Domböckerna och deras värld

Av Harald Persson

Till dombokskonferensen i Häljebol 19 september kom ett 50-tal personer från Studieförbundet Vuxenskolan, Värmlands Hembygdsförbund och Värmlands Släktforskarförening. Konferensen var övertecknad med ett 20-tal förfrågningar men fler fick inte plats.

Peter Olausson, Föreningen Tingshuset i Häljebol, inledde med att redogöra för domböckernas betydelse som källmaterial i forskningen och bekräftade att domböcker från 1500-talet och tidigt 1600-tal är kortfattade i sin protokollsskrivning medan 1700- och 1800-tal kommer med fullständigare beskrivning av behandlade mål.

Huvudsakligen är det från den tidigare tiden civilmål och tvistemål som handlägges vid rådstugu-, tings-, härads- och hovrätter. Det är en bra källa för att ta del av vardagslivet eftersom det är en omfattande del av befolkningen som har haft med ting att göra.

Från 1760- och 70-talen är det många triviala exempel på mål som tas upp i tingen som gärdsgårdar, svinhållningen eller kullfallna träd vid skogsbränder. Skötseln av färjor med dess taxor är ett återkommande ämne när det gäller kommunikation till lands och vatten. Olaglig handel med varor förekommer med noggranna specifikationer av varor och deras priser.

Esnkilda personer och deras öden skildras ingående och ger nutiden ett begrepp om miljö och boendeförhållanden. Som exempel nämndes en person som i Glava kyrka somnat under gudstjänsten. Detta ansågs så allvarligt kyrkobrott att denna torpare, som hade ett par mil att gå till kyrkan, intämdes inte mindre än 5 gånger till Häradsrätten. Rätten ansåg sig ändå inte kunna döma trots förhör med samtliga kyrkobesökare från samma kyrkbänk och med personer som bodde vid personens vandringsväg till sitt torp, utan skickade ärendet vidare till hovrätten. Hovrätten återförde ärendet till häradsrätten som först efter 2 ytterligare ting kunde avskriva ärendet. Fortfarande var det ett par mil som torparen varje gång fick vandra och naturligtvis även gå hem igen.

I tvistemål är det inte ovanligt att använda skällsord relateras och på så vis kan vi idag veta vilka ord våra förfäder använde. Att det blev en ansenlig mängd mål som domare och nämndemän hade att ta ställning till säger sig självt. Gillbergs häradsrätt sammanträdde 2 gånger per år, Höstetinget och Vårtinget, och hade 1767 drygt 200 mål att handlägga.

Avrättningsplatser

Ulf Andersson från Landsarkivet i Göteborg berättade om sina forskningar kring avrättningsplatser, straffmätning och skarprättare. Han påpekade att när vi läser domböckers straffmätningar från tiden före 1700-talet så förfasas vi över grymheten speciellt den offentliga verkställigheten av straff. Vidare finns där så kallade svarta hål, det vill säga för oss obegripliga mål. Vi kommer kanske aldrig att få helt klart för oss hur prygelstraff gick till. Detta ansågs så självklart för rättsnotarier att detaljerna inte är beskrivna. Vad 40 par spö för män i verkligen innebar är inte klart angivet eller 30 par ris för kvinnor.

Avrättningar skedde oftast offentligt i varnande syfte och utfördes genom halshuggning eller hängning, det senare huvudsakligen för tjuvnads- eller falskmynteribrott. Avrättningar kunde även kombineras med stympning, stegling eller bränning men detta torde ha skett efter avrättningen androm till varnagel. Personer som rannsakats för allvarligare brott fördes till länsfängelser eftersom socken- eller häradshäkten ansågs alltför osäkra med avseende på rymningar. Kostnadsuppgifter i Domböckerna ger genom maträkningar en uppfattning om hur lång tid som fånge förvarades.

Skarprättarens uppgift var att som bödel förrätta avrättningar. Bilder från böcker och filmer om avhuggna öron på denne är heller inte helt klargjorda. Däremot finns från Stockholm bevarat hur en skarprättare fick avlägga prov genom att med skarprättarbila hugga ett antal gånger i en stock. Huggen måste finnas inom 1/3 tums radie.

Om psykologisk tortyr talar domboksprotokollen när det gäller de benådningar som dock fanns. Vid sådan var det vanligt att den dömde fördes till avrättningsplatsen, där schavott uppförts och skarprättare med medhjälpare och präster fanns på plats. Ritualen innebar att domen lästes upp och först därefter meddelades benådningen som ofta innebar livstids fängelsestraff.

De tal som präst höll vid avrättningar vet vi ännu inte säkert om det var före eller efter akten. Troligt är att detta var kyrkans tal till den församlade menigheten att taga varning av det utdömda straffet.

Avrättningsplatser fanns i princip en i varje härad, centralt belägna i skrämmande syfte. Var det fråga om stad så flyttades platserna omkring medan de på landsbygden merendels hade en fast plats. Att dessa platser på landsbygden numera många gånger är fornminnesplatser kan tyda på att de är av mycket gammalt datum långt innan vi har dokumentation i domböcker.

Sälja släktjord var fult

Lennart Andersson Palm, Historiska institutionen i Göteborg, varnade för att när vi läser om bondesamhället från 1600-talet och tidigare så är vi behäftade med schablonbilder från 1800-talet. Arvsregler från denna tidigt dokumenterade tid syftar till att hålla ihop egendom, både fast och lös. Visst förekom jordförsäljning som till exempel hemmansklyvningar, som för 1500-talet bäst beskrives i skattelängder, men i ringa omfattning. Att sälja släktjorden var något fult.

Familjen var som enhet självförsörjande ifråga om verktyg, produktion, personal och byteshandel användes. Mynt var sällsynta ting till litet bruk. De skulle ha kunnat användas på marknader men dit begav man sig endast för att byta varor och i övrigt flyttade man inte på sig. Kusingiftemål var vanliga med inavel som följd och alla gifte sig, ungkarlar fanns knappast.

Ifråga om dömande rätter fanns även krigsrätter, tull- och accis-rätter, bergstingsrätter inom Bergslagen jämte hallrätter. Dessutom fanns för grevskap och borgar under 1600-talet särskilda rätter där greven var båda arbetsgivare och domare för sina anställda.

1796 års domböcker

Bernhard Granholm, Värmlands Släktforskarförening, har i det närmaste slutfört insamlingsfasen i en tvärsnittsundersökning av 1796 års domböcker från Lappland till Skåne. Det hela började 1984 när han började i sina anors hembygd att gå in i domböcker för Ragunda tingslag. Han fann att flera släktingar var med när köpmannen Magnus Huss, Vildhussen, ändrade Indalsälvens lopp 1796. Dessa detaljerade händelser gav mersmak och efter detta har det hela svällt ut så att nu återstår endast ett mindre antal härader. Arbetsmålet har varit att ha med minst ett härad för varje län. Kodningen av forskningsmaterialet har knutits till Geokoden av 31/12 1910.

Slutsatser

I det efterföljande grupparbetet diskuterades hur vi kan göra register och avskrifter av domböcker och hur vi kan använda och sprida dessa. Konferensens deltagare var ense om att arbetet är stort med tanke på den enorma mängd obearbetat material som domböcker från 1500-talet och senare innebär, beräknat till 7.360.000 sidor för hela Sverige. Det är ogörligt att kunna starta med ett bra program utan att ha arbetsmålet klart definierat dels på grund av databranschens snabba utveckling, dels på grund av kostnadsfrågan.

Konferensen enade sig om att många bör starta med lokala företag för att få en plattform att stå på och för att få olika lösningar prövade. Samtidigt kan behov från släkt- och hembygdsföreningar och från akademiker komma till tals.