Bland dem som ingen minns

Av Claes Åkerblom

Kan tyckas lite märkligt att samtidigt som en järnåldersgrav kan rubba på en motorväg så förvandlas tvåhundraåriga gravstenar till fylle i ett motionsspår. I en jämn takt försvinner våra gravstenar. En ekonomisk fråga, menar många. Horribelt, menar andra. Hursomhelst är det alltfler som fått upp ögonen för detta bortglömda kulturarv. Än är det inte för sent att rädda de gamla gravarna, och minnet av dem som byggt upp vårt samhälle.

På gamla kyrkogården i Karlstad, mellan två hukande träd, står en sten med den gåtfulla inskriptionen Ellen 1882-1919. Den står där idag, men kanske inte om ett år. Mossig och tärd av tidens tand har den tjänat ut sitt syfte. Ingen sörjer och ingen minns. ”Gravrätten förverkad”, står det i gravregistret.

Det är en intressant gränsdragning. Samtidigt som ordet ”K-märkt” cirkulerar runt i samhället och medier, går stensliparna varma. Stationskarlsförmän och kofferdimakare mejslas effektivt bort för att ersättas av Kurt Bengtsson och Karin Berg – några yrkestitlar hittar vi inte bland tjugohundratalets inskriptioner. För att inte tala om de stenar som krossas för att kanske bli fylle i en ny väg.

Kartlägger gravarna

Vi är inte de första som tar genvägen över kyrkogårdsmuren. Med närapå livet som insats tar vi ett kliv upp på de isiga stenblocken. Men det gick bra. Även nedhoppet! Vi har stämt träff med Morgan Cederlund, ansvarig för kulturfrågorna inom den kyrkliga samfälligheten i Karlstad. Det är i mitten av mars, men snön ligger fortfarande tjock över gravarna på Gamla kyrkogården. Cederlund kan dock sin kyrkogård och vet vad han hittar under snön. Han borstar effektivt undan den frusna snöskorpan.

-Här ligger H.F. Oldevig. Han var landshövding och har gett namn till en av karlstads gator.

Av stenen får vi veta mer ”En insigtsfull embetsman, ädel medborgare, make och far”.

-Oldevig är liksom sämskmakaremästaren Petter Wahlström självklar på listan över kulturklassade gravar. Wahlström för sin ålderdomliga titel. Däremot är det inte säkert att vi kulturklassar en ”Disponent”, om han nu inte gjort någon särskild insats i samhället.

Morgan Cederlund bryter bort ett par torra grenar, och berättar att de lagt ned ett omfattande arbete på att kartlägga gravarna.

-Självklart vill vi bevara alla gravar, men det är en ekonomisk fråga. Att bygga ut kyrkogårdarna kostar pengar, och därför försöker vi återanvända gravarna, menar Cederlund.

Han betonar ordet återanvända och berättar att det ofta innebär att gravplatsen återupplåtes med befintlig sten. Den gamla inskriptionen slipas ned och ersätts av en ny.

-På så vis behåller vi den unika miljön och känsla man kan få av att vandra omkring på kyrkogården, menar han. Här har vi både enkla träkors och stora monument.

Men kanske är inskriptionerna viktigare än stenarna? Inte så långt från gamla kyrkogården – vid torget, i bokhandeln, kastas vi lite oväntat in i just denna frågeställning. På reabordet hittar vi Per Wästbergsa tegelstensvolym Minnets stigar. På sin långa resa mellan Sveriges kyrkogårdar gjorde han en anhalt även på Karlstads gamla kyrkogård: ”Invigd 1800 ger den en provkarta på Karlstads borgerlighet. Den är tättbefolkad och en historiebok för personhistoriskt intresserade”. När vi vandrar runt på kyrkogården inser vi snabbt att denna provkarta sakta men säkert tunnas ut.

Ett föredöme

Nu skall det lugnt sägas att Karlstads kyrkliga samfällighet är ett föredöme. I slutet av 1990-talet gick man genom hela gravrättsregistret och skyltade de gravar som saknade innehavare. I de fall ingen anhörig hörde av sig återgick gravrätterna 1998 till kyrkogårdsnämnden. Totalt var det hälften av gravrätterna som förverkades och av dessa har 20 procent kulturklassats.

-Vi kan bara se det vi ser med ögat, säger Morgan Cederlund. Personhistorien vet vi ingenting om, men där har vi tagit hjälp av ett stort antal föreningar och då bl.a. Carlstads-Gillet. Sedan har vi faktiskt engagerat ett stenhuggeri som hjälpt oss med bedömningen. Då gäller det mest om det finns några speciella ornament som bör bevaras. Gjutjärnsstaket bevarar vi alltid. Och grusgravarna.

Morgan Cederlund berättar hur tankarna svängt om under senare år.

-Sjuttiotalet var gröna vågens årtionde. Då skulle grusgravarna bort. Ramarna kasserades och gräsmattorna bredde ut sig. Idag gör vi tvärtom och återställer grusgravarna. Faktum är att en grusyta ofta är enklare att sköta än en gräsmatta.

Turistattraktion

Men som sagt, trots allt finns det ett stort antal inskriptioner som de närmaste åren kommer att försvinna. Det är människor som verkat ett helt liv i Karlstad. Kanske levde de undanskymt, som väverskan Hanna i sitt gårdshus i Haga, eller i offentligheten som fabrikör K. P. Larsson. Den senare vilar under en imponerande granitpelare – i en grav som redan är förverkad…

Fortfarande är det många Karlstadsbor som möter deras namn. Man behöver ens inte gå in på kyrkogården. Den som cyklar förbi längs älven får ofta med sig namn som konsul Philip Rudd och hamnfogden Sven Andersson. För att inte tala om borgmästaren Carl Moberg, under en sten med borgmästaren själv i relief. Nästan som om de döda har något att säga ropar de gamla stenarna ut sitt budskap över kyrkogårdsmuren.

Morgan Cederlund blir alltmer entusiastisk under vårt samtal. Han nämner ordet turistattraktion, men hejdar sig litet. Han berättar att vandringar på kyrkogården har blivit populärt. Och med en guide blir alla dessa människor levande igen – oberoende av om någon sörjer dem eller ej.

-Hör gärna av dig igen, ropar han när vi tar adjö.

Cederlund slänger vant igen grinden, medan skrivaren halkar vidare i snön. Här ligger handlanden Per Lundberg där ”deltagande vänner hulpo de sörjande att resa stenen såsom ett minne ät den arbetssamme”. Här är trotjänarinnor, borgmästare och badmästare. Men här vilar också forskningsresanden, Walter Kauelern – han som både hann disputera på lemurhannars könsorgan och stifta Travellers Club i Göteborg… Ja, det är en nästan magisk känsla att vandra fram över en kyrkogård, och stämningen förstärks av marsskymningen. Innan solen försvinner bortom Sandgrundsudden hinner den kasta några strålar på det bländvita kors som vakar över Johan Fredrik Ödmans Familiegraf. handlanden själv, hustrun och en rad släktingar. Döda och glömda, men genom gravstenen bevarade i folks medvetande.