Sjuglasvagnen och konstsamlingen i Älvsbacka
Av Bengt Antonsson
I Virsbo kyrka döps sedan 1982 barnen i en dopskål, skänkt av Margareta Lagercrantz. Dopskålen användes vid Wilhelm Croneborgs dop i Wien 1826 och Hedvig Croneborgs dop i Älvsbacka 1864.
Herman Lagercrantz fru Hedvig Croneborg kom från det värmländska Östanås med Älvsbacka bruk. Hennes farmor var Barbara (Betty) von Geymüller, vacker, begåvad och rik dotter till en av Europas mest betydande bankirer som bodde i Palais Geymüller bredvid Hofburg i centrala Wien och som dessutom ägde några vackra slott runt om staden, bland andra Pötzleinsdorf.
Bankirfirman ärvdes av en bror till Betty och gjorde därefter snart konkurs. Nutida wienare vet berätta att detta berodde på att Geymüllers var enda icke-judiska bankhus i Wien. Verkligheten var den att unge Geymüller gift sig med en utomordentligt slösaktig och nöjeslysten dam som via slottsköp och tillställningar i Wienersocieteten förödde arvet.
Den talangfulla Betty fick konstnärlig utbildning i musik och målning och träffade den svenske chargé d’affairen Ulric Croneborg. De gifte sig och maken for till Sverige för att ordna bostad.
Utsikten från matsalen på herrgården i Östanås var det vackraste han sett, han köpte Bruket för den rikliga hemgiften och sände bud efter hustrun. Bruket betalades kontant med gulddukater, hemförda i kappsäck från Wien. Betty och den 1-årige sonen Wilhelm (Hedvigs far) fördes i sjuglasvagn och medföljande packvagn från Wien till Värmland 1827. Praktvagnen hade den österrikiska bankirfamiljen von Geymüllers vapen på dörrarna och trespannets seldon. Sjuglasvagnen med seldon för sex hästar har i senare tid försvunnit från vagnslidret på Östanås. Hedvigs dotter Eva har berättat hur spännande det var att som liten i sjuglasvagnen höra hela historien berättad av sin mor.
Betty var duktig konstnär vilket framgår av bevarade blomstermålningar, broderier och sömnader men också konstsamlare. Den 15 november 1829 förvärvade hon en särdeles förnämlig samling om 128 oljefärgstavlor för 22 000 Riksdaler Banko från ståthållaren Johan Adam von Gerdten.
Hovmarschalken Ulric Croneborg avled 48 år gammal, enligt gravvården på Älvsbacka kyrkogård.
Betty överlevde maken i 22 år. Hon var – helt oberoende av den stora förmögenheten – utan tvivel en personlighet, som var sin make avgjort överlägsen, skriver sonens sonson i en släktkrönika från 1959.
Östanås hade 1827 andra tillgångar utöver utsikten från matsalsfönstret. Herrgården var enligt Erik Gustaf Geijer Värmlands vackraste. Hans sakkunskap får inte ifrågasättas, hans släkt residerade på grannherrgårdarna Ransäter, Ransberg, Uddeholm, Brattfors, Fösked, Lindfors, Persberg och Hedenskog för att nu bara nämna några. Bruket, grundat 1642, var byggt runt 4 vattenfall med uppifrån räknat stångjärnssmedja, plåtsmedja, ytterligare en stångjärnssmedja och längst nedströms, manufaktursmedja med knipp- och spikhammare. Dessutom fanns hytta i Svartå, gruvandelar i Nordmark, många lantegendomar och ca 30 000 hektar skog.
Två generationer Croneborg utvecklade Älvsbacka till ett av Värmlands mäktigaste bruk. Det råkade hamna vid sidan av järnvägarna och dess ur trafiksynpunkt omöjliga läge förklarar brukets undergång. Vare sig arv från bankirfamiljen i Wien eller försäljningarna ur Bettys konstsamling med 100-tals förstklassiga verk av italienska, holländska, tyska, franska och svenska mästare, bland andra Rembrandt, Rubens, van Dyck, Terborch och Tizian räckte att täcka förlusterna. Det kanske berodde på dåliga priser på konst. Efter den första auktionen i Stockholm av fyra fyllda lårar klagar Betty i brev från Östanås över det och tillägger här i rummen synes ej ett spår av denna förändring, utom på några ställen, där tavlorna äro glesare uppsatta.
De höga transportkostnaderna skulle förbättras av den 1887 i England köpta landsvägslokomobilen Howard som med tillkopplade släpvagnar skulle transportera gods de 7 kilometrarna från hamnen i Råglanda till järnvägstationen i Molkom. Forbönderna uppvaktade Oskar II och krävde förbud eftersom Howard tog från dem deras möjligheter till försörjning på forkörning och kraftigt ökade kostnaderna för vägunderhåll. Om protesterna var framgångsrika eller vägarna inte bar landsvägståget är oklart, i varje fall togs Howard ur trafik 1892 och såldes 1895 till ett tegelbruk i Alster.
Efter konkursen 1893 skingrades tillgångarna. Uddeholm och Mölnbacka-Trysil tog över var sin del av skogen, Svartå hytta blåstes ned för sista gången 1893, i Östanås lades 1888 års martinverk ned 1893 och sista stålet valsades 1894. Östanås herrgård, förvandlad till Älvåsens skyddshem, brändes ned söndagen den 7 november 1915 av vanartade gossar som landstinget tagit om hand för vård och fostran enligt 1902 års lag.
Konstsamlingen
Ståthållaren Johan Adam von Gerdten, född 1767, var son till en kapten vid Österbottens regemente. Han tjänstgjorde som kammarpage hos Gustaf III, blev överstelöjtnant vid generalstaben, generalintendent vid reservarmén under Armfelt och slutade som ståthållare på Strömsholms slott till sin död 1835. Han var en god landskapsmålare och tecknare, utbildad under ledning av Elias Martin och gav ut tillsammans med den franske grafikern Cordier de la Bonville Voyage pittoresque de la Suède med västsvenska motiv. Han förlovade sig 32 år gammal med den 13-åriga Charlotte Löwenhielm, rik arvtagerska till Apertin i Värmland. Hon såg till att förlovningen bröts och gifte sig istället med brodern Emil Adam von Gerdten som hon träffade när han skulle tala henne tillrätta sedan förlovningen brutits. Johan Adam förblev ogift.
Charlotte blev en originell, ryktbar, beryktad och bördstålt grevinna vars uttalande ännu bevaras av värmlänningarna
I min ungdom
hette landshövdingen i Karlstad
von Rosen,
nu heter han Ekström,
och så heter min kusk.
Biskopen hette Schröderheim,
nu heter han Sundberg,
och så heter min rättare.
Regementschefen hette Cederström,
nu heter han Wikander,
och så heter min hushållerska.
Hon påverkade ofördelaktigt det värmländska järnvägsnätet. Hon ordnade ett oförglömligt invigningskafferep med 15 damer och en karl, kammarherre Rudolf Cederström, i det nybyggda kabinettet (utedasset) på Apertin med 9 platser och högklassiga tapeter. En tapetvåd finns nu på Nordiska Museet och inbjudningskorten med meny på Värmlands museum. Hon kom att blandas in i Frödings konflikt med landshövdingen och helt fel beskrivas som den elaka Gamle grevinna på Gampertin. Dikten dödskallemärktes trots stora förtjänster av societeten i Karlstad, den beskrev livet på en herrgård lika realistiskt som Den gamla goda tiden berättade om förhållandena vid smältsmedjan.
Johan Adam hopbragte konstsamlingen under den oroliga Napoleontiden med bland andra 4 verk av Tizian, av Rembrandt, Rubens, van Dyck, Caravaggio och Andrea del Sarto. Kostnaden översteg von Gerdtens resurser. Samlingen, 128 tavlor, fick säljas 1829 för 22 000 riksdaler banco och köpare blev sedermera hovmarskalken Ulric Croneborg. Efter dennes död 1844 måste delar av samlingen, 55 tavlor eller 4 lårar, säljas på en misslyckad auktion i Stockholm som endast gav ca 1 500 riksdaler.
När Älvsbacka Bruk fick ekonomiska bekymmer i början av 1890-talet beslöts i samråd med störste fordringsägaren, firma Fr. Malm & Co i Göteborg, att samlingens utländska del, 74 konstverk, skulle säljas på auktion i Paris i juni 1892. Auktionen blev ett totalt misslyckande, de flesta tavlorna ansågs vara kopior och sedan omkostnaderna dragits av gav auktionen endast något mer än 6 000 kr. Såväl Älvsbacka Bruk som Fr. Malm & Co gick snart därefter i konkurs.
Några år senare kunde Betty Croneborg i Paris återköpa en liten madonna av Andrea Sacchi för 40 francs, det pris konsthandlaren betalt på auktionen.
Referenser:
Alsterlind, Frej: Bygata och kyrkväg (1976).
Croneborg, Rutger: Anteckningar rörande adliga ätten nr 494.
Croneborg (1959, otryckt).
Croneborg, Rutger: Den von Gerttenska tavelsamlingen (1973, otryckt).
Wiberg, Åke: Apertin. En värmlandsgårds historia (1960).