Överlöparen Albinus (Alvinus) från Alster och gatulöparen Daniel i Dömle – far och son Oxe
av Måns Höög
Klockan halv tio en sommarafton i juni anno 2016 efterfrågade mitt sextonårige jag tydningshjälp på Anbytarforum rörande ett märkligt patronymikon uppburet av hammarsmeden Daniel i Dömle under 1670-talet. Den kunnige Mangskogingen Kenneth Larsson svarade då – strax efter klockan elva – att patronymikonet var Alvinsson.
Det idag tämligen kontemporära – men i värmländskt och dömleskt 1670-tal tämligen ovanliga – namnet Alvin hade uppenbarligen fått mig att bepröva och betvivla mina paleografiska förmågor. Vem var då hammarsmeden Daniel Alvinsson i Dömle? Efter dryga åtta år kan nu sannolikt frågan besvaras medelst ett belysande protokoll från hammartinget i Filipstad den 16/12 1664.
Vid tiden fanns det tre Daniel hammarsmeder som alla till och från var verksamma i Dömle. En Daniel hammarsmed fanns vid nedre hammaren i Dömle redan på 1660-talet, men det är för mig oklart vilken Daniel detta var – när dock ytterligare en Daniel hammarsmed dök upp vid hammaren 1670 skrevs de tu med varsitt patronymikon: den ena hette Hansson, den andre Alvinsson. Hansson flyttade sedermera till Mölnbacka, varefter Alvinsson endast omnämns Daniel hammarsmed i Dömle. Från 1672 var Daniel Alvinsson verksam vid Dömle övre hammare. Två barn till Daniel hammarsmed – sannolikt Alvinsson – i Dömle har återfunnits: ett barn med okänt namn, fött i februari 1680, samt sonen Torsten, döpt 11/12 1681. Fyra månader efter Torstens födelse, den sista april 1682, begravdes Daniel hammarsmed i Dömle (i ouppgiven ålder). Vem Daniels hustru och sedermera änka var är ännu en obesvarad fråga. Sonen Torsten Danielsson uppkom däremot som eldvaktare i Dömle under tidigt 1700-tal – och för att fortsätta på Danielspåret gifte Torsten Danielsson sig 1710 med Elisabet Danielsdotter, dotter till ännu en hammarsmed Daniel (Svensson) i Dömle. Parets äldsta – av många – barn döptes till Daniel.
Så, vem var då smeden Daniel Alvinsson? Länge var svaret inte längre än ovanstående redogörelse. Bland alla Daniel hammarsmeder i Dömle och Värmland erbjöd dock det ovanliga fadersnamnet Alvin en sökingång – men någon lämplig fader Alvin i eller utom Dömle hade dock länge inte givit sig till känna i källorna.
Vid anblickande i Kjell Åbergs Register till Värmlands Bergstingsrätters domböcker 1657–1690 uppstannade dock blicken nyligen vid ett färgstarkt namn: en Albinus eller Alvinus Oxe. Smeden Albinus eller Alvinus Oxe var bisittare (hammartingsnämndemän) vid just hammartingen i Nyed 9/1 1658 och 6/8 1663; vid hammartinget 13/8 1660 sköts ett mål upp då ”mestersmeden Alvinus Oxe ej war tillstädes” (hammartingen var särskilda tingsförfaranden som avhandlade mål rörande stånjärnshammare). Vid tinget 1658 omnämndes han som “Allwing Oxe i Alsteröö”. Vid Alstrums eller Alsters hammare, som då ägdes av borgmästaren Henrik Kolthoff i Karlstad, fanns år 1658 mycket riktigt en Alwinus mantalsskriven – men dock varken före eller efter. År 1663 och 1664 fanns däremot en Alvinus respektive Albinus åter skrivna i Alster, men då vid Gunneruds hammare.
Varför varken någon Albinus eller Alvinus mantalsskrevs i Alster efterföljande år är tydligt utifrån protokollet från hammartinget i Filipstad 16/12 1664 – ett protokoll som även är intressant ur Dömleperspektiv. Vid tinget klagade nämligen ägaren av Gunnarud, borgaren Olof Kristoffersson i Karlstad:
“[…] öfwer sin hammarsmed Albinus Oxe att han hade Rymbdt med sine Söner Daniel och Antoni Albinsson till Norige, och blifwet honom skyldig 17. sk#z [skeppund] Stångiärn och 300 d:r Kopparmynt, och nu emedlertijdh kommer den före sonen tilbaka williandes afhempta sin hustru och Moder. Då Olof Christophersson fick honom fast begierte han det han wille godwilligen bekienna hwilken afnämare på Järnet wore, men denne Daniel wille intet mer ähn några bekienna, och afdömbdes att Olof Christophersson söcker afnämmarna, och emedan han intet hade att betala med wardt Olof Christophersson nögdt efter Rotens Besluut och Bergzordningens 38 och 49 punct löpa gatulop fram och tilbaka 4 gånger; execution straxt efterkoms”.
Smeden Albinus Oxe hade uppenbarligen avlöpt från Alster och Gunnerud mot Norge, tillsammans med sina två söner – samt, som det verkar, även tillsammans med några skeppund av Olof Kristofferssons stångjärn. Att dels lämna sin husbonde utan tillåtelse, att därtill som smed lämna riket, samt att, som grädde på stångjärnet, ”understicka sine hussbönders Järn och thet sedan åth löst partij bortsälia” var allvarliga brott mot drottning Kristinas Ordning för Bärgzmän och andre i Jernbärgz Lagerne från 1649 – sådana förfaranden hotade helt enkelt det för den svenska stormaktsstaten blomstrande bergsbruket. När sonen Daniel blev fasttagen ådömdes han således fyrfaldigt gatlopp – ett socialt liksom kroppsligt grovt lopp (löpt i bar överkropp) mellan två rader av män vilka slog löparen med käppar eller spön. Antalet män i raderna kunde variera; enligt 1608 års landslag borde ett gatlopp mellan 50–100 par springas fram och tillbaka, medan ett lopp mellan 300 man skulle räknas som ett enkelt gatlopp. Bergsordningens §. 51 stadgade därtill att den som “icke slår them som igenom löper then samme skal strax framhafwas i stället”. Den teori som härav framkastas är dock att Daniel tog sig någorlunda helskinnad genom gatloppet – och istället för Norge sedermera hamnade i Dömle.
Albinus (Alvinus) Oxe tidigare eller vidare öden har inte kunnat utrönas. Han nämns omväxlande Albinus eller Alvinus (Alvin) – vilka dock egentligen är två olika namn. Enligt Sveriges medeltida personnamn är namnet Alvin(us) germanskt – en sammansättning av namnet Alf (alv) och vin (vän) – och belagt sedan urnordisk tid. Namnet Albin(us) är däremot – enligt Bryllas Förnamn i Sverige (2004) – latinskt, bildat ur albus (vit) och tidigast belagt i Sverige 1652 (sannolikt avses då handskmakaren Albinus Liskes vigsel 29/2 1652 i Tyska församlingen, Stockholm). Både Albinus och Alvinus var dock minst sagt ovanliga i 1660-talets Värmland; eftersom Daniel Alvinssons bror bar det likaså ovanliga namnet Anton(i) – tidigast belagt i Sverige 1623 – är ju en åtminstone inte omöjlig hypotes att det kan ha funnits kopplingar mellan Oxarna och kontinenten (alternativt blott att familjen Oxe var trendkänsliga med dopnamnen). Namnet Oxe däremot bars som bi- eller släktnamn i alla samtida samhällsskikt – från adelätten No. 103 till smeds- och bruksmiljön i och utom Värmland: en Nils Oxe fanns i Asphyttan 1666, en hyttdräng Erik Nilsson Oxe vid Kungsskogshyttan 1683, en Göran Oxe vid hammaren i Grangärde 1646, en ”Clas oxedrifvare fransos” vid Salvetorp i Tuna bergslag år 1629 och en ”Per Larson aliaß Oxe Pelle” vid Björndammens bruk i Dunker 1642. En äldre och yngre Peder Oxe var även verksamma vid Baerums verk i Norge 1610–1611. En intressant person, Alvin Pettersson hammarsmed, fanns även år 1641 i Långbanshyttan – det är dock för mig oklart om denne har någonting med Oxarna att göra. Den som råkar ha kännedom om någon smed Albinus eller Alvinus – med eller utan namnet Oxe – innan eller efter 1664, inom eller utom Sverige, får gärna ge sig tillkänna.
Även om det dramatiska hammartingsprotokollet inte är ett definitivt bevis förefaller det väl av namn- och indiciebevisning troligt att Albinus (Alvinus) Oxes son Daniel – som blev fasttagen vid återvändandet till Sverige – torde vara identisk med smeden Daniel Alvinsson i Dömle. Sannolikt var således överlöparen Albinus (Alvinus) från Alster och gatulöparen Daniel i Dömle far och son Oxe.