Hårt öde väntade värmländska emigranter i Minnesota
Av Carl-Johan Ivarsson
En tidig novembermorgon 1872 lämnade svensken Lars Johnson sin enkla boning vid Kansas Lake, Watonwan County i Minnesota, USA. Han sågs aldrig vid liv igen.
De mystiska omständigheterna kring hans död resulterade inte bara i en vid den tiden mycket uppmärksammad mordrättegång utan ger också insikter i varför den tidens fattiga landsbygdsbefolkning lämnade Sverige, hur de kom att anpassa sig till livet i den Nya Världen, och hur en familjetragedi kom att sätta sina spår i de efterkommandes liv under nästan 100 år.
En alldeles nyutgiven bok tar upp frågorna. Boken heter Severed Ties and Silenced Voices och är skriven av Roger McKnight, professor i skandinaviska studier vid Gustavus Adolphus College i St Peter, Minnesota. Boken är utgiven av förlaget Nordic Studies Press i Chicago.
Historien om Lars Fredrik Johannesson Holm, som var Lars Johnsons ursprungliga namn börjar den 29 april 1831 i Sterserudstorp i Bro socken. Föräldrarna hette Johannes Olsson Holm och Ingrid Larsdotter. Johannes kommer från en välkänd bondesläkt i Bro och Huggenäs, där fadern var kyrkvärd och nämndeman. Ingrid är född i Gambol i Kila. Johannes tituleras bonde vid sonens födelse men förlorar snart sin gård och står sedan som undantagsman. Han hade således kunnat undanta något från gården till bostad åt familjen. Han lever till 1879, och hustrun är i livet ända till 1887.
Förargelse och signeri
Johannes Olsson Holm förlorar sin sociala status och lyckas inte återvinna den. Han blir varnad av kyrkoherden för att ha brukat ”förargelse och signeri”. Genom de magra notiserna i husförhörslängden framträder ett liv i armod. Johannes kallas, knappt sextio år gammal för ”bräcklig” medan hustrun är ”mycket sjuklig”. Ändå överlever sex av sju barn småbarnsåren.
Sonen Lars Fredrik står kvar i hemmet, och hur han bidrog till familjens försörjning framgår inte av husförhörslängdens notiser. Utan någon märkbar förvarning bildar han 30 år gammal familj, när han på trettondedag jul 1862 gifter sig med Karolina Andersdotter från Kila. Dottern Anna Charlotta som under större delen av sitt liv kom att kallas för Annie föds den 14 april året därpå.
Karolina eller Caroline i Madison 1868.
Fotot tillhör Pat Henke.
Karolina Andersdotters ursprung liknar mannens, där en relativt välmående självägande bondefamilj nedsjunkit i egendomslöshet. Karolinas morfar hette Olof Andersson, var född 1780 och byggde i början av 1800-talet den gård som är känd under namnet Bockerud i Djupviken, Kila socken. Långt senare blev boningshuset flyttat till Säffle som hembygdsgård.
Professor Roger McKnight på besök vid Säffle hembygdsgård – den flyttade gården Bockerud i Djupviken 2003.
Foto: Carl-Johan Ivarsson
Olof Anderssons tredje dotter hette Greta Stina. Denna Greta Stina gifte sig 1835 med Anders Nilsson från Västra Skrufserud och familjen bor på en rad olika platser i Kila: Södra Ed, Hallerud, Kilerud och tre olika ställen i Djupviken innan de fick överta gården Sand i Djupviken. Sand flyttades till hemmanets norra del och kallades för Sjöhaget. Under tiden hade familjen utökats med åtta barn, där dock ende sonen och en dotter dör som små.
Anders Nilsson framträder i källmaterialet som en slarver. Redan i tjugoårsåldern har han åtalats för att ha lämnat en laddad bössa i ett olåst rum, av vilken en piga blev vådaskjuten. Familjen får bo i Olof Anderssons hus ”gratis”, och Olof låter sedan till häradsrätten inlämna sitt testamente, där han på grund av mågens slösaktighet låter Greta Stinas arvslott gå direkt till barnen. Greta Stina dör 1861. Gården Sjöhaget går efter Greta Stinas död Anders ur händerna, och han flyttar till en undantagsstuga på andra sidan vägen där han idkar verksamhet som urmakare. Stugan, som står kvar än idag heter egentligen Fridhem men kallas ibland Anders Nilsere. Anders gifter om sig och hans strävsamma liv tar inte slut förrän 1896. Hans barn noteras i bouppteckningen som vistandes på okända orter – trots att två bevisligen var i livet i Sverige och två i Amerika. Det var dock inte något större arv att dela på.
Missväxt och nödår
Tillbaka till Lars Fredrik och Karolina. De inrättar sitt liv i mannens hemtrakt, Sterserudstorp. Efter Anna Charlotta föds Julia Maria 1865. Men tiden är svår – det blir missväxt och i april 1868 noteras familjen som en av de första i våra trakter som utvandrade till Amerika. Hur de kunde få pengar till biljetten är osäkert – kanske hade de några tillgångar de kunde sälja.
Om resan över Atlanten bevaras i familjen en del berättelser. Ressällskap är Karolinas syster Anna Maria med make Adam Petter Jonasson och deras två barn. I maj avseglar följet från Kristiania till Hull i England, och därifrån går resan via järnväg till Amerikabåten i Liverpool – under många år den vanliga rutten för värmländska utvandrare. Dottern Julia Maria torde ha dött under överfärden – hon nämns aldrig efter att familjen nått amerikansk mark.
Sommaren 1868 når man Madison i Wisconsin. Där kom Anna Maria och Adam Petter att bli kvar i nio år, medan Karolina och Lars Fredrik – eller Caroline och Lars Johnson som de hädanefter kommer att bli kallade både här och i källorna – drar längre västerut. År 1871 hade de slagit sig ned vid Kansas Lake i Watonwan County, Minnesota, där Lars noteras som ”farmer”. Familjen har utökats med dottern Isabel, född 1869 i Madison, och sonen John Albert, född 1871 i Minnesota.
Livet i Minnesota
Minnesota hade upptagits som delstat i Förenta Staterna år 1858, men nybyggarperioden var ännu i full gång när familjen Johnson kom till delstaten drygt tio år senare. Folkmängden ökade explosionsartat. Förhållandena för nybyggare var primitiva. Somrarna var heta och vintrarna kalla och snörika. Men möjligheten att försörja sig var ändå bättre än vad den varit hemma i Värmland.
Området kring Kansas Lake hade lockat både svenska och norska invandrare. Bland dessa fanns en familj från Veinge socken i Halland. Johannes Jönsson med hustrun Kerstin Håkansdotter hade lämnat hembygden tillsammans med sönerna Håkan och Anders och dottern Botilla. Håkan och Anders var båda gifta och lämnade kvar sina hustrur och små barn i Sverige – säkert med löftet om att skicka pengar och kanske biljetter tillbaka. Eftersom de aldrig tog ut utflyttningsattest så vet vi inte lika säkert när de lämnade, men 1869 blev föräldrarna och Anders – eller Andrew Johnson som hans namn kom att skrivas i Amerika – ägare till en jordlott vid Kansas Lake i Watonwan County enligt homesteadlagen, den lag som gav nybyggare rätt till fri mark om de lovade att bruka jorden under en viss tid och att bli medborgare i USA. Håkan eller Hogan bodde i närheten.
Så kom familjen Johnson från Värmland och familjen Johnson från Halland att bli grannar i den Nya världen. Men Lars Johnson kom inte att vara någon god granne. Han tycks ha varit osedvanligt liten till växten och kallades därför för ”Lille Lars” av sina grannar. Lars tycks ha varit mer intresserad av att lämna hemmet och gå på tiggarstråt. Det lämnade Caroline ensam med att sköta den lilla gården och de tre barnen själv. På gården fanns höns och fyra kor. Deras nyuppförda enkla stuga hade två rum.
Lars kom i konflikt med sina grannar och alldeles särskilt med Andrew Johnson. Caroline gjorde olika arbeten åt sina grannar, bland annat åt Andrew. Detta irriterade Lars och hans svartsjuka växte. I september 1872 var Lars och Caroline i den närbelägna staden St James för att göra en del ärenden. Där träffade Caroline också Andrew, som betalade henne för en del arbeten hon gjort. Av detta fick Lars ett vansinnesutbrott, och han sprang omkring Kansas Lake och hotade flera människor med ett skjutvapen, bland annat Andrew.
Lars Johnsons underliga beteende med våldsamma vansinnesutbrott, tiggande och däremellan oförmåga att försörja familjen vållade uppmärksamhet, och hans grannar försökte att få honom inspärrad på ett mentalsjukhus. Men något sådant blev aldrig av. Efter vad hon berättade senare, talade Caroline om att begära skilsmässa. Inte heller detta kom att sättas i verket.
Den 8 november vet vi att Lars lämnade sitt hem, enligt hustrun för att bege sig ut på tiggarstråt. Efter några veckor visade det sig att den annalkande vintern skulle bli ovanligt svår. Carolines stuga blev insnöad. Efter snön kom kylan. Caroline och de tre barnen tvingades att flytta in hos grannen, Andrew Johnson.
Lars återvände inte
När Lars inte hade återvänt i april 1873 började ryktena surra kring Kansas Lake. Det blev så småningom uppenbart för de flesta att Andrew och Caroline nu var mer än bara goda grannar. Även myndigheterna började intressera sig för fallet. Den 10 april arresterades Andrew och Caroline, misstänkta för att ha mördat Lars. Arresteringen hade inte mer grund än hörsägner, särskilt eftersom ingen visste vad som hänt Lars. Dottern Annie hördes också.
Men eftersom det inte fanns några som helst bevis eller vittnesutsagor försattes Andrew och Caroline efter några dagar på fri fot. Vid denna tid torde Caroline ha förstått att hon var gravid igen och att Andrew var barnets far.
I detta läge beslutade sig Andrew och Caroline för att lämna Kansas Lake. Andrew gav sig först av, utan att berätta för någon annan än Caroline vart han skulle. Snart följde Caroline efter, och hon betalade för biljetten genom att sälja två av sina kor. Barnen fick bo hos Andrews föräldrar. Efter en vecka i Sioux City, Iowa, kom Andrew och Caroline till Omaha. Där fick Andrew arbete i en järnvägsverkstad och presenterade Caroline som sin hustru.
Medan de var borta, hände det sig märkliga saker vid Kansas Lake. Den 25 maj påträffades Lars Johnsons döda kropp vid stranden av Kansas Lake. Huvudet, som hade skilts från kroppen hade tre tydliga skador. Lars begravdes i all hast. Det var tydligt, att han bragts om livet. Men av vem?
Misstankarna i trakten föll på det spårlöst försvunna paret. Ingen visste var de befann sig. Men i början av juli bad Andrew, som inte kunde skriva, en svensk i Omaha att hjälpa honom med ett brev till brodern Hogan för att fråga om hur allt stod till vid Kansas Lake. Nyheten om att Andrew och Caroline var i Omaha spred sig snabbt i området. Sheriff Stone från Watonwan County reste till Omaha och grep där den 9 juli Andrew, som befann sig på sitt arbete. Även Caroline arresterades.
Vigsel i häktet
Andrew fördes till häktet i Mankato, eftersom det inte fanns något häkte i Watonwan County. Den 20 augusti detta år vigdes Andrew och den i sjunde månaden varande Caroline. Vad som kanske ingen mer än Andrew visste, var att han begick bigami. Hans hustru fanns kvar i Veinge i Halland. Caroline födde den 17 oktober 1873 dottern Nellie Christine.
Rättegången kom att dröja till våren 1874. Den 5 maj detta år inleddes den i tingshuset i Madelia, huvudorten i Watonwan County. Lars Johnson var död, uppenbarligen mördad, men hur hade det gått till och vem bar ansvaret?
Andrews och Carolines beteende ansågs naturligtvis misstänkt, men det var bara Andrew som var tilltalad för mordet. Tidningarna skrev om ”Andrew Johnson och hans frilla”. Andrew och Caroline, liksom många av vittnena, förstod bara svenska och därför kom tolken Oscar F. Wennerstrand att spela en viktig roll. Juryn bestod dock enbart av engelsktalande.
Rättegången kom förstås att bli mycket uppmärksammad i hela Minnesota. Genom hela rättegången bedyrade Andrew sin oskuld. Annie, som nu hunnit fylla elva år, hade tagits om hand av en familj Barge som levde i South Branch township, nära Kansas Lake. Hon berättade om vad som hänt både under den där novembermorgonen, men också under den efterföljande vintern. Caroline hade uppgivit att Lars ätit frukost innan han gick iväg, men Annie sade att han inte hade gjort det. Hon uppgav också att modern och Andrew instruerat att säga henne att Lars ätit en smörgås.
Annie Johnson Barge med sin familj.
Fotot tillhör Carol Bratland.
Drunknad eller mördad?
Läkarna som undersökt Lars Johnsons döda kropp fick också komma till vittnesbåset. Andrews advokat försökte göra det troligt att Lars drunknat och att huvudskadorna uppkommit genom isens rörelser. Läkarna ansåg detta möjligt men inte troligt. Andrews starkaste kort var föräldrarna som vittnade om att han varit hemma den 8 november. Men faderns dåliga syn gjorde att hans vittnesmål kunde dras i tvivel.
Eftersom Andrew nekade till att ha mördat Lars och inget mordvapen fanns, så kom naturligtvis stor betydelse att fästas vid vittnesmålen. Åklagarsidan försökte att etablera att Andrew redan före Lars död haft ett förhållande med Caroline och att detta varit motiv för mordet. Men det fanns också tvivel. Lars hade varit ovän med många. Frågan om Andrew och Lars verkligen hade setts den tidiga novembermorgonen var också svår att besvara.
Juryn kom fram till ett beslut den 12 maj 1874. Andrew Johnson förklarades skyldig till mord, och dömdes till livstids straffarbete vid Minnesotas statsfängelse i Stillwater. Två dagar senare transporterades Andrew till fängelset. Den fällande domen överklagades till delstatens guvernör, men utan resultat.
Caroline kom att ännu en tid bli kvar vid Kansas Lake med sina två yngsta barn. Hon flyttade in hos Andrews föräldrar. De äldre döttrarna hade lämnats bort till främmande familjer. Annie blev kvar hos familjen Barge.
Carolines bekännelse
Rättsprocessen fick en sista, oväntad vändning. Den 30 juni 1876 undertecknade Caroline en skriftlig bekännelse, ställd till Minnesotas guvernör. Hon berättade där att Andrew inte haft något att göra med Lars död. Lars och Caroline hade grälat under natten. Lars lämnade stugan i vredesmod och hade en påk i handen och försökte slå Caroline. Caroline lyckades att vrida påken ur händerna på Lars och slog honom sedan i huvudet. Hon gick tillbaka till stugan, men återvände och fann Lars död. Hon hade därefter släpat Lars drygt 500 meter till sjön.
Att släpa den döde Lars en så lång sträcka torde ha varit en kraftansträngning, även om Lars var liten till växten. Men bekännelsen fick ingen rättslig betydelse. Fallet togs aldrig upp igen, men innehållet i bekännelsen torde ha blivit känt i trakten. Caroline fann det inte möjligt att vara kvar på platsen där hennes förste man dött och där den uppslitande rättegången ägt rum. Hon beslutade sig för att börja på nytt. Tillsammans med sina två yngsta barn återvände hon, förmodligen 1877 till Madison i Wisconsin. Hon tog först anställning som hembiträde. Snart träffade hon en norrman vid namn Gilbert Tingom (uttalas Tinjum). Roger McKnight noterar, att Caroline uppenbarligen drogs till män som liknade hennes far Anders Nilsson. Tingom var fysiskt handikappad och i stort sett oförmögen till kroppsarbete. Någon skilsmässa tycks aldrig ha ägt rum mellan henne och Andrew, så det är osäkert om Caroline och Gilbert var gifta i lagens mening, men de uppträdde så utåt. Så kom Caroline slutligen att finna en viss stabilitet i sitt liv.
Caroline, som nu var runt 40 år gammal, kom att föda ytterligare tre söner, den yngste föddes när Caroline var 46 år gammal. Familjen bodde först i Madison men skaffade en gård vid Token Creek i Burke township i närheten av Madison. För sina barn och för omgivningen gjorde nu Caroline om sin livsberättelse om sina 9 eller 10 år i Minnesota. Hon nämnde aldrig platsen Kansas Lake, utan berättade att hon varit i Mankato, att Lars dött i en järnvägsolycka och att de äldsta barnen lämnats bort till en guldsmedsfamilj. Olika versioner fanns om vem Andrew var och levat – att han antingen dött strax före Christines födelse eller också att han lämnat henne utan att höra av sig.
18 år i fängelse
Andrew kom att tillbringa 18 år i fängelset i Stillwater. Att han så småningom benådades berodde dels på gott uppträdande i fängelset, dels på betydande platsbrist. 51 år gammal var Andrew åter en fri man i januari 1893. Han återvände till Kansas Lake, där föräldrarna och brodern Hogan ännu bodde kvar.
Från det att Caroline flyttade från Minnesota till Wisconsin i slutet av 1870-talet kom familjen att delas i två, utan kontakt med varandra. Andrew kom aldrig att få träffa sin egen dotter Christine, som vid tiden för hans frigivning var på väg att gifta sig med en norrman vid namn Teman Tollefson.
Andrew Johnsons föräldrar avled 1894 respektive 1895. Nu hade familjen utökats med Andrews båda söner från hans första gifte i Sverige. De båda dök upp i Watonwan County 1882. Efter föräldrarnas död lämnade slutligen Andrew, hans bror och syster Kansas Lake och slog sig ned i den unga storstaden Minneapolis. Men efter några år hade han uppenbarligen fått nog av storstaden, och kom 1901 till staden Superior, Wisconsin.
Utan att veta om varandra kom nu Andrew och Caroline att tillbringa sina sista år i samma delstat, visserligen på ett betydande avstånd från varandra. Caroline gick ur tiden hos sonen John Albert i Madison den 30 september 1907, 65 år gammal. Barnbarnet Ragnhild som bara var drygt två år gammal hade svaga minnen av sin farmor liggande på dödsbädden. Caroline begravdes vid Burke Lutheran Church, en vacker plats i en natur inte olik den i sydvästra Värmland. Hon hade fött åtta barn med tre olika män, och ända intill slutet av sitt liv vaktade hon sina hemligheter. Om de traumatiska åren i Minnesota talade hon aldrig.
Caroline Tingoms grav vid Burke Lutheran Church nära Madison, Wisconsin.
Foto: Carl-Johan Ivarsson
Andrew kom att bo kvar i Superior tillsammans med sin svärdotter Augusta. Där avled han den 11 november 1920, nästan 80 år gammal. Det som hänt nästan på dagen 48 år tidigare blev än mer avlägset.
Carolines äldsta dotter Annie blev kvar som fosterbarn hos familjen Barge, och gifte sig med sonen i huset. Annie levde ända till den 10 april 1950, fyra dagar innan hon skulle fylla 87 år. Hon talade heller aldrig om vad som hänt, och tycks ha varit så tystlåten om sitt förflutna att barnen inte kunde uppge namnet på hennes föräldrar när dödsbeviset skrevs.
Präglade deras liv
De tragiska händelserna vid Kansas Lake hösten 1872 kom att prägla de inblandades resterande liv. Det är svårt att föreställa sig de trauman som Caroline bar med sig resten av livet, för att inte tala om dottern Annies svåra upplevelser. Carolines familj blev splittrad. Avståndet hemma till fadern i Kila var jämförbart med avståndet till Andrew i fängelset och avståndet till Annie i St. James, även om de fysiskt var närmare henne.
Med åren kom de som hade personliga minnen av händelserna att dö bort. Berättelserna levde kvar en lång tid kring Kansas Lake, men rättegångshandlingarna kom att ligga bortglömda i Minnesota Historical Society i St. Paul bland andra handlingar som skickats in till guvernören i benådningssaker.
Där kom Roger McKnight att hitta dem i början av 2000-talet, och det är med hjälp av dem som historien kunde rullas upp och boken så småningom skrivas.
Men genom en rad lyckliga omständigheter fick Roger också kontakt med Carol Bratland i St. James, barnbarn till Annie Johnson Barge, liksom med Pat Henke i Fall Creek, Wisconsin, barnbarn till John Albert Johnson, och således båda barnbarns barn till Caroline Johnson. Efter 130 år kom alltså de båda grenarna av hennes efterkommande att mötas igen, och många av frågetecknen rätas ut.
Skrivaren av dessa rader fick också vara delaktig i arbetet. Jag hade själv, också genom lyckliga omständigheter fått kontakt med familjen, först med Carolines yngsta barnbarn Ruth Kestol 1995, och sedan med Pat Henke 1999. Karolina alias Caroline var nämligen kusin till min farfars farfar.
Till höger Ragnhild Preston (1905-2004), barnbarn till Caroline. Till vänster om henne dottern Pat Henke med make Bill.
Foto: Carl-Johan Ivarsson.
Vid besök i Wisconsin 2000 träffade jag Pat, hennes mamma Ragnhild som hade svaga minnen av sin farmor Carolines död 1907 samt Laura Jelle, Ragnhilds kusin och Christines dotter.
Artikelförfattaren tillsammans med Laura Jelle (1901-2004), barnbarn till Caroline, och hennes son Glennys Jelle. Bilden tagen i New Glarus, Wisconsin i april 2000.
Foto: Marc Hansen
Roger McKnights bok innehåller förstås en fantastisk berättelse, men handlar också om tidens mentalitet, levnadsförhållandena i Minnesota under pionjäråren och den svåra anpassningen i en främmande yttre och inre miljö för de svenska utvandrarna. Att boken dessutom är välskriven i största allmänhet gör inte saken sämre. Och allt började i Bro och Kila!