Musikdirektören J A Nilsson –
en Karlstadsprofil under 1800-talets sista decennier
Av Pelle Räf
När domkyrkoorganisten och musikläraren i Karlstad Frans Oskar Söderström avlidit den 28 september 1861, fick musikdirektören Johan August Nilsson (1836-1897) vikariera på orgelpallen i stiftstemplet under änkan Söderströms dubbla nådår och sedan minst t o m stadens brand sommaren 1865 som en följd av att domkyrkoorganistvalet blev överklagat.
Nilsson innehade aldrig någon ordinarie organist- eller musiklärartjänst och var ungkarl hela sitt liv. I 35 år var han dock bosatt i Karlstad och deltog aktivt i stadens musikliv åtminstone i sina yngre dagar. Han är därför värd att biografera så här 110 år efter sin död. Detta sker genom republicering av några minnesrunor, som påträffats i stadens dåtida två avisor, kompletterade med resultat av arkivforskning.
Johan August föddes den 16 januari 1836 på gården Nilsby i Stora Kil. Fadern hette Nils Pettersson (1808-1843) och modern Maja Kajsa Andersdotter (1812-1874). När Johan August var fem år gammal flyttade familjen till Klingerud i Grava. Där måste julhelgen 1843 ha varit ovanligt trist i hemmet, ty fadern drunknade i Södra Hyen den 20 december.
Bouppteckningen efter ”Possessionaten” (=godsägaren) Pettersson visar att han var tämligen välbärgad. Behållningen stannade nämligen vid 2.459 riksdaler.Bland inventarierna observeras ett tjugotal böcker, t ex ”Björkmans Vermlands beskrifning” 1, och en post som antyder att någon i huset fuskat eller fuskade som tandläkare: ”1 Tandnyckel, 3 dito Tänger och 1 Lansett”. Ett ”Tröskvärk”, värderades till 25 rdr.
Året därpå flyttade änkan med söner tillbaka till Nilsby, där hon framgent betecknas som ”vansinnig” i husförhörslängderna. Men hon hade ”förmögenhet” tillika och kunde därför ge inte bara Johan August utan också brodern Anders Fritjof Nilsson (18401-1868) lämplig utbildning. Denne var inskriven några år vid Karlstads skola, innan han fick attest till Skottland som lantbrukselev. Han tycks dock inte ha förvaltat sitt pund (£) och sina eventuellt skotska kunskaper i lanthushållning väl, ty han dog skuldsatt på Nilsby.
I Kils husförhörslängder är antecknat att Johan August Nilsson flyttade till Stockholm i augusti 1854 ”för att derstädes erhålla undervisning i Musik”, och då närmare bestämt vid Kungl Musikaliska akademien. Troligen efter det att han tagit examen där är tillagt: ”för att studera musiken i Leipzig”. Om denna avsikt kom att förverkligas har inte kunnat bekräftas. Det har däremot hans musikdirektörsexamen i Stockholm den 13 juni 1856 med betygen Berömlig i Harmonilära och i kyrkosång, Godkänd med beröm i Violin, Piano, Orgel och Sångkunskap samt Godkänd i Violoncell. Tilläggas bör att tämligen få KMA-elever avlade denna högre examen på den tiden. För att bli orgelnist i en kyrka på landet räckte det med en enklare organistexamen.
Johan August titulerades därefter direktör hemma i födelseförsamlingen, och man väntade sig säkerligen att han skulle skudda Kilsleran av sina skor och ge sig ut i landet att söka lyckan som någorlunda välbetald organist och musiklärare i någon stifts- eller landsortsstad. Men han bodde kvar i ”Kihln” till 1862, då han förslagsvis för att lättare kunna vikariera som domkyrkoorganist flyttade närmare Karlstad till landeriet Fredricelund strax utanför staden. Den nuvarande Fredricelundsskolan ligger inom denna förutvarande egendoms domäner, och där försökte sig nu musikdirektören på – om ordet tillåtes – storskaligt lantbruk.
Emellertid misslyckades Nilsson helt som godsägare och gjorde konkurs 1869. I den digra bunten konkurshandlingar i stadsarkivet kan den intresserade läsa t ex hans tresidiga förklaringsskrift ”om orsakerna till mitt iråkade obestånd.” Hans tillgångar uppskattades till 35.875:- men skulderna till 45.347:- rdr. Märkligt nog ägde han då enligt bouppteckning endast ett musikinstrument, en cello värderad till 35:- rdr. Av musikhistoriskt intresse dessutom diverse musikalier à 45:- samt ”2 Stycken Notställare, 2 stämnycklar, pianosträngar, 1 stämgaffel, m.m. af obetydligt värde” à 10:- rdr.
Nilsson var alltjämt ogift, men under några år av 1870-talet tycks en mamsell Amelie Elfrida Nilsson bo tillsammans med honom. I en husförhörslängd uppgavs hon vara född i Stockholm 1858 men flyttade till Karlstad 31/8 1876 från Malmö och tillbaka till Skånemetropolen 1878. Detta sedan hon fött en dotter Maria Sofia 5/5 1877 utan angiven fader.
Nilsson hade alltså ingen ordinarie offentlig anställning men kan ha försörjt sig efter tiden på Fredricelund med hjälp av arv efter modern, udda vikariat och enstaka konserter. Under de sista decennierna av sitt liv hyrde han bostad på ett tiotal adresser i staden, t ex hos ungkarlskollegan domkyrkoorganisten Otto Holmberg (1823-1875). Hans sista adress var fattighuset Klaraborg, där han dog den 14 maj 1897, långtifrån lastgammal kan tyckas med nutida mått mätt. I Karlstads-Tidningen närmast följande nummer är införda en annons om hans död och en kort notis med huvuddragen av hans biografi. I annonsen får vi en antydan om att han avled utan kända släktingar: ”sörjd och saknad af gamla vänner” enbart. Notisen lyder:
”Dödsfall. I fredags afled å Klaraborg, där han de senare åren varit intagen, musikdirektören J. A. Nilsson i en ålder af 61 år. Den nu aflidne var fordom en skicklig musiker, isynnerhet på fiol, och därtill var han äfven en tid ganska förmögen, men hans opraktiska sinne gjorde att han ej kunde förvalta sina pund och han blef slutligen en fattig man, hvilken dessutom alldeles saknade förmågan att arbeta sig fram och börja på nytt, när pängarne gått sin kos. En tid ägde han egendomen Fredricelund i landsförsamlingen.”
Karlstads-Tidningen ger här i korta ordalag orsakerna till att Nilsson trots sin högklassiga utbildning aldrig hade en fast ordinarie anställning. Konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen publicerade dagen därpå en betydligt längre nekrolog, som närmare utreder anledningarna till Nilssons tjänstlöshet:
”Ett Karlstadsoriginal har i dagarne gått ur tiden i och med musikdirektören J. A. Nilsson, som i fredags skattade åt förgängelsen i en ålder af något öfver 61 år.
Herr N. var i sin krafts dagar en skicklig musiker och isynnerhet var violin hans älsklingsinstrument, men han kom dock ej långt – realiter sedt – på sin lefnadsbana, ty hans brist på praktisk omdömesförmåga och hans liknöjdhet lade hinder i vägen, liksom samma egenskaper äfven bragt den fordom förmögne mannen – han ägde på sin tid, bl. a. egendomen Fredricelund invid Karlstad – till tiggarstafven.
Den i öfrigt fromme och beskedlige mannen – hvilken dock ansåg sig synnerligen missgynnad af både människor och ödet samt härigenom fått en viss vresighet i lynnet – hade nu under många år lefvat sitt iriginella lif som en eremit, och var han och hans svarta utnötta regnkappa, hvilken han använde i alla väder och under alla årstider, välbekant för alla stadsbor.
Sitt tarfliga lifsuppehälle erhöll han genom enskild och allmän välgörenhet – han gaf, bl. a., några år regelbundet en konsert årligen, vid hvilken stadens musikvänner biträdde.
Många betecknande drag för den gamle musikdirektörens egendomliga lynne kunde anföras; bland dessa må blott nämnas, att han, ehuru flera gånger uppförd å första förslagsrummet till ordinarie tjänster, aldrig kunde förmå sig att aflägga prof och således städse gick miste om det brödstycke, som han så väl behöft.
Det gamla originalet, som först för ett par år sedan kunde förmås att å fattiggården mottaga vård, har nu, som sagdt, fått sluta sina dagar, och detta var honom själf helt visst synnerligen välkommet.”
Nilssons bortgång och minnesruna kommenterades säkerligen man och man emellan i staden. Man erinrade sig hans egenheter etc. vilket i NWT två nummer senare resulterade i en kompletterande runa eller artikel betitlad
Nilssoniana
Gamle musikdirektör Nilssons frånfälle har naturligtvis hos hans gamla vänner och bekanta återfört i minnet några af de mångfaldiga historier, som äro gängse om honom. Här nedan skola vi återgifva något af hvad en af hans bekanta2 meddelat oss, och som därtill tjänar att i flera afseenden belysa mannens skaplynne. Vår meddelare skrifver:
Eder uppgift, att aflidne direktör Nilsson ’aldrig kunde förmå sig att aflägga prof’ är ej med sanningen öfverensstämmande. Jag2 kan med visshet säga, att han aflagt prof till organistbefattningen i Uddevalla, Karlstad, Åmål samt i en socken i Halland, hvars namn jag icke för tillfället erinrar mig. Jag tror äfven, att han aflagt prof för samma befattning antingen i Sköfde eller i någon församling där i närheten. Åtminstone var han uppförd å förslaget.
Det hörde emellertid till mannens egenheter att aldrig bereda sig till profvet. När han skulle resa till Åmål, uppmanade jag honom gå upp i kyrkan för att öfva sig på orgeln. ’Nej,’ svarade han, ’Jag har så mycket annat att göra, så det får jag inte tid till.’
När han återkom från profresan till Halland, beklagade han sig över att orgeln, på hvilken han skulle aflägga profvet, var så rasande illa stämd.
’Nå,’ frågade jag, ’du stämde väl åtminstone trumpeten?3’
*Nej, jag fick inte tid till det,’ blef svaret. ’När jag kom dit på lördagen, tyckte jag det kunde vara till söndagen, men på söndag måste jag, förstås, äta frukost först, och se’n var det för sent!’
Betecknande för honom är för öfrigt hans utrop, då han underrättades om valresultatet i nämnda Hallandsförsamling: ’Det var så innerligt väl’ – utropade han glädtigt – att jag slipper flytta dit, för där var så stenigt och ledt.’
Ett annat prof på Nilssons fast oförbätterliga liknöjdhet må anföras: Vid repetition till en af hans konserter tillråddes han att vara lite noggrannare i fråga om utförandet. ’Nå, nå, det gör detsamma’ – genmälte N. – ’hufvudsaken är att blir mycket folk, så att man kan få lite pängar.'”
Nilsson sökte bevisligen åtminstone musiklärartjänsten vid Karlstads läroverk efter Söderström vintern 1861/62. Det framgår i notiser i NWT 1861: nr 10 (21/12) & 1862: nr 11 (8/2). Uppgiften att han aspirerade även på organistsysslor i Uddevalla och i Åmål torde vara lätt att styrka. Däremot vill nog ingen åta sig det mödosamma arbetet att hitta Nilssons namn i en Hallandsförsamlings kyrkostämmoprotokoll eller dylikt.
Värmländska källor har en hel del att berätta om musikdirektör Nilssons 35 år i stiftsstaden, t ex att i hans vikariat som domkyrkoorganist 1861-65 ingick att vara musik- och sånglärare vid såväl läroverket som seminariet. Förordnandet innebar också att han måste pröva ynglingar från landet ”i Organist- och Klockare-Examen”. En avskrift av hans intyg för folkskolläraren Johan Burman (född 1835) har påträffats i Glava kyrkoarkiv:
”Skolläraren Johan Gustaf Burman från Gunnarskogs församling af detta Stift, hvilken hos undertecknad erhållit undervisning uti de till Organist och Kyrkosångare /Klockare/ tjensters bestridande enligt Kongl. Musikaliska Academiens Cirkulärbref till samteliga Consistorierna i riket af den 6te December 1838 föreslagna ämnen, har vid med honom denna dag efter föregången tentamen anställd examen, befunnits ega följande Kunskaper, nemligen:
| i Harmonie-läran | Berömlig |
| i Kyrkosång | Berömlig |
| i Orgelspelning | Godkänd med beröm |
samt eger kunskap om Orgelns vård och stämning – eger dessutom, efter erhållen undervisning och aflagt prof, skicklighet att stämma Piano Forte; Hvilket honom Herr J. G. Burman härmed till Bevis lemnas.
Carlstad den 21 Februari 1865. J. A. Nilsson Musik Direktör
tjenstgörande Organist vid Carlstads Domkyrka samt tillförordnad examinera Organist och Klockare i Carlstads Stift
(Sigill)”
Efter Karlstads brand testade Nilsson domkyrkans murar och valv genom att under någon timme spela på allt som fanns kvar av stämmor i orgeln, ”hvilket, såsom man vet, i en större kyrka och med en kraftig orgel åstadkommer en betydande luftdallring; men intet oroande förmärktes därvid”.
Nilsson komponerade musiken till festkantaten vid invigningen av den nya läroverksbyggnaden i Karlstad den 2 april 1870. Texterna till kantaten författades av skolans rektor Johannes Wallinder (1832-1906) och publicerades omgående bl a i NWT, men Nilssons kompositioner tycks inte ha bevarats till eftervärlden, i varje fall inte i läroverkets arkiv.
Nilssons konsertverksamhet kan verifieras tack vare annonser som slumpmässigt påträffats i NWT. Till en början förkunnade en detaljerad annons i 1861: nr 68, att han tillsammans med domkyrkoorganisten Söderström skulle medverka vid en ”KYRKO-CONSERT” i Nors kyrka söndagen den 1 september, anordnad av den församlingens dåvarande organist Otto Holmberg och dennes brorson Frans Holmberg (1843-1863). De fyra musikdirektörerna skulle framföra bl a en stråkkvartett av den franske violinisten och tonsättaren Pierre Rode (1774-1830).
Några månader efter sin konkurs annonserade Nilsson i NWT 1869: nris 76 & 77 om att han ”med benäget biträde” skulle konsertera i Karlstad söndagen den 26 september. Han skulle t ex själv vara violinsolist i en polonäs komponerad av den österrikiske violinisten och tonsättaren Joseph Mayseder (1789-1863) och i en konsert av belgaren Charles de Béirot (1802-1870). NWT publicerade ingen recension av konserten. Det nilssonska evenemanget tycks helt ha överskuggats av den stora händelsen i staden denna månad: Invigningen den 29 september av bandelen Kristinehamn-Karlstad på Västra stambanan.
I maj 1869 avsynade Nilsson det nya orgelverket i Eds kyrka, och i november 1880 invigningsspelade han på den nya orgeln i Borgviks kyrka.
Källor och litteratur bl a:
Karlstads-Tidningen 1897: nr 1936 (17/5).
Larsson, BA, Anteckningar om Karlstads domkyrka. Karlstad 1916.
Nya Wermlands-Tidningen 1897: nris 58 & 60 (18/5 & 22/5).
Nygren, CE, Biografiska anteckningar öfver lärjungar vid Karlstads högre allm. läroverk. 1. Göteborg 1913.
Ur Karlstads högre allmänna läroverks hävder. 1. Karlstad 1931.
Sohlmans musiklexikon samt förf:s tryckfärdiga manuskript ”Orglar och organister i Karlstads stift t o m 1869”.
1) Första delen av prästmannen Peter Björkmans (1791-1854) ”Beskrifning öfver Wermland” trycktes i Karlstad 1842.
2) Med stor reservation föreslås att NWT:s meddelare ”jag” var musikdirektören Claes Vilhelm Rendahl (1848-1926), som efterträdde Otto Holmberg som domkyrkoorganist 1877, men som kom till Karlstad redan hösten 1873 i egenskap av musiklärare vid läroverket. Rendahl bör snart ha lärt känna Nilsson och kanske stöttat honom, t ex då han sökte organisttjänsten i Åmål, som blivit ledig 1881.
3) Med ”trumpeten” avses den vanligaste tungstämman i en orgel. Den har dåligt rykte bland organister, eftersom stämtungorna i piporna är ytterst känsliga för variationer i temperatur och fuktighet och därför kräver ständig tillsyn.