2001_4

Kapellet som aldrig blev byggt

Av Anette Carlsson

Väse hembygdsförening sätter med jämna mellanrum upp skyltar på ovanliga platser i socknen. Den 26 augusti var det dags att märka ut platsen för en kyrka som aldrig blev bygd. Historien kring platsen fick mig att ta reda på lite mer om denna kyrka.

Väse är en någorlunda stor socken där kyrkan ligger utmed den gamla vägen mellan Karlstad och Kristinehamn i den södra delen. Det gör att sockenborna i den norra delen har lång väg till kyrkan. Idag går det snabbt att ta bilen, men förr i tiden var vägarna dåliga och resan tog lång tid. Det berättas att man vid en begravning i slutet av 1600-talet fick starta resan redan på morgonen dagen innan för att hinna fram i tid. Så att man på 1690-talet började umgås med tanken att bygga en kyrka i den norra delen också, är inte så förvånande.

Under 1700-talet börjar kyrkoherde Olof Fryxell att arbeta för ett förslag att bygga en kyrka till och på sockenstämman den 23 november 1755 tags ett beslut att ett kapells kulle byggas i norra delen av församlingen. Alla ledamöterna röstade för förslaget, medan assessor Jean Gustaf Linroth på Bjurbecken satte sig emot förslaget.

Den 7 november året därpå fick man tillstånd att bygga och man började planer hur kapellet skulle se ut och vad det skulle kosta. Enligt ett dokument i kyrkoarkivet utan känt datum skulle byggnaden vara 30 alnar lång, 15 alnar bred och 10 alnar hög. Det blir ungefär 18×9 meter, samt en takhöjd på 16 meter. Man tog upp tre olika materialförslag när man beräknade kostnaden.
1) av sten 12 742 daler kopparmynt
2) av timmer 7 782 daler kopparmynt
3) av korsvirke 6 630 daler kopparmynt

Vid sockenstämman 19 juni 1957 beslöt man sig för att skjuta upp kapellbyggandet. Man ansåg att moderkyrkan var för liten och att alla som besökte den på söndagarna inte fick plats. Man beslutade att bygga ut moderkyrkan först. Men  när det var klart lovade man att börja med kapellet i norra Väse. Man började reparera och bygga ut, men upptäckte snart att de murar som skulle vara kvar var för dåliga. Så 1759 tog man beslutet att bygga en helt ny kyrka istället. Kyrkobygget började 1758 och tog fyra år. Kyrkan var alltså klar 1762.

1765 lämnade hemmansägarna i norra delen av Väse in en skriftlig överenskommelse där de förklarade att de tänkte bekosta ett kapellbygge själva. Man hade sett ut en plats på den så kallade Näskullen och tänkte bygga ett kapell av sten. Man tänkte dessutom avlöna en egen präst. Till prästboställe hade man tänkt sig Skogvaktartorpet på Allmänningen, vilket redan tillhörde kyrkan. Övriga delar av Väse församling skulle slippa bidra till kapellbyggandet om de själva skulle slippa bidra till underhållet av moderkyrkan. 1771 började man köra fram sten till platsen för kapellbygget. Man började även samla ihop pengar till bygget.

1779 var det dags igen. Då behövde moderkyrkan bli för trång och man ville bygga till en läktare. Brukspatron Låtsbohm och inspektör Mozell tyckte att det var onödigt eftersom man skulle bygga kapellet. De ansåg att en tillräckligt stor summa hade samlats ihop för att man skulle kunna bygga med en gång. Men det visade sig att man bara hade fått ihop 2 600 daler silvermynt. Man beslutade att bygga läktaren i alla fall och den var klar 1783.

Efter över 30 års kämpande tröttnade till slut kapellaget. 1787 ansökte man till Kungl. Maj:t att få befrielse från sitt åtagande. Man fick lämna över de pengar man hade fått ihop och ansluta sig till moderkyrkan igen. Sista gången kapellet nämns i sockenstämmohandlingarna är 1791 då ”förbjöds vid 5 riksdalers vite att taga något af den sten, som blivit framkörd till det tillämnade kapellet på Näskullen”.

Så av nästan hundra års önskande, kämpande och väntande blev det ingenting. Istället för att kapell i norra Väse blev det en läktare i södra.