1834 – kolerans år i Sverige

Av Carl-Johan Ivarsson

1830 kom koleran till Frankrike. Därifrån kom den fruktade farsoten att spridas till andra delar av Europa. Trots karantänsbestämmelser kom epidemin till Sverige fyra år senare. Den 26 juli 1834 insjuknade och dog en timmerman i Majorna i Göteborg. Snart var hela Sverige drabbat av koleran men Västkusten kom att bli värst utsatt. Var åttonde göteborgare avled i farsoten.

Drygt två veckor efter det att koleran brutit ut i Göteborg nådde den säfflebygden. Häradsskrivaren B Lagerlöf på Ökne avled den 13 augusti och fyra dagar senare kallades sockennämnden i Kila till stämma efter gudstjänstens slut på begäran av sundhetsnämndens ordförande G A Lilliehöök.

Stämman beslutade att utse Erik Olsson i Stora Backa och Olof Andersson i Djupviken till ledamöter i sundhetsnämnden.

Det ålades byfogden i varje hemman att ha en större likkista redo. Det hus i byn som låg längst från bebyggelsen skulle, när smittan inkom, utrymmas och inrättas till sjukstuga. Utgifterna för medikamenter skulle bestridas genom sammanskott av 2 riksdaler för varje helt hemman och proportionellt för mindre hemman.

Församlingsborna skulle också företa en allmän skurning. Rummen skulle även forsatt vara rena, granrisade och vädrade, säng- och gångkläder skulle piskas och vädras. Vi vet nu att detta inte hjäpte mot koleran men det var förvisso en nyttig åtgärd.

Protokollet för den extra sockenstämman är skrivet av prosten Anders Lignell och undertecknade gjorde också G Lilliehöök, E A Carlberg och Magnus Nilsson i Uppliden.

Den 5 oktober 1834 höll vice pastor Christian Hedrén stämma med anledning av kungörelser från ”Kungl Quarantains Commissionen” som upphävde karantänsbestämmelserna till lands och sjöss. Epidemin hade då avklingat. Sockenmännen förklarade sig tillfreds med att vitet mot personer som kommit i kontakt med epidemin kvarstod.

Konungens Befallningshavande önskade veta om församlingarna vid Byälvens vattendrag önskade ha kvar karantänsanstalten vid Låka på egen bekostnad. Sockennämnden förklarade enhälligt att de inte önskade medverka, vilket skulle av vice pastor rapporteras till höga vederbörande.

I februari 1835 meddelas att överskottet från medikamentsammanskottet utgjorde 33 riksdaler 21 skilling banco. Det skulle sättas in i Karlstads Sparbank för socknens räkning. Man hade således inte gjort av med så mycket pengar.

1834 dog 46 personer i Kila, vilket inte är uppseendeväckande många jämfört med de närliggande åren. 1832 dog 38, 1833 42, 1835 39 och 1836 49. Dödsorsakerna anges i regel bara vid olycksfall typ drunkning. En del av de döda begravdes på Kilaön.

Många av de åtgärder som vidtogs mot koleran på 1830-talet var förgäves. Man eldade tjära, drack tjärvatten på fastande mage eller hade vitlöksknippor runt handlederna. Bäst ansågs dock brännvinet hjälpa.

Först långt senare upptäcktes att smittan spreds genom en bakterie vanligen genom vatten. Symptom är kräkningar och diarré som leder till vätskeförlust och intorkning. Koleran har inte förekommit i Sverige sedan 1918 men är fortfarande ett stort problem i många u-länder.