Ämtfalla i Varnum och åbonden Olof Nilsson

Av Ingrid Tegbäck

Ämtfalla ligger i Vassgårda rote, Varnums socken, Värmland. Varnum som även kallas Kristinehamns landsförsamling var egen församling fram till 1850. De första bosättarna var troligen svedjefinnar. Namnets senare del tyder på att det från början varit ett svedjefall. Vassgårda under vilket Ämtfalla senare hörde finns 1596 omnämnt i ett brev, där finnen Pavel Pedersson får rätt att uppföra ett torp.

Ämtfalla, också skrivet Emtfalla, Emtefalla eller Emtefallet i olika handlingar omnämnes i häradets dombok redan 1637 men införes i jordeboken först år 1647 som 1/4 skattehemman efter att tidigare ha utgjort skattetorp. År 1648 skrivs Ämtfalla som ett avgärda hemman på Höje ägor. 1650 donerades det som frälse av Kronan till Nils Johansson. Efter hans död övergick det till Crispin Flygge. Brukarna var 1732 hustrun Elin, Nils Jonsson, Didrik Nilsson och Erik Toresson enligt jordeboken.

Varnums skogsbygd och Vassgårda bruk

Ämtfalla ligger ungefär 2 1/2 km från sjön Ämten och 5 km från Vassgårda. Vassgårda ligger ca 1 mil från Kristinehamn. Ämten kallas numera Ämtsjön. Ämt kommer från det fornnordiska älmt som betyder Svan.

1784 köptes delar av Ämtfalla enligt jordeboken av Vassgårda bruksägare. Dåvarande brukspatronen hette Gustaf Wahlund (1747-1826).

Vassgårda bruk anlades i en ödemark. Vassgårdasjön torde vara konstgjord, grävd för att säkra vattentillförseln till Bro kronobruk ca 1574. Från sjön flyter Vassgårdaälven genom Övre Kvarn, förenar sig sedan 1680 med Niklasdammsälven i Björklundsdammen och fortsätter i Varnan ut i Vänern. Vassgårda hemman var en donation av drottning Kristina 1648 och betecknades som 1/4 skattehemman. Hammarsmidet vid Vassgårda bruk kom igång 1679. Stångjärnstillverkningen nedlades 1868, istället uppsattes en spikhammare. Spiktillverkningen fortsatte ett bra stycke in på 1870-talet.

Bruksägarna som också drev Vassgårda lantegendom var mycket beroende av goda skogstillgångar. På 1680-talet torde Vassgårda skogsareal ha uppgått till 1500 tunnland. På senare hälften av 1700-talet lades flera hemman under bruket och arealen uppgick till 5000 tunnland. Bland annat förvärvades den betydande Höjeskogen. På bruksskogen uppfördes nio kolartorp. År 1718 skiftades skogen mellan Höje-gårdarna och de avgärda hemmanen Ämten och Ämtfalla.

Lantegendomen brukades 1851 av 10 åbönder och 17 torpare som förutom att betala arrende skulle utföra dagsverken, körningar, kolning m. m. enligt kontrakt. Ifråga om skogstillgångar och träkolstillverkning var Vassgårda det mest gynnade Varnumsbruket. Bruksägarna bebodde Vassgårda ståtliga herrgård där de utövade en gästfrihet som gjort värmländsk herrgårdskultur berömd. Herrgården brann ner 1944.

Olof Nilssons ursprung

Jag har via mantalslängder och husförhörslängder försökt bilda mig en uppfattning om hur släktens anfader Olof Nilsson, Nils Olsson Höijs fader kom till Ämtfalla år 1784. Då hade Vassgårda bruk redan förvärvat delar av Ämtfalla hemman. I husförhörslängden står att Olof Nilsson är född i Älvdalen. Det rör sig troligen om övre Klarälvsdalen, omfattande nio socknar. Edvin Höijs och mina försök att finna honom där har varit förgäves.

Jag har följt hans flyttningar baklänges i husförhörslängderna. Någon gång efter 1756 inflyttar till Järsberg en sockenskräddare Nils Jonsson f 1724 med hustru Stina f 1732 och sonen Olof. De bor enligt husförhörslängden på Koltorpet. De får flera barn. Hustrun dör 1772 och Nils gifter om sig med Maria Torbjörnsdotter. I husförhörslängden 1769-74 finns gossen Olof i Ämten. Han är då 13-18 år. I de följande längderna återfinnes han som dräng i olika Höjegårdar. Det går att följa flyttningarna fram till den 6 september 1783 då Sven Jonsson från Ämtfalla begär lysning för närvarande dräng Olof Nilsson från ”Elfvedalen” och sin dotter pigan Britta Svensdotter från Ämtfalla.

Ämtfalla 1783

Mantalslängden för 1783 upptar Ämtfalla som 1/4 hemman. Hemmanet är uppdelat i fyra lotter som brukas av

Nils Persson	man och hustru
Nils Svensson	man, hustru och dotter
Sven Jonsson	man och dotter
Olof Nilsson	man och hustru

Nils Persson, Nils Svensson och Olof Nilsson var efter vad jag förstår ägare till sina 1/16 delar. Sven Jonsson var däremot åbo under Vassgårda bruk. Ägare till denna del var brukspatron Gustaf Wahlund.

Svens hustru Annika Nilsdotter f 1714 är ej medtagen i mantalslängderna på 1780-talet. Hon var nu 170 år. Övre åldersgränsen för att betala mantalspenning var 62 år. Men så länge en bonde satt kvar på sin gård skulle han betala mantalspenning oavsett ålder.

Den 10 februari 1785 avlider Sven Jonsson ”olyckeligen illa förbränd uti en mila” 62 år gammal. Han var säkerligen sysselsatt med kontrakterad kolning till bruket. Hustrun Annika Nilsdotter avled 1787, 73 år gammal. Hon hade varit gift första gången med Nils Nilsson, torpare i Ämtfalla.

Sven hade haft åborätt. Det innebär besittningsrätt utan äganderätt. Änkan hade så länge hon levde åborätt efter mannen. Svens åborätt övergick tydligen till mågen Olof Nilsson, kallad den yngre för att skilja honom från en granne i Ämtfalla med samma namn.

Storskiftet

Det går att få en bra bild hur det såg ut på Ämtfalla i slutet av 1700-talet. Det finns nämligen en vackert ritad och färglagd karta över storskiftet 1798-99, framställd av lantmätare B. H. Nornberg. Enligt husförhörslängd bodde det då fyra familjer på Ämtfalla, de utgör tillsammans omkring 30 personer. Var Olof Nilsson och hans stora familj bodde vet vi ej. I mantalsuppgiften för 1798 och några år framåt finns vissa speciella skatter upptagna – nämligen för fönster, ur och tobak. Olof skattade för två fönster, men han hade ingen klocka och nyttjade ej tobak.

Hemmanets jordägare vid storskiftet var brukspatronen Gustaf Wahlund, ägande 1/16, Nils Jonsson likaledes 1/16, Carl Olofsson 7/80 och änkan Maria Ersdotter 3/80.

Jordägarna var närvarande vid bedömningen av marken utom brukspatronen som i sitt ställe hade åbon Olof Nilsson. Protokollet innehåller noggranna uppgifter angående graderingen av marken, flyttning av stängsel och gärdsgårdar, nedrivning av hus som står på fel mark och hur ersättning skall utgå och fördelas efter var och ens förmåga samt när de skall tillträda sina skiften ifråga om sådd och höbärgning. Ett skifte var en svår och genomgripande förändring där grannsämjan sattes på svåra prov.

Karta över Ämtfalla vid storskiftet 1798

Olofs sista år

Under den tid våra förfäder bodde på Ämtfalla var det säkert ett hårt arbete att fullgöra sina skyldigheter mot brukspatronen på Vassgårda bruk för att få ihop till det arrende som skulle betalas. Det var kördagar med häst och karl, ett visst antal mans- och kvinnodagsverken, forlön för stångjärn till Kristinehamn samt huggningar och framforsling av virke och kolningsved. Allt arbete värderades i pengar. Dessutom skulle man klara sina egna ägor och behov av föda och bränsle. De flesta av dessa åbor och torpare under bruken slutade som utfattiga och inhyses i någon backstuga eller hos något barn.

När vår Olof Nilsson 1783, 24 år gammal, gifte sig till Ämtfalla gjorde han nog ett bra gifte. Barnen kommer tätt – mellan 1784 och 1801 får familjen åtta barn. Samtidigt som den egna marken skall brukas skall dagsverken utföras åt Vassgårdas ägare. Någon gång under perioden 1811-15 flyttar familjen från Ämtfalla till Sätterån eller Sätterbron, enligt mantalslängden ett dagsverkstorp. För Britta finns nu noteringen ”bräcklig”. Siste hemmavarande sonen, Anders, har flyttat. Varför flyttar de till Sätterbron? Har arbetet blivit för tungt eller har räkenskaperna mot Vassgårda hamnat på minus? På 1820-talet finner vi Olof och Britta inhyses hos sonen, korpralen Nils Olsson Höij i Mellan-Höje. Olof och Britta dör med några dagars mellanrum 1830. De åtnjöt understöd av fattigmedlen.

Bouppteckningen upptar några få husgeråd, 1 soffa, 2 stolar, 1 kista, 1 gammal rock, 1 dito hatt, 1 kjortel och 1 svart tröja, värderade till 3 rdl 2 sk banco. Skulder fanns till nämndemannen i Höje, handelsmannen B. Bodén och för likkistor och brännvin till begravningen. Boet uppvisade en sammanlagd skuld på 7 rdr 19 sk banco.

Kanske hade i alla fall Olof och Britta det bra som fick sluta sina dagar tillsammans, 70 år gamla hos en av sina söner.