1985_4

Ingenting ont som inte har något gott med sig

Av Per Ahlén

Under ett besök undertecknad gjorde sommaren 1984 hos min syster och hennes man i Halle/Saale i nuvarande DDR kom vi att tala om släktforskning. Min svåger nämnde då bl a att han hade en ganska fullständig sammanställning över sin egen släkt i flera generationer. Jag bad förstås att få titta på denna. Den visade sig vara en verklig guldgruva för en släktforskare. Kanske kan det vara av intresse för medlemsbladets läsare att få ta del av sammanställningens tillkomsthistoria och innehåll.

Min systers och svågers äktenskap ingicks under nazistperioden i Tyskland. För att kunna ingå äktenskap måste varje tysk under den tiden kunna visa upp ett s k Ahnenpass, utvisande härstamningen så långt tillbaka i tiden som möjligt. Syftet var givetvis att de nazistiska myndigheterna skulle kunna kontrollera om vederbörande hade en rent arisk härstamning eller ej.

Efter genomläsning av detta “pass” fann jag att det innehöll en nästan komplett förteckning över alla min svågers anor fem generationer tillbaka. Och inte nog med att varje anas namn ingår. Förteckningen är upprättad med sedvanlig tysk grundlighet. För var och en anges nämligen fullständiga dop- och släktnamn (med tilltalsnamnet särskilt markerat), födelse- och dödsdatum, födelse- och dödsort samt dessas respektive belägenhet datum för giftermål och var giftermålet skedde, berört pastorsämbete, trosbekännelse (evangelisk eller katolsk), yrke.

Min svåger sade sig med varm hand vilja överlämna detta Ahnenpass till mig, vilket skedde med den förhoppningen uttalad att jag skulle komma att få nytta av dess innehåll, om jag skulle vilja forska vidare i min svågers släkt. I kommuniststyrda länder och i synnerhet DDR ses släktforskning med misstro av myndigheterna, varför min svåger inte tilltrodde sig själv någonsin få möjlighet att bedriva egen släktforskning.

I DDR:s fall förklaras regimens misstro mot släktforskning av att denna där p g a de väldiga folkomflyttningarna efter kriget lätt leder till kontakt med släktingar i nuvarande Västtyskland; kontakter, vilka inte är populära hos den östtyska regimen. Jag fick således detta högintressanta Ahnenpass med mig hem till Sverige. Men hur skall jag bära mig åt om jag skulle vilja gå vidare i min svågers släkt? Det finns trots allt en del luckor i tabellerna (men först i fjärde generationen!); bl a anges för femte generationen endast namn men ej födelseår. I den mån anorna sträcker sig in i nuvarande Västtyskland är det inga problem att komma igång. Där kan ju släktforskning bedrivas fritt som här. En svårighet är förstås att många församlingsarkiv gick förlorade under andra världskriget. De flesta av anorna finns emellertid i orter och församlingar, belägna i nuvarande DDR och Polen och i dessa fall blir det genast svårare. Förstörelsen under kriget var minst lika stor som i västra Tyskland. Till detta kommer den ovan nämnda avoga inställningen till släktforskning ochdessutom det förhållandet att efter kriget nästan alla i Posen och Schlesien bosatta tyskar fördrevs från sina boplatser. Posen och Schlesien tillhör nu Polen. Denna fördrivning innebar också att de tyska församlingsarkiven i många fall gick förlorade. Huruvida det nu går att få upplysningar från de polska myndigheterna i dessa trakter är mig obekant.

Även min syster tvingades givetvis att inför sitt giftermål påvisa sin “ariska” härkomst. För den skull uppdrog min far åt ett företag, som kallade sig “Släktforskningsinstitutet i Uppsala” att upprätta en antavla. Uppdraget resulterade i en antavla, som sträckte sig tillbaka till första hälften av 1700-talet. I min egen senare bedrivna forskning har jag kunnat konstatera att denna antavla tyvärr innehåller en del felaktiga uppgifter. Tydligen har den ändock passerat den oerhört noggranna granskning, som de dåvarande nazistmyndigheterna säkerligen utsatte den för. Men de hade förstås inte stora möjligheter att upptäcka felen.

Min systers antavla liksom min svågers tillkom som en följd av den nazistiska ideologins för oss svenskar så främmande, fruktansvärda rasåskådning. Som jag ovan visat har jag haft och kommer förhoppningsvis att ha stor nytta av båda dessa antavlor. Deras tillkomstbakgrund i förbindelse med den användning de nu funnit kan sägas utgöra ett exempel på den välbakanta sentensen: “Ingenting ont som inte har något gott med sig”!

Värmlands Släktforskarförenings hemsida