Församlingar som försvinner
Av Carl-Johan Ivarsson
En fråga man ibland stöter på är hur många församlingar eller socknar som det finns i Värmland. Frågan kan synas enkel och redig att besvara men så är det inte. I jordbrukslandskap som Skåne, Västergötland, Östergötland, Gotland och Uppland har de flesta (eller alla) socknar funnits sedan medeltiden, och det har faktiskt skett flera faser av församlingssammanslagningar. I exempelvis Västergötland försvann ett stort antal socknar redan under 1500-talet, och under 1800-talet så byggdes på flera håll gemensamma kyrkor för två eller tre gamla socknar.
I Värmland är det annorlunda. Många värmländska socknar, framför allt i landskapets östra och norra delar har bildats under perioden från 1500-talets slut till 1800-talets slut, från Nyed till Nyskoga skulle man kunna säga. För detaljuppgifter om varje enskild socken så hänvisas till sockensidorna på Värmlandsrötter. I söder och väster så hittar vi nybildningar som Boda 1616, Högerud 1646, Ransäter 1672, Mangskog 1705, Borgvik 1716 och Bogen 1850. Flera av dem har samband med bergsbrukets utveckling. Så har brukssamhällen blivit egna församlingar som Degerfors, Munkfors, Forshaga, Hagfors och Storfors. Arvika köping – sedermera stad och ännu längre fram Arvika Östra församling kastade loss från landsförsamlingen – sedermera Arvika Västra församling i början av 1900-talet, och ungefär vid samma tid blev köpingen Säffle en egen församling. I Karlstad har Norrstrand och Västerstrand avknoppats från Domkyrkoförsamlingen 1962 respektive 1992.
Men det var inte om de nya församlingarna detta skulle handla, utan om församlingar som försvinner från alla officiella kartor och handlingar. Ändringar i rikets indelningar beslutades tidigare av Kungl. Maj:t efter att det statliga utredningsmaskineriet gjort sitt. Så var det vid kommunsammanslagningarna 1952 och 1970, liksom vid den stora pastoratsregleringen 1962. Det hände mer än en gång att de centrala besluten gick emot lokala och regionala opinioner, och när det gäller kommunerna har det blivit en del uppdelningar under 1980- och 1990-talen.
När det gäller indelningen i län, landsting och kommuner är det fortfarande regeringen som har det sista ordet. I och med relationsförändringen mellan kyrka och stat år 2000 så är det dock stiftsstyrelserna som tagit över ansvaret för indelningen av Svenska kyrkan i församlingar, pastorat, samfälligheter och kontrakt. De tre senare indelningarna är förstås intressanta men berörs inte här. Medan pastoratsindelningen förändrats vid flera tillfällen så har församlingsindelningen varit mycket stabil och ända till de senaste åren så har det skett få förändringar av denna. De gamla socknarna har i de flesta fall stått med samma gränser sedan ”urminnes” tid.
År 2000 efterträddes kyrkolagen av kyrkoordningen och i och med denna så definierades församling som den minsta enhet där det firas huvudgudstjänst varje söndag och där det finns tillräckligt med folk för att kunna bilda ett kyrkoråd.
Detta har fått stora inverkningar på församlingsindelningen. I framför allt Lunds och Strängnäs stift så har stiftsstyrelserna gått hårdast fram. Ofta så har det blivit en församling av ett pastorat (2-6 gamla församlingar). Det handlar faktiskt i mindre utsträckning om pengar, eftersom i stort sett all administration och ekonomisk hantering numera finns på samfällighetsnivå. Det handlar inte heller om att stiften måste spara pengar, eftersom församlingsverksamheten finansieras lokalt genom kyrkoavgiften och i viss mån av utjämningsbidrag.
Om detta kan man tycka mycket. Å ena sidan kan man säga att det handlar om en anpassning till verkligheten, när det i vissa kyrkor är gudstjänst endast en gång per månad kan man inte tala om att det är en församling. Det gäller att skapa funktionella enheter, och det finns goda exempel på att de gamla strukturerna varit mer av hinder än stöd. En synpunkt från andra hållet är att man genom att bryta upp församlingarna bryter av ett historiskt band som i många fall funnits sedan kristendomens etablering i Sverige, och kanske ännu längre bakåt. Kyrkan riskerar att bli historielös i sämsta mening när bandet mot medeltiden klipps av. Att känslan för historien är svag på många håll inom Svenska kyrkan är tydligt. Storskalighet inom administrationen är ju tidens lösen. Vi har nu en polismyndighet i Värmland och vi får snart en enda tingsrätt för att ta några exempel från andra samhällsområden.
Vad rör då detta släktforskare – sekulariserade såväl som kyrkliga? Jo, även om banden mellan Svenska kyrkan och staten i mycket har lösts upp så är fortfarande församlingen den grundläggande enheten för folkbokföringen. Eftersom de statliga myndigheterna följer Svenska Kyrkans församlingsindelning, så försvinner upphörda församlingar helt från den officiella kartan. Detta har ju Sveriges Släktforskarförbunds kampanj för att rädda socknarna uppmärksammat men det har varit svårt att få gehör för detta hos beslutande myndigheter. Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte, om det kan bli någon slags förändring. Församlingsförändringarna kommer i varje fall att få betydelse för framtidens släktforskare.
Därför så kan det vara av intresse att se vilka församlingar som försvunnit i Värmland under de senaste 100 åren, och vad som kommer att hända inom de närmaste åren. Det har som nämnts varit mera församlingsdelningar än sammanslagningar i vårt landskap, och det är också tydligt att stiftsstyrelsen i Karlstad varit betydligt mer försiktig än sina motsvarigheter i Lund och Strängnäs. De sammanslagningar som gjorts före 1970 handlar oftast om samband med den borgerliga kommunindelningen. Så var det när Karlstads lands, By, Varnum och Färnebo försvann som församlingar.
1922
Karlsdal, som bildats som en bruksförsamling 1753, uppgick åter i sin moderförsamling Karlskoga.
1934
Karlstads landsförsamling uppgick i stadsförsamlingen som fr. o. m. nu kallades Karlstads församling. Vidön som tillhört landsförsamlingen överfördes till Hammarö. 1962 delades Karlstad upp på Domkyrkoförsamlingen och Norrstrand och 1992 blev Västerstrand sin egen församling. Den gamla landsförsamlingens delar tillhör nu dessa olika församlingar.
1943
By församling uppgick i Säffle, som hade utbrutis därur 1911. Man kan alltså säga, att barnet slukade sin mor. Tidigare hade flera delar av By inkorporerats i Säffle. Säffle blev stad 1951. By var dock huvudkyrka i Säffle församling till 1965, då kyrkan i staden stod färdig.
1960
Varnums församling uppgick i Kristinehamn. Varnum hade haft gemensam kyrka med Kristinehamn sedan stadens tillkomst 1642.
1970
Huggenäs uppgick i Södra Ny församling, och namnet på den gemensamma församlingen blev Ny-Huggenäs. Huggenäsborna hade använt sig av Södra Ny kyrka sedan 1840-talet. När självständigheten upphört återfick Huggenäs sin kyrka när den återinvigdes 1972.
1971
Färnebo uppgick i Filipstad, som i sin tur bildats ur Färnebo vid stadsgrundandet 1611.
2002
Nyskoga församling, som 1873 utbrutits ur Norra Ny som kapellförsamling, blev åter en del av Norra Ny. Den gemensamma församlingens namn är Norra Ny-Nyskoga. Nyskoga var för övrigt den sista av de församlingar som nybildades i finnbygden under 1800-talet.
2006
Vid detta årsskifte kommer de största förändringarna någonsin att äga rum. Dessa förändringar är beslutade av stiftsstyrelsen i Karlstad:
- Hagfors och Gustav Adolfs församlingar förenas till Hagfors-Gustav Adolfs församling.
- Holmedal och Karlanda församling blir en församling: Holmedal-Karlanda församling.
- Nedre och Övre Ulleruds församlingar blir en församling: Ulleruds församling.
- Stavnäs och Högeruds församlingar blir en församling: Stavnäs-Högeruds församling.
- Nyed, Älvsbacka och Alsters församlingar blir en församling. Namnet blir Alster-Nyedsbygdens församling.
- Nor och Segerstads församlingar blir en församling: Nor-Segerstads församling.
- Väse och Östra Fågelviks församlingar blir en församling: Väse-Fågelviks församling.
- Degerfors och Nysunds församlingar blir en församling: Degerfors-Nysunds församling.
- Dessutom uppgår den i landskapet Värmland men i Skara stift och Västra Götalands län belägna Södra Råda församling i sin moderförsamling Amnehärad. Namnet på den förenade församlingen blir enbart Amnehärad.
Att namnfrågan kan vara känslig är tydligt. Skulle den nya församlingen i Nordmarks härad heta Holmedal-Karlanda med den gamla moderförsamlingen först, eller Karlanda-Holmedal efter befolkningsstorlek? Är Nyed-Älvsbacka-Alster ett för långt namn? Namnet Alster-Nyedsbygden är inte så välklingande. Det finns exempel på församlingar där man försökt bevara de gamla sockennamnen. På Öland finns en församling med namnet Norra Möckleby-Sandby-Gårdby, och i Södermanland hittar vi Hällby församling med Tumbo och Råby-Rekarne.
Att flera av de minsta församlingarna som Millesvik, Ölserud, Västra Fågelvik, Bogen och Lekvattnet ännu lever vidare är ett tecken på att inga förändringar kommer att tvingas fram. Att två relativt folkrika församlingar vid Vänerkusten, Väse och Östra Fågelvik blir ett har jag ingen riktig förklaring till mer än att man uppenbarligen har funnit det funktionellt. Vi får se hur det ”äktenskapet” fungerar. Båda har till nu varit egna pastorat, men upphör nu som egna församlingar. Samma förhållande gäller också Degerfors och Nysund.
Kommer man om 50 eller 100 år att tala om Segerstad, Högerud och Karlanda som socknar, eller kommer man att glömma var gränserna gick? Ingen kan veta, men visst vore det sorgligt om socknarna helt skulle glömmas bort. Som släkt- och hembygdsforskare så får man hoppas att ni är ”sockenmedvetna”.
Hur var det nu med antalet socknar? Ja, 98 är i varje fall ett svar – beroende på hur och när man räknar…