Björnfångst i Wermland

Ur Jemtlands Tidning nr 12, onsdagen den 12 mars 1864 (sann händelse)

För många, många år sedan war å ett hemman i det skogrika Wermland en bonde, hwilken, såsom ofta är fallet å widsträcktare hemman, hade en s k skogslada d w s en långt från bostaden nelägen lada, hwarest det hö, som samlades å marken deromkring, inbergades, för att hemforslas wid blifwande behof. Uti denna lada hade en winter, af hwad anledning är okändt, en wäldig björn gjort sig ide i höet.

Det bar sig ej bättre till för nalle, än att bonden, som ägde ladan, behöfde anlita henne, och för sådant ändamål en wacker dag wid briljant slädföre och gnistrande winter, så att det small i husknutarne och knakade i trädem, utsände sin dräng med god häst, wedsläde och derpå, såsom allmogen wid slika körslor brukar, en bakvänd hökärra, till den på en backe wid en sjö belägna skogsladan, att hemta hö. Drängen körde fordonet, med hästen för, så nära med sidan intill ladans ingång han kunde, för att kunna omedelbart derur wälta höet på släden. Men – o förskräckelse! – just som drängen steg in i ladan, trampade han på något mera kompakt föremål än bara höet, och en förskräcklig best till björn med bister uppsyn rusade med fart upp ur höet, förbi drängen och flyr ut igenom dörröppningen, men ock ned i hökärran, hwilken han i den blinda hastigheten ej blef beredd hoppa öfwer och ej fick tid krana sig öfwer dess temligen höga håf, innan hästen, skrämd af det owanliga i tilldragelsen, lade sig till skens allt hwad tygen höllo, ned för backen, längs efter sjön åt hemmet till; och den stackars nalle, utan twifwel å sin sida förbluffad öfwer den förskräckliga, opåräknade skjutsen, hade ej annat råd, än hugga tag med en ram i hwardera sidan af häfwen, för att hålla sig fast, och sittande som en människa låta sig, ehuru ofriwilligt, bortföras likasom med strömmen.

Sedan nu den af förskräckelse för tillfället nära stelnade drängen något sansat sig, lunkade han så fort han förmådde, winterwägen tillbaka. På sjön mötte han några förare och frågade dem, om de ej mött någon häst med släde och hökärra derpå, samt fick till swar, att de wisserligen mött en häst med sådant fordon, men att en herre i björnskinnspäls satt uti hökärran hållande med händerna i kärrhäfwarne, och hästen springande af alla krafter.

Emellertid hade hästen med ohejdad fart på den glatta winterwägen, med fordonet och björnen, som sålunda ej fick tillfälle att komma ur, framkommit till bondens bostad och satte af rakt in i det rymliga kärrskjulet hwars dörrar stodo öppna. Bonden sjelf war tillfälligtwis ute på gården, när han fick se hwilken resenär han opåtänkt fått till gäst, och skyndade sig tillsluta dörrarne, och på så sätt fångades den wäldige björnen lifslefwande. Hwad öde sedan öfwergick honom kan hwar och en finna, när det tillägges att han ej kom lewfande ur detta sista fängelse.

Bonden fick således wäl betalt för skjutsen, ty hästen tog ingen skada af sin friwilliga ansträngning att skaffa nalle så fort han ske kunde till sin bestämmelse.