Om kyrkoarkivalier
Av Roland Kihlstadius
Enligt 1686 års kyrkolag skulle kyrkoherden (kap 24, § 24) ha omsorg om kyrkans egendom i fast och löst.
Häri inbegreps även kyrkoarkivalier, vilka räknades till lösa inventarier och redovisades ursprungligen tillsammans med övriga tryckta böcker. Enligt kap 26, § 6 var det förbjudet, att till enskilda personer avyttra kyrkans lösören som böcker, brev och protokoll.
Till kyrkoboksarkivet räknades födelse-, dop-, vigsel- och dödböcker, husförhörs- eller katekismilängder, in- resp. utflyttnings- samt konfirmationslängder. Arkivet innehöll även sockenstämmans och senare kyrkostämmans samt kyrkorådets handlingar, protokoll och räkenskaper, även skolrådets arkiv.
Vid sitt ämbetsövertagande skulle vederbörande prästman mottaga kyrkböcker samt förteckning över kyrkans behållna egendom, inventarier, skrud m m.
Brister och skador, som upptäcktes vid kontrollen, skulle ersättas av företrädaren eller dennes efterlevande. Inventeringsinstrumentet skulle enligt lag skrivas in i kyrkbok (kap 19, § 17 och kap 23, § 2). Vid förekommande biskopsvisitationer skulle samtliga kyrkoböcker och inventarier uppvisas och granskas; detta kunde också ske i samband med avhållna prostvisitationer.
Föreskriven genomgång av kyrkoboksarkivets innehåll i anslutning till pastorsbyte utgjorde ett visst skydd mot arkivförluster.
Möjligheter att skydda sig mot boködeläggelse till följd av uppkommen vådeld var dock alltjämt begränsade. Den enda förvaringsföreskrift, som fanns, gällde räkenskapsboken, inventarieförteckningen och andra kyrkans värdehandlingar.
Dessa skulle enligt kyrkolagen vara placerade i låst kyrkokista, som åtminstone erbjöd ett visst brand- resp. stöldskydd. Övriga bokbestånd förvarades antingen i prästgården eller i kyrkans sakristia.
Först i 1910 års ecklesiastika boställordning föreskrevs, att ett brandfritt valv skulle inrättas, om det vid ny- eller ombyggnad av prästgården funnes vara av behovet påkallat. Betydelsefullare var dock, att kyrkoarkiven blev underkastade bestämmelserna i den allmänna arkivstadgan av år 1900, som förutsatte åtgärder för fukt- och brandsäker förvaring av kyrkoarkivalier.
Serierna A-C, E-F motsvarar husförhörslängder, in- resp. utflyttningslängder, födelse-, vigsel- och dödböcker. Serien H innefattar bilagor till kyrkobokföringen. Övriga serier i ett kyrkoarkiv betecknas J-P.
Äldre husförhörslängder ansågs till en början vara utan särskilt värde, sedan nya längder upplagts efter en 5 eller 10 års period.
Denna topografiskt och familjevis uppställda bokföring av en församlings invånare är dock synnerligen värdefull ej minst för sentida släktforskare. Stadsförsamlingarnas bebyggare infördes kvarters- eller rotevis.
Riktigheten av angivna levnads- och giftermålsdata varierar i regel och bör därmed kontrolleras. Noterade upplysningar om nattvardsgång, läs- och katekeskunskaper kan dock anses vara korrekta, liksom förekommande anteckningar ang. vederbörandes ekonomi, hälsa, vandel osv.
Upprättade husförhörslängder, efterhand alltmer utförliga och tillförlitliga, blev föregångare till våra dagars församlingsböcker.
Källa: Sture Mårtenson, Värmlandsarkivalier i Göteborgs landsarkiv (Ystad 1956)