Erik Fernow, järnet och Färnebo församling

Av Hans Löfgren

Bland raden av bemärkta personer som sett dagens ljus i Filipstad framstår Erik Fernow som något udda. Denne något märklige man föddes i Filipstad den 4 mars 1735, föräldrarna hette Fernström men Eric ändrade 1760 sitt efternamn till Fernow. Han blev student i Uppsala 1755, magister 1764 och prästvigdes 1766. Då han av samtiden ansågs mindre lämpad för prästyrket fick han till sin stora sorg aldrig någon ordinarie tjänst och kände sig därvid motarbetad och besviken resten av livet. Han avled ogift i Kristinehamn år 1791. Men som hembygdsforskare är han än i dag ihågkommen tack vare sin avhandling “Beskrifning öfwer Wärmeland” som trycktes första gången 1773-1779. Den utgavs på nytt 1898-99 samt 1979. Betydelsen av hans forskargärning kanske bäst förstås genom att han alltjämt brukar citeras i värmlandshistoriska sammanhang. Trots detta har han ibland kritiserats för bristande saklighet och överdrifter. Ändå har Fernow varit noga med att betona när hans nedteckningar varit grundade på osäkra underlag. Problemen bottnar i att den förmedeltida
och delvis också den medeltida värmlandshistorien inte kan beläggas genom urkunder, utan till största delen enbart genom folkliga utsagor från senare tid. Dock måste hans slutsatser utifrån det tillgängliga materialet anses som både genomtänkta och logiska. I Arvid Ernviks utgåva från 1979 återfinns följande fernowska tankegång: Värmlands bergslag kan inte framvisa några privilegier före digerdöden, fast troligt är att Magnus Ladulås även sträckte sin omtanke hit, sedan han 1282 i Helgeandsholms beslut fått alla rikets bergverk och stora skogar till sina egna. Ty vid digerdöden var här kyrka och präst, som nog bevisar, att folket nyttjat bergshantering, emedan man aldrig kan komma på den tanken, att så många kunnat i den orten försörja sig genom åkerbruk och boskapsskötsel, att de mäktat underhålla präst och kyrka.

En ny tid randades i Sverige under 11 00-talets senare del då kristendomens ställning påtagligt stärktes. Det kyrkliga organisationsarbetet hade kommit i gång på allvar och mycket av det som senare århundraden skulle byggas vidare på grundlades nu. Flera klosterordnar sökte sig hit och imposanta kyrk och klosterbyggen påbörjades vid Alvastra, Vreta och Varnhem. Decenniet har också kallats för kyrkobyggandets århundrade och när den då pågående stiftsindelningen slutgiltigt blev fastställd år 11 64 kom Värmland att tillhöra Skara stift. Ute i landet var nu sockenbildningen lång framskriden, och som då i huvudsak bestämdes av befolkningsförhållandena. Ordet socken härleds av söka och betecknar det område, vars invånare sökte samma kyrka, förklarade på sin tid ärkebiskopen Yngve Brilioth. Initiativet fick alltså komma från allmogen själv, när den blivit tillräckligt talrik för att motivera en sockenbildning och tillräckligt ekonomiskt bärkraftig för att mäkta med ett kyrkbygge och på sikt också försörja en präst. Om man nu tar en närmare titt på vad denna procedur innebar i praktiken, förstår man att det måste ligga en hel del i Fernows tankegångar om inte järnet måste ha varit en ekonomisk förutsättning för kyrkbygget vid Färnsjön.

I den steniga hagen vid vägen till Bergskalhyttan står minnesstenen över Färnebo gamla kyrka. Kanske, om man får tro Fernow, har här funnits två kyrkor under olika tidsperioder, en före och en efter digerdöden. Den senare skulle då ha varit den som kom att flyttas till den nyanlagda staden. Filipstads Bergslags hembygdsförening reste stenen 1941. Foto: Hans Löfgren.

Först skulle ett lämpligt markområde avsättas för kyrkan och begravningsplatsen, samt för prästbostället med tillhörande odlingsmark. Timmer skulle huggas och köras fram till byggplatsen. Alla sockenbor var skyldiga att delta i arbetet, i annat fall väntade repressalier. De tidigaste kyrkorna i skogsbygderna uppfördes av långa kluvna stockar (stavar) som restes mot varandra och fästes i de på marken liggande syllarna och har av eftervärlden därför kallats för stavkyrkor. Men från omkring mitten av 1200-talet började denna byggnadsstil att frångås till förmån för en liggtimmerkonstruktion där stockarna bilats till ett fyrsidigt tvärsnitt. Därför kan vi inte med säkerhet dra några slutsatser om hur Färnebo kyrka kan ha sett ut. Varje liten kyrka hade också redan från början haft sin klockstapel med en eller flera klockor. Nu räckte det inte med att fullfölja kyrkbygget utan ytterligare fyra hus skulle uppföras på platsen, prästgården, en ladugård, samt en lada för spannmål och hö. Den fjärde byggnaden var ett härbärge, en gäststuga för främmande besökare eller fattiga vandrare. När allt detta var färdigt skulle kyrkan förses med inventarier och sakral utstyrsel. Kalk och corporale (altarduk) måste anskaffas, likaså mässhake och mässkjorta samt stola till prästen, därutöver också mässbok och ottesångbok. Kyrkobalken föreskrev dessutom att: Ej må kyrkan vara utan ljus. Hon skall hava tre ljus, två vid altaret och ett dopfuntljus. Därtill skall kyrkan hava klocka, ty hon skall både kalla den som kommer till världen och den som går därur. Under kristendomens allra tidigaste skede förrättades dopet ute i det fria, vid källor eller helgade vattendrag och var oftast vuxendop. Men med sockenbildning och kyrkobygge skedde en övergång till barndop, och då behövdes dopfunten. Den stod nere vid kyrkdörren eftersom det odöpta barnet inte fick komma längre in i kyrkan. Funten gjordes stor och djup, då barnet vid dopet doppades ner i funten. Sockenborna skulle nu också se till att få en präst. De enades sinsemellan om tre kandidater som sedan presenterades för stiftets biskop. Denne prövade de utvaldas kunskaper och utsåg sedan den i hans tycke mest lämpade. Om detta grundförfarande inte fungerade fanns noggranna regler för den fortsatta proceduren. Därefter kunde biskopen på ort och ställe inviga både kyrka och präst. Den nytillträdde prästen skulle nu också åtminstone delvis försörjas. Åker och äng hörde till prästgården och som de där boende själva fick sköta. Prästen skulle dessutom ha sin del av kyrkoskatten, “tiondet” som varje gård i socknen var skyldig att erlägga. En tredjedel därav tillföll prästen, återstoden delades på nytt i tre delar varav stiftets biskop fick en del, en andra del skulle gå till kyrkans utsmyckning och den tredje till socknens fattiga. Omfattningen av hela processen stod självfallet helt klar för den prästvigde Fernow som naturligtvis också förstod vilka ekonomiska uppoffringar en sockenbildning innebar för en medeltida allmoge.

Färnebo medeltida socken blev så en av Värmlands 70 socknar. De hade då alla på sin tid haft en dopfunt, varav 48 stycken helt eller delvis finns bevarade.Så framstår Värmlands medeltida dopfuntar som ett av de viktigaste kulturbidragen till landskapets äldre medeltidshistoria, skriver Sven Axel Hallbäck 1963. Beroende på material, utformning och ornamentering har man senare kunnat dela in dopfuntarna i olika typer och grupper för att på så sätt lättare kunna utforska deras bakgrund. I Nordmarks kyrka finns en verklig klenod bevarad i form av en vackert spetsflikornamenterad täljstensdopfunt som en gång skall ha tillhört Färnebo kyrka. Funten har daterats till mitten av 1200-talet och är av norskt ursprung. Per Saxholm har beskrivit den närmare i nummer 10 av Vår Stad. Då riktigheten i ägandeskapet aldrig har ifrågasatts är det ju inte orimligt att datera kyrkans tillkomst till samma tidsperiod. Något har tydligen hänt i östra Värmland under senare hälften av 1200-talet som motiverat införskaffandet av en dopfunt. Är detta i så fall bekräftelsen på Fernows teori om att kyrka och präst funnits här före digerdödens utbrott på 1350-talet?

Till höger om altaret, intill ett fönster i Nordmarks kyrka, står den mer än 700-åriga dopfunten. Där, i det sparsamma dagsljuset, blir känslan av ett fornnordiskt formspråk i funtens enkla utformning påtaglig. Foto: Hans Löfgren.

Även kungadömets auktoritet och dess förvaltning utvecklades och stärktes allt mer under tidig medeltid. På riksplanet fick jarlen stort inflytande, medan länsmän och fogdar övervakade ordningen ute i landet och såg till att kungen fick in sina skatter. Kungamakten uppmuntrade därvid också handeln som nu fick ett uppsving, mycket tack vare tyska affärsmän, och bidrog på sitt sätt med ökade skatteintäkter till kronan. I “Elvahundratalet i Sveriges historia”, skriver Sven Tunberg: “Ett bergsbruk i egentlig mening, d.v.s. baserat på bergmalm har nu tydligen kommit till stånd, säkerligen med hjälp av tyska tekniska erfarenheter. Sannolikt har detta bergsbruk omfattat såväl järn- som silverproduktion. Redan ett halvt århundrade senare exporteras svenskt järn i form av “osmundar” över det nordtyska handelsområdet.”

Efterfrågan på järn ökade nu kraftigt bl. a. genom att flera stora kyrkbyggen påbörjats vid den här tiden, däribland Uppsala domkyrka. En större efterfrågan torde ha bidragit till att priserna stigit vilket i sin tur gynnat en expansiv utveckling av bergsbruket. Detta låg också i kungamaktens intresse av två skäl, skatteintäkter och vapentillverkning. Men också av staden Lübeck, dvs. Hansan som tjänade stora pengar på sin handel med det åtrådda svenska järnet. I Svenska krönikan och kapitlet om 1100-talet står att läsa: När Dalslands bönder ville ha fisk mot smör, kunde de inte direkt byta med Bohusläns bönder utan måste ta en omväg över bergsmansbygden i Värmland. Där var smör en åtrådd vara och togs gärna i utbyte mot järn. Fisk hade stor betydelse under medeltidens många fastetider.

Låt oss så återvända till Fernow och hans hypotes, där han på de avslutande raderna ger ytterligare näring åt sin tankegång: Härtill kommer den gängse berättelsen, att Nordmarks gruvor upptagits före digerdöden samt att Nordmarkshyttans, Haborhyttans, Fogdhyttans, Gammalhyttans, Kalhyttans och Asphyttans masugnar med flera där tagit sin malm.

Södra Råda kyrka från slutet av 1200-talet, har en dopfunt som har daterats till samma tid och som dessutom är av samma typ som den i Nordmarks kyrka. Med tanke på funtarna borde Råda och Färnebo kyrkor därför vara åldersmässigt jämförbara. På bilden syns ett senare tillkommet vapenhus och likaså den spånbeklädda fasaden. Kyrkan förstördes vid en anlagd brand 2001, bilden är från mitten av 1980-talet. Foto: Hans Löfgren.

År 1977 företogs en arkeologisk undersökning vid Gammalhyttan som anses ha nedlagts före 1540, då den ej finns upptagen i Gustav Vasas Jordebok från detta år. Länsantikvarie Göran Wettergren ledde utgrävningen där resterna av ett ugnsfundament och ett delvis raserat schakt efter hand kunde friläggas. Förutom några smärre föremål tillvaratogs också ett antal prover på slagg och kolrester, vilka senare skulle komma att närmare undersökas. Men redan innan dess var en samlad expertis ense om att slaggen kom från en s.k. färskningshärd. Den följande åldersbestämningen enligt C-14 metoden gav ett varierande resultat, där det äldsta årtal som finns angivet i en tryckt källa [Andersson & Schedin: Bilder från den värmländska urbaniseringen] talar om mitten av 1300-talet. År 2008 kom så en rapport från Riksantikvarieämbetet, efter att GAL (Geoarkeologisk Laboratorium) gjort en ny undersökning av slagger från Gammalhyttan, som då bekräftade att det verkligen rörde sig om fäskningsslagg. Alltså rester från den oxidationsprocess, färskning, som måste till för att sänka kolhalten till en smidbar nivå i ett masugnsproducerat järn, dvs. tackjärn. Förutom järn innehöll de funna slaggerna också rester av både koppar och tenn. Undersökningen vittnar följaktligen om att ett utvecklat bergsbruk varit tidigt etablerat strax norr om det blivande Filipstad och att bygdens historia därigenom är långt ifrån färdigskriven.

Men slutligen dyker ändå den ofrånkomliga frågan upp, kan Erik Fernow ha rätt i sitt påstående om Färnebo socken och kyrka? Ja, mycket talar uppenbarligen till hans fördel, och förhoppningsvis kan ytterligare forskning ge oss det slutgiltiga svaret och visst vore det önskvärt om nya insatser härvidlag snart kunde komma till stånd, kanske är det rent av i trakten av Gammalhyttan som svaret finns.