Sockenstämmoprotokoll från Glava

Av Birgitta Juås

Sedan medeltiden har allmogen samlats till sockenstämma för att besluta om gemensamma angelägenheter. Jag har läst protokoll för Glava sockenstämmor som finns bevarade från 1746 till 1862, då sockenstämman delades i en kyrklig och en kommunal. Värmlandssocknarnas protokoll bör finnas i Värmlandsarkivs gömmor.

Sockenstämmor hölls några söndagar om året efter gudstjänstens slut. Kyrkans pastor satt alltid ordförande. I protokollet räknas upp närvarande ståndspersoner, det var majoren och brukspatronerna förstås men även bruksbokhållaren kunde räknas dit, kyrkvärdar ”och de fleste av sockenmännen”. Protokollet lästes upp från predikstolen och justerades av betrodda bönder.

Kyrkliga frågor

Kyrkliga frågor var ett av sockenstämmans viktigare ansvarsområden. Kyrkans byggnader skulle underhållas. Kontanter var det ont om, så mestadels var det hemmanens bönder som fick bidra med dagsverken. Sockenstämman fick också tillse att det gick ordentligt till i och utanför kyrkan vid veckans stora begivenhet, söndagsgudstjänsten.

Vid sockenstämmorna samlades man i sockenstugan. Sockenstugan i Glava brann 1939 men på denna bild kan kan skymta den till vänster om hästspannet.
Foto: Bröderna Källqvist

Fattigvård

Fattigvården var en annan uppgift. Först och främst gällde det att mota ut fattiga från andra socknar. I Glava tillsatte man en stråtarekong: ”Beslöts att mot viss lön, 1 kagge säd av gården, antaga Bengt Persson från Rudstorpet till så kallad stråtarekong, vars göromål skall vara att förmena utsocknes tiggare att stryka omkring i församlingen.” (1772). Att ge utsocknes fattiga husrum var belagt med böter. Men våra egna tog vi hand om. Rotehjonen fördelades ut på hemmanen. De som inte platsade som rotehjon kunde få bli allmosehjon och gå omkring i socknen och tigga. Tiggartillstånd, en bricka av bleckplåt, utdelades av sockenstämman. Tillfälligt behövande kunde få socialbidrag i form av råg eller havre.

Sjukvård

Sockenstämman hade ansvar för sjukvården. Mentalsjuka skickades på dårkur på lasarettet i Karlstad. Personer med veneriska sjukdomar förpassades också till Karlstad. Övriga sjukdomar behandlades hemma Stämman hade därför anskaffat ett sockenapotek som förvarades i kyrkan. När smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet skulle alla vaccineras. Klockare Rosenquist fick uppdraget att gå runt i stugorna och vaccinera. Så här avrapporterar han till sockenstämman: Denna respektive församling torde erinra sig att jag inte sparat mödan i detta fall, då i synnerhet de 4 à 5 första åren, när ganska få personer hyste förtroende till vaccinationen, samt de besvär jag fått vidkännas då jag varit nödsakad fara till de hemman belägna väster om sjön Gla och för att förekomma smittan har jag icke kunnat begagna sommartiden till detta göromål utan merendels våren vid den tid då sjön varit betäckt med en svag is, som har nödgats mig gått landsvägen förbi nämnda sjö ovägad i djup snö 3 a 4 mil. Sådana besvärligheter har jag fått vidkänna 4 à 5 resor efter varandra, innan jag kunnat vara säker om att alla barnen haft äkta vaccin. (1820) När koleran hotade vår bygd på 1840-talet beslutade sockenstämman om omfattande skyddsåtgärder med lyckat resultat: Vi skonades helt från den första infektionsvågen.

”Försäkringsbolag” och bank

Sockenstämman var ”försäkringsbolag”. Den som råkat ut för brand fick ersättning genom sockenstämman. Bönderna samlade godvilligt virke till en ny stuga, väl vetande att det kunde bli deras stuga som drabbades nästa gång. Stämman var även”bank”. Kontanter i sockenkassan placerades i räntebärande tillgångar, dvs man lånade ut mot ränta till, vad man trodde vara, solventa sockenbor. Det av Kungl. Maj:t påbjudna sockenmagasinet var också en sorts bank. Tanken var att bönderna skulle leverera sin spannmål till sockenmagasinet på hösten och göra uttag under året vid behov. Den som hade för lite spannmål kunde få låna ur sockenmagasinet mot 6% ränta. (Lånade man 100 tunnor skulle man betala tillbaka 106.) Ränteöverskottet skulle användas till fattigunderstöd. Men sockenmagasinsbanken råkade i samma svårigheter som våra dagars banker: Den lånade ut till personer som inte betalade tillbaka.

Häradsglasmästare

Broar och sockenvägar var andra gemensamma angelägenheter som sockenstämman beslutade om liksom tillsättande av sockenskräddare, sockenskomakare och glasmästare: Eftersom här är en från städerna vida avlägsen ort, kan man inte utan en dryg kostnad skaffa nya fönster, när så behövs. Och då står man i fara att under steniga och bergiga vägar köra sönder dem och då man kommer hem med söndriga fönster måste man företaga en ny resa med lika äventyr, för att laga dem, om det inte finns någon på orten som äger friheten att till ett billigt pris förfärdiga nya och laga gamla fönster. För den skull och eftersom unge drängen Erik Andersson, klockarens son i Holmedal, är så skicklig som villig att här i Gillberga härad och Stavnäs pastorat och Gillberga pastorat vara invånarna till nöjaktig betjäning. Så önskades allmänt att han erhåller högvederbörligt tillstånd att under namnet häradsglasmästare förfärdiga nya fönster, försälja dem på Nysäters och Edane marknader samt resa omkring i häradet en gång om året för att laga gamla fönster. (1770)

Brott och straff

Sockenstämman fick utdöma straff för lindrigare brott. Grövre brott dömdes av häradsrätten. Det vanligaste straffet var böter t ex för föräktenskapliga förbindelser, sk lägersmålsböter, för fylleri och brännvinsutskänkning. Man kunde också döma till skamstraff: att sitta en eller flera söndagar i stocken utanför kyrkan eller stå på skampallen inne i kyrkan.

Det gamla sockenmagasinet är numera sommarcafé.

Äppelpallande och aga

Jon Olssons legogosse Anders Nilsson och Sven Erssons son Jon i Semnebyn samt soldaten Bengts äldsta son i Rudstorpet hade stulit äpplen i prästens trädgård en söndagsnatt. Trots prästens tillsägelser hade de fortfarit med sin odygd och stulit kål och rötter i gårdarna däromkring. Föräldrar och husbonde jämte gossarna hade instämts. De erkände. Prästen föreslog att den äldsta, 14-åringen, skulle sitta en söndag i stocken och de yngre agas av sina föräldrar, men kyrkvärden och sockenmännen menade att föräldrarna var försumliga i tuktandet så alla tre dömdes att sitta en söndag i stocken ”androm till skräck och varning”.(1748.) Men mästersmeden Bengt Abrahamsson vid Glasforsen fick böta 3 silvermynt och förmanades att ta sig tillvara för hämndgirighet för att han tuktat gossen Nils Persson, en lösdrivare som stulit matvaror för honom. Sockenmännen ansåg att mästersmeden gjort sig skyldig till en missgärning som rätteligen borde ha dömts av häradsrätten, men han var ångerfull.(1749)

Vådadödad flicka

Medan manhaftige korpralen Johan Bransberg var på regementsmöte i Karlstad dog hans 8 månader gamla dotter Britta. Modern hade hämtat grannarna på morgonen den 20 juni och visat dem det döda barnet. Hela vänstra sidan och vänstra sidan av ansiktet var blått men inga andra skador var att se. Sockenstämman ansåg att barnet dödats av modern av våda. För sin ovarsamhet dömdes hon att stå kyrkoplikt på skampallen kommande söndag.

Ryktesspridning

Sockenstämman kunde behandla ärekränkningsmål: Ett rykte hade kommit ut att nämndemannen Anders Persson skulle ha stulit en silverbägare på Lidköpings marknad och blivit satt i arresten. Herr bokhållare Trana skulle ha betalat en summa pengar för att han skulle bli frigiven. Anders Persson säger sig vara oskyldig och nu vill han att den som spritt ut ryktet ska bötfällas. De sju båtslagen som varit i Lidköping kallades fram i kyrkan för förhör: Knappstad, Vissle, Gär, Spässerud, Berga, patron Lönboms, patron Moliteus båtlag, ingen visste var ryktet kom ifrån. Petter Kempenskjöld hade hört det av kvinnfolken på Rud och rustmästare Moffat hade talat med kornett Schröder om ryktet. Sockenstämman kunde inte bringa klarhet i var ryktet kom ifrån utan fick nöja sig med att erinra om det 8:de budet.

Försenat dop

Drängen Anders Larsson och änkan Anna Mattsdotter på Lenungen hade fått ett oäkta gossebarn den 14 maj men barnet blev inte döpt förrän den 26 maj. Detta föranledde extra sockenstämma den 9 juni 1765. Barn måste nämligen döpas inom det 8-de dygnet. Mormodern berättade att hon minsann, redan på söndagen 21, hade skickat iväg pigan Marit med barnet till sjön Stora Gla i förhoppningen att barnets farfar Lars Andersson skulle låta dem åka med i sin kyrkbåt. Men Lars rodde iväg ifrån dem. Han försvarade sig med att båten var för liten och att han inte trodde att pigan kunde vårda pilten under den besvärliga resan. Sockenstämman gav Lars skulden för det försenade dopet. ”Det angavs att det mellan grannarna Lars Andersson och Mats Månsson i Lenungen (barnets farfar och morfar) hade yppats någon oenighet. Av detta har det blivit ett oskickligt och oanständigt väsen. Vid detta tillfälle varnades de för sådant och för att de säkrare skulle upphöra med sådan oenighet förmåddes de nu att ingå förlikning. Den första av dem som bryter mot detta ska böta 10 daler silvermynt till kyrkan.”

Något för släktforskare?

Släktforskare med förfäder som var torpare med anspråk på odlingsbidrag, jägare som begärde skottpengar, ståndspersoner, betrodda bönder, småkriminella och drinkare har goda chanser att finna deras namn i sockenstämmoprotokollen. Men framför allt ger protokollen en inblick i förhållanden och värderingar i det samhälle som våra förfäder levde i, vilket jag hoppas ha visat med några exempel hämtade från Glava socken.