Wallonerna i Sverige

Av Anders Höglund

Nedanstående artikel, hämtad ur en broschyr från Belgiska Statens Turistbyrå, redovisar i korta drag vallonernas invandring till Sverige. I anslutning till detta vill föreningen tacka vallonforskarna Bernt Douhan och Lilian Karlberg, för deras deltagande i våra två höstträffar.

”Historien börjar faktiskt redan i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Här i Sverige rustade vi oss till tänderna för att hålla igång flera olika krig i Östersjöprovinserna och det som skulle komma att bli det 30-åriga kriget. Det var en stor efterfrågan på järn till förstklassig kvalitet och de små bruken runt om i Sverige var hårt pressade. Men tyvärr var det överlag ganska dåligt med kvaliteten på det svenska järnet. Det bet inte riktigt. Mycket måste kasseras av vapensmederna för att det helt enkelt inte dög till svärdsklingor. Järnet var ofta för sprött för att kunna formas.

Hela Europa var en stor oroshärd. I södra Belgien och delar av nordöstra Frankrike bodde då likaväl som nu ett fransktalande folk som kallar sig valloner. Ursprungligen säger de sig komma från germaner och kelter. Gränsområdet mellan nuvarande Luxemburg och Belgien består av ett bergsområde som kallas Ardennerna. Med mjuka skogsbeklädda kullar och floder, får man en känsla av att befinna sig i Sverige. Malmtillgångarna vad goda här, malmen låg praktiskt taget på marken. Här fanns också floder som kunde ge hamrarna dess styrka.

Det var här som dessa yrkesskickliga smeder ursprungligen arbetade. Skillnaden mot Sverige var bara det att livsvillkoren höll på att ändras i Belgien för dessa hantverkare. Här var religionsförföljelserna vardagsmat. Många var de som hamnade under bödelns svärd, dömda till döden av hertigen av Alba. Med hjälp av den spanska inkvisationsdomstolen lyckades han på sex år avrätta över tiotusen människor, som trodde på en annan lära än den katolska.

I Belgien fanns också sedan gammalt en tradition med gillen och skrån. Detta innebar att de flesta hantverkare arbetade innanför stadens murar i mindre hemmaindustrier. Ett nytt orosmoln på den belgiska himlen, var den nya industrin som började växa upp på landsbygden. Ved som var en förutsättning för järnframställning fanns i de djupa Ardennerskogarna men vägen till städerna var lång. Många på landsbygden tog chansen till arbetsmöjlighet och tog värvning till låga löner. Detta resulterade i massarbetslöshet. De arbetslösa hantverkarna försökte att göra uppror men saknade vapen och hade ej mat för dagen.

År 1595 befinner sig en adelsman och hans familj med namnet de Geer på flykt från staden Liége. Han lyckas övertala en skeppare på en torvpråm att ta hans familj med, gömd bland torvlasten.

Louis de Geer var en förmögen man. Han var affärsman och ägde många jordagods. Han och hans familj var som många andra förföljda av katolikerna för sin ”nya tros skull”. Louis lyckades genom växeltransaktioner föra över sitt kapital från staden Liége till Amsterdam, som var målet för resan. Där skulle han kunna arbeta fritt. Att detta lyckades skall vi nog i dag vara tacksamma för. Detta kapital blev sedan grundplåten för Sveriges järnindustri.

En annan nyckelman var en man med namnet Welam Gilliusson de Besche. Han var inbjuden till Sverige av hertig Carl som järnexpert. Welam de Besche var en självlärd hantverkare, men saknade inte sinne för affärer.

Det var kopplingen mellan dessa båda män som blev starten för en invandring av valloner till Sverige. De Geer började med hjälp av de Besche att värva masmästare, kolare och smeder till Sverige.

Många av dem som utvandrade till vårt land tog sig på allehanda sätt till Amsterdam för vidare befordran till Sverige per båt. Smederna var ofta bundna med kontrakt att medföra egna verktyg. Man kan ju föreställa sig vilka vedermödor man måste ha haft med dessa mycket tunga redskap. Resorna fick ske i hemlighet, då den spanska kungen hade förbjudit emigration av smeder.

För dem som med hjälp av någon agent lyckades komma undan kungens knektar väntade andra faromoment. Sjöröveri! Kaparna från Dunkerque hade ett särskilt gott öga till fartyg från holländska hamnar. De Geer fick 1626 förbinda sig att befria utvandrare som föll i händerna på dessa rövare. I en rapport kunde man läsa att hans pistolsmeder ”blivit i sjön borta”.

Det var totalt ca 5000 valloner som invandrade till Sverige. De spreds över hela landet till nästan alla våra järnbruk och grundlade vår största industri i Sverige, järn- och stålhanteringen.

Det första dokumentet vi har från valloninvandringen är daterat 1580. 1980 var alltså på sätt och vis ett 400-årsjubileum.”

– – – – – – – – – –

Så långt broschyren från Belgiska Statens Turistbyrå. Under de två kursdagarna framkom att det har funnits en numera avsomnad vallonförening i Värmland. Känner någon till något om föreningen i fråga?

Till vårt arkiv i Gamla Badhuset i Karlstad, lämnade Lilian Karlberg ett ex av Vallonättlingen nr 1:1975. Den innehåller nyheter och ändringar till boken Vallonernas namn, av Erik Appelgren. Vidare fick vi ett index, som talar om i vilka nummer av Vallonättlingen man kan finna artiklar om olika namngivna bruk.

Du som forskar i vallonsläkter, känner Du till Fransk-Lutherska församlingens i Stockholm arkiv? Det förvaras i Stockholms stadsarkiv, och innehåller handlingar från och med 1680-talet. Där kan man finna dop- och vigselanteckningar även från andra delar av landet.