurits Armfelt, en man med ett brokigt förflutet. Kungen fick uppmana honom flera gånger att sätta igång invasionsföretaget. Och till slut påbörjade man en ganska svag och tveksam attack den 15 april. Huvudanfallet sattes in på bred front i höjd med Kongsvinger och ner till kusten. Andra enheter gick också in i Norge från Dalarna och Jämtland. De värmländska gränssocknarna berördes således i hög grad som uppmarschområde.

Gustav Maurits Armfelt

Historieböckerna nämner detta krigsföretag bara i förbigående. Och då handlar det mest om väglöst land, brist på förnödenheter och grasserande fältsjuka. Regementshistorikerna behandlar bara det egna regementets förehavanden och det är svårt att den vägen få någon överblick av fälttåget – om man nu får kalla det så. En bra översikt av händelseförloppet får man dock i Romerike Historielags årsbok 2009 där Nils Aasheim redogör för krigshändelserna.

Vid Lier strax söder om Kongsvinger led norrmännen ett allvarligt nederlag den 18 april. Vid detta tillfälle deltog Närke-Värmlands Regemente. Någon vidare svensk framryckning på detta frontavsnitt skedde dock inte utan svenskarna förskansade sig söder om staden. Detta synes ha varit den enda svenska framgången ty i fortsättningen drabbades man bara av motgångar.

Toverud är en gård belägen två mil in på norskt område. Man kan också säga tre mil nordväst om svenska Skillingmarks kyrkby. Här blev ett svenskt förband den 20 april övermannat av norrmännen varvid två officerare och tre soldater stupade. På norsk sida stupade fyra soldater. Fyra officerare, tre underofficerare och 112 soldater föll i norsk fångenskap och uppvisades i ett triumftåg genom Kristiania.

Samma dag den 20 april kl 11.30 anfölls vid Lund en svensk jägarepostering tillhörande Södermanlands regementes första bataljon. (Den andra bataljonen var förlagd till Trankils socken på den svenska sidan). Lund ligger ca två mil nordväst om Östervallskogs kyrkby. Svenskarna under befäl av löjtnanten Andersson (se faktaruta) tvingades retirera till Skulerud ca 3 km söderut Därifrån utsändes fänriken Klingspor med en patrull för att gå tillbaka och rekognoscera fiendens ställning vid Lund. Han fann att norrmännen dragit sig tillbaka från byn och kunde därför återvända med kvarlämnad proviant och persedlar samt en stupad jägare. Under tiden hade hela bataljonen och dessutom brigadchefen Cederström anlänt till Skulerud. Denne gav nu order om att återta Lund. Men framkomna till bron över ån Mjerma mellan Pavestad och Lund stötte svenskarna på en stark fientlig avdelning. En häftig eldstrid uppstod varvid tre svenskar stupade och ytterligare 19 sårades. Efter en halvtimmes strid tvingades svenskarna dra sig tillbaka till Skulerud. Bataljonen tillhörde tredje brigaden vari även ingick en bataljon från vardera Närke-Värmlands och Dalregementet samt tre skvadroner husarer, tillsammans 1530 man. Dessa förlades nu längs Rödenessjöns östra strand från Örje i söder och upp till Opsal i norr, en sträcka på ca två mil. Läget här verkade sedan ha varit lugnt fram till den 5 maj.

Den 25 april blev en bataljon tillhörande Dalregementet under översten Gahn slagen vid Trangen två mil väster om Södra Finnskoga kyrka inne på norskt område. Inte mindre än 13 officerare och 380 soldater föll här i norsk fångenskap.

Den 5 maj anföll överlägsna norska styrkor svenskarna längs Rödenessjön och drev dessa under häftiga strider tillbaka till Slupstad 8 km norr om Örje.

Order om återtåg gavs den 19 maj, men verkställdes först den 8 juni. Längst i söder dröjde dock svenskarna kvar lite längre. Där drabbade man samman i juni med norska styrkor vid Prestebakke två mil öster om Strömstad varvid svenskarna tvingades dra sig tillbaka. Under återstoden av året var det tämligen lugnt på ömse sidor om gränsen. I juli erövrade dock norrmännen för en kort tid Morast skans invid Charlottenberg I augusti gjorde norrmännen ett infall i Jämtland och Härjedalen vilket dock strandade på grund av ett resolut svenskt motstånd.

Under tiden fördes underhandlingar mellan Armfelt och den norske överbefälhavaren prins Kristian August av Augustenborg som var villig att ingå ett stillestånd. Det här ogillades både av kung Fredrik i Danmark och Gustav IV Adolf i Sverige. Följden blev att Armfelt fick sparken den 9 augusti och ersattes av Bror Cederström. Stillestånd slöts dock den 25 november men då hade redan många soldater hemförlovats. Andra hade omdirigerats som till exempel Södermanlands och Västgöta Dals regementen vilka marscherade den långa vägen mot Gävle för vidaretransport till östfronten, men det är en annan historia

Litteratur:

• Aasheim, Nils: Lämna värjet till en pojke.
• Romerike Historilags årbok XXII 2009.
• Livonia Print, Latvia 2009.
• Leijonhufvud, Karl K:son: Kungl Södermanlands regementes historia 1771-1915. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1914
• Nordensvan, CO: Värmlands Regementes Historia första delen, Norstedt & Söner, Stockholm 1904

En adlig Andersson Kunde en svensk officer verkligen heta något så allmogemässigt som Andersson vid den här tiden, kanske läsaren undrar? Jo, det gick för sig om han som i det här fallet tillhörde adliga ätten nr 738 Andersson. Herman Alexander Andersson var född 1779 på Janslunda säteri i Överselö socken och död 1860 i Stockholm. Under reträtten från Åland den 17 mars 1809 blev han med andra bataljonen av Södermanlands Regemente (som tidigare legat overksam i Trankil) tillfångatagen av ryssarna på havsisen vid Signildskär. Han blev dock utväxlad efter några veckor och kunde delta i expeditionen till Västerbotten. Där blev han svårt sårad vid Djäkneboda då armén retirerade från Sävar till Ratan. Andersson fick majors avsked med pension för svår blessyr år 1813.