Värmländsk utvandring till Norrland

Föredrag av 1:e arkivarie Thord Bylund
Referat Bernhard Granholm

Utflyttningen från vissa församlingar i Värmlands län åren 1860-1894 fördelade på fyra regioner. Kartan markerar dominerande flyttningsmål, d v s Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Örebro län, Mälardalen, Skaraborgs och Älvsborgs län samt Norge och Nordamerika. Dessutom redovisas utflyttningen till Norge och Västernorrlands län samt till Nordamerika från de församlingar som är belägna längs ett tvärsnitt från Skillingmark till Gåsborn. (Kartan hämtad från Anders Norbergs doktorsavhandling ”Alnö och industrialiseringen 1860-1910, sid 42, tryckt i Uppsala 1980, ingående som nr 116 i Studia Historica Upsaliensia, Acta Universitatis Upsaliensis).

Finsk invandring

Kontakterna mellan Värmland och Norrland knöts i samband med den finska invandringen under Johan III:s tid. Invandringen skedde då i huvudsak från Savolaks och till Oslotrakten, Värmland, Dalarna, Hälsingland, Ångermanland och södra delen av Lappland. Därigenom har bl a släktskap mellan Gunde Johansson och Ingemar Stenmark kunnat beläggas. Genom att man hade ursprung gemensamt uppehölls i många fall kontakterna långt fram i tiden.

Det finns dokumenterat om en person att han gick sträckan Värmland-Västerbotten fyra gånger under sin levnad.

Detta släktskap kan vara en bidragande orsak till att på 1800-talet Värmlandsflyttningarna i många fall gick till gamla finnsocknar i Norrlands inland.

Utflyttning

Utflyttning till Norrland ägde till största delen run från Ekshärad och västra Värmland (se kartan). Det var försörjningssvårigheter i Värmland, som orsakade utflyttningen. Detta skedde samtidigt med emigrationen till Nordamerika.

Under åren 1860-1879 kom den största enskilda sockenandelen av de som flyttade till Västernorrlands län från Gräsmark; 20% av de utflyttade Gräsmarksborna flyttade till nämnda läön. Från Lysvik t ex flyttade 18% men från Alster enbart 1%.

Yrket styr

Det finns ett samband mellan yrken människorna hade och valet av destinationsorten. Från västra Värmland skedde flyttningen till sågverksdistrikten i Västernorlands län, från norra Värmland till orter med skogsbruk och från östra Värmland till gruvdrifts- och järnhanterings-områden i Närke och Dalarna.

Tidpunkten för yrkesgruppernas utflyttning har samband med lågkonjunkturer inom respektive näringsområda. 1870 var det järnbrukskris och 1880 jordbrukskris.

Bland de socknar i Västernorrlands län som fick ta emot flest värmlänningar kan nämnas Haverö och Alnö. I Jämtlands län kan nämnas Ytterhogdal och i Gävleborgs län Ramsjö.

”Betyget på fickan”

Många av de utflyttade hade ”betyget på fickan” d v s man anmälde aldrig inflyttning dit man kom. Dessutom förekom säsongsmässig flyttning fram och tillbaka beroende på arbetstillgång. Detta gör att det ofta är svårt att spåra de utflyttade.

Många värmlänningar har flyttat via Medelpad till Nordamerika.

Av de utomäktenskapliga barn, som föddes i Västernorrlands län har många en värmlänning som far. I de fall modern kom från Värmland och hon ej anmält inflyttning, blev födda barn kyrkobokförda i Värmlandssocknen i stället för i födelseorten.

Förlorade traditioner

Stor utflyttning till en enstaka ort har ibland orsakat att det saknas traditioner i en sådan ort – ett faktum som påvisas av folklivsforskare. Den infödda befolkningen kom i minoritet under det att de inflyttade sökte förtränga den nöd och det elände man kom från och förnekade därmed sitt ursprung.

De etnografiska traditionerna saknas därför i en sådan ort.

Forskningskällor

Uppgifter till föreläsningen är hämtade ur de demografiska databaserna i Haparanda och Umeå. Vid Stockholms stadsarkiv är en databas under uppbyggnad, byggd på uppgifter i rotemansarkiven 1875-1925, innehållande uppgifter bl a på värmlänningar i Stockholm och man kan här exempelvis ta fram uppgifter om vilka av dessa, som utvandrade till Amerika.