Indelte soldaten Piparen Anders Olsson-Skjärman och Gustav III:s ryska krig

Av Stina Granlund

Indelte soldaten Piparen (flöjtisten) Anders Olsson-Skjärman född 1741? i Nors socken var soldat i Stora Skärmnäs, Värmskog. Denne soldat har visat sig vara min mormors mormors morfars far. Han var gift med Kerstin Svensdotter som var född 1738 i Sunne. De hade sex barn, alla födda i Stora Skärmnäs, Värmskog.
Olof född 1764-10-12
Sven född 1769-12-18
Anders född 1771
Stina född 1774 död 1774
Katrina född 1777-04-03
Maria född 1779-10-03

Den indelte soldaten Skjärman fick rycka ut i Gustav III:s ryska krig. Han hörde till Närke-Värmlands regemente, Jösse kompani nr 153.

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 var ett svenskt anfallskrig mot Ryssland som startades av Gustav III. Kungen kunde inte starta ett krig utan att bryta mot den svenska författningen (grundlagarna). Det sägs att problemet löstes genom att iscensätta ett ryskt anfall mot Sverige – några svenska soldater ska utklädda till kosacker ha anfallit en finsk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det är uppenbart att Gustav III aktivt sökte ett krig. Varför? En viktig del av förklaringen är den jakt på ära som utmärker Gustav III:s person och regering. Han hade från barndomen fått höra att han var ”den tredje Gustav” som skulle följa i Gustav Vasas och Gustav II Adolfs spår och bereda väg för en ny tid av svensk storhet. Det var också oroväckande rykten om att Gustavs kusin kejsarinnan Katarina av Ryssland rustat upp ryska flottan med 40 galärer och att 12 000 kosacker och tartarer var utkommenderade till finska gränsen.

Sverige rustade trots ekonomiska svårigheter för krig, och i juni 1788 avseglade Gustav III till Finland. På förmiddagen den 2 juni 1788 samlades 646 soldater ur de fyra kompanierna vid Närke-Värmlands regemente i byn Mosås söder om Örebro. Bara 8 av dessa soldater kom hem från kriget i Finland två år senare.

Soldater kom från olika håll i Sverige till exempel Dalarna, Västergötland, Småland och Bohuslän.

De marscherade till fots och fraktades med båt för att komma till Stockholm. 1200 soldater från Upplands regemente var så dåligt klädda och utrustade att de inte fick paradera genom Stockholm utan fick ta småvägar till Ladugårdsgärde. Den 14 juni 1788 kom det indelta Östgöta infanteri till Stockholm. Enligt publicisten Johan Christopher Barfod så hade soldaterna då haft en så snabb marsch i försommarhettan att de var utmattade och orkade inte ens lyfta på huvudet för att hälsa på kungen. Flera av soldaterna dog efter framkomsten till Stockholm. Barfod frågade också en soldat om han hade några betänkligheter att gå i fält. Soldaten svarade: “Nej, jag fruktar ingen fara, det värsta är redan gjort, jag har skilt mig vid hustru och barn.”

Ur boken Värmlands regementes Historia:

“Året 1789
I Finland förflöt efter vinterkvarterens intagande allt lugnt. Befälet över samtliga i landet varande trupper öfvertogs i midten av december af generallöjtnant Meijerfeldt.

Under vintermånaderna fullständigades utrustningen gång efter annan så att manskapet mot våren synes vara väl beklädt. Skodon hade förfärdigats efter hand och i mån af behof af yrkeskunniga soldater. Den 29 nov. hade utdelats 250 par yllestrumpor 8 par madrasser, 10 sängtäcken 20 st. huvudputor samt ett parti läder. I början af mars 1789 erhöllos 174 par skodon, den 24 maj fick hela regementet nya byxor och skjortor. “

Detta krig fördes både till lands och sjöss, men de flesta dödsfallen orsakades av sjukdomar och farsoter. T.ex. fick tagandet av ryska linjeskeppet Vladislav under slaget vid Hovland svåra konsekvenser. Skeppet Vladislav förde med sig klädlöss som bar på bakterien Borrelia reccurentis. Denna ledde till sjukdomen “återfallsfeber” och ledde ofta till döden. När skeppet med last och fångar kom till fästningen Sveaborg så spreds smittan till både fångar och manskap. Smittan fördes också över till Sverige och spred sig snabbt i hela landet. När den var som värst insjuknade 7000 personer varje vecka i Sverige. Sveriges befolkning var vid denna tid ca 2 200 000 inv.

Bataljonspredikanten Anders Winberg och flera officerare satt fångna i Vysjnij Volotjock. Den 2 sep 1890 fick de besked att de kunde återvända hem. Två veckor senare kunde de gå ombord på en galiot. Officerarna serverades skinka, smör, ost och bröd (förvisso förstärkt med insekter) medan manskapet fick två röda sillar om dagen samt brödsmulor och saltvatten. I Viborg mötte de en rysk herre, Nikita Demidoff, som visade dem stor välvilja genom att skänka både officerare och manskap en halv rubel var.

En del meniga sjömän och soldater fick marschera från Novgorod, i hårt väder utan skor, dåligt klädda och hungriga. Många var svårt sjuka och dog efter vägen. Att dö på hemvägen var troligen Pipare Anders Skjärmans öde. Han dog 15 september 1790 någonstans i Finland. I Kyrkoherde Isak Stakes bok: Värmskog socken i äldre och nyare tider, utgiven 1916, kan man se att Anders Skjärman med flera soldater från socknen hedrades postumt 1804.

Den 30 april 1790 försökte ryssarna återta sina ställningar vid Partakoski. Närke-Värmlands 1:a och 2:a bataljon (ca 1000 man) försvarade tappert passet vid Partakoski mot en tre gånger så stor rysk styrka. Den ena bataljonschefen, kapten Ribbing, stupade i slaget och den andre, Rayalin, sårades.

Var då detta krig till någon nytta? Inget landområde vanns, Gustav III blev knappast mer populär. Han sköts ju på maskeradbalen 1792! Enda fördelen var att hans kusin kejsarinnan Katarina av Ryssland, fortsättningsvis inte la sig i Sveriges inre angelägenheter.

Soldattorpet i Stora Skärmnäs finns kvar och sköts av hembygdsföreningen. Första soldat torpet var från 1600-talet. Dagens torp byggdes i början av 1800-talet. Det köptes in privat av komminister John Engvall och hans hustru Anna-Lisa 1949. De drev många projekt i Värmskogs socken för att bevara äldre byggnader till framtiden. Engvall startade också Värmskogs hembygdsförening. Han var föreningens ordförande till 1972. Vid soldattorpet finns en sten med namnen på Stora Skärmnäs soldater genom tiderna. Den första soldaten var Per Skiärman 1675–1698. Sista soldatens änka Stina-Lisa Stor kommer jag ihåg. Hon var 17 år yngre än maken Per Stor. Hon dog först 1960, 92 år gammal.

Litteratur:

• Gustav III:s ryska krig. Av Claes Rainer
• Historien om Sverige. Gustavs dagar. Av Herman Lindqvist
• Bilder af Värmskog. Av Ingrid Johansson m.fl.
• Värmlands regementes historia. utgiven 1904
• Värmskogs socken i äldre och nyare tider. Av Isak Stake
• Värmskogs hembygdsförenings webbplats
• Hans Högmans webplats.