Resan till Amerika
Av Axel Linné (Ragnar Johansson)
Axel Linné från Östanbjörke, Sunne emigrerade till Gladstone, Michigan, USA 1909. Han skrev ner sina upplevelser av resan från det han lämnade hemmet till han kom fram till Gladstone.
Jag fick kännedom om reseberättelsen av en dotterdotter till Axels yngsta syster. Hon hade i sin tur fått den av en granne som hade hittat den bland gamla papper. Efteråt har jag också fått reseberättelsen av en kusin till henne.
Berättelsen, i den form jag fått del av den, är skriven på maskin med svenska tecken. Jag skrev av den med de ord och med den stavning som finns i underlaget. Om Axel har skrivit den själv eller om det är någon annan som har skrivit ner hans berättelse framgår inte. Inte heller om den ursprungligen skrevs för hand och någon senare skrev ner den på maskin. Men en del i berättelsen tyder på att det är en avskrift för på ett ställe är ett ord ersatt med frågetecken vilket kan innebära att det inte gick att läsa vad det står. På ett annat ställe står det “jag kan inte med pennan beskriva”. Det tyder väl på att berättelsen har varit handskriven.
Originalet är inte återfunnet.
Ragnar Johansson
Den 27 april for jag hemma ifrån och begaf mig på resa till Amerika, det kändes allt liksom litet konstigt att fara hemma ifrån och ut i världen, från mor och föräldragården.
Vi foro hemma ifrån tidigt på morgonen den 27 april kl. halfsex på morgonen och så kom till Myra station vid tolvtiden efter att ha varit i Sörby och låtit hästen vila och så fick vi oss kaffe.
Sedan fick vi vänta på tåget till kl. 7 på kvällen, då bar det af och sedan gick det tills vi kom till Kil vid 11 eller 12-tiden där låg vi öfver natten, vi fick ganska bra logi och där sof vi ganska godt och sedan på morgonen kl. 9.30 så gick vi till Göteborg.
Så bar det af söderut under det vi lade station efter station bakom oss tills vi på aftonen kom till Göteborg där stod det en hel hop med hotellvaktmästare vid stationen och de ropade hvar och en namnet på sitt hotell och då sade en av kamraterna Olov Östholm att vi skulle följa med till hotell Västkusten Canadian Pasificks hotell, och då vi har gått en bit var vi där, och där fick vi vara i 2 dygn.
Vi var ut och såg på staden emellanåt det är en ganska fin stad men vi var också inne och skulle vila oss till vi skulle ut på Nordsjön.
På morgonen den 1 maj kl. 10 gick vi ombord. Våra kamrater bestämde sig för Canadien Pasificklinjen strax de kom till Göteborg men Wilhelm och jag vi höll i oss ända till på torsdagsaftonen tills vi skulle köpa biljetterna och var till flera kontor och frågade på priset och det var ungefär 15 kr. dyrare än den vi reste på och så tyckte vi det var ledsamt att gå från kamraterna där för vi var allt liksom lite bekymmersamma så vi följde med dem till slut.
Då vi kom till dockan fick vi stå där länge och väl i solen, det var så hett och vi blev trötta men till slut så fick vi gå ombord en och en i sänder. Då gick vi och vilade oss litet, sedan när alla fått plats så gick vi opp på däck och såg skaran som stod och vinkade då vi foro.
Emigrantångaren Calypso lämnar Göteborg
Sedan var vi opp och såg sista skymten av Sveriges kust. Då den hade försvunnit för våra ögon då gick vi och lade oss i vara bressar i fören, så vi fick allt känna då båten gungade.
På morgonen då jag skulle gå opp då kräkes jag så jag vet allt hur sjösjuka känns, den är svårare än någon kan tro. Jag åt två sillbitar på Nordsjön det var allt. Mina kamrater var också litet klena och då skall ni tro Tidemans droppar kom väl tillhands det var det bästa jag tog med mej.
Sedan gick det ganska bra och så på natten till måndag så var vi i Hull. Inget tåg gick öfver England på söndag så fick vi ligga på båten till måndagmorgon.
Vi voro ut och såg på stan på söndag och så var vi till sjömanshemmet och fick oss mjölk det var gott att få för det var ganska varmt. Hull är en ? ful stad.
På måndag förmiddag gick vi af båten och så in i tullhuset, där skulle de gå igenom kappsäckarna men min rörde de aldrig men nog gäller det att passa på det man har. Därefter fick vi skjuts därifrån till stationen, då blev det på samma viset.
Vi fick stå där så man kunde bli uttröttad flera gånger och till slut då alla de andra som skulle på de andra linjerna har gått fick vi gå en och en i taget igenom en trång port och visa våra biljetter, och då gällde det att ha reda på sitt sällskap på sådana platser.
Så skulle vi på tåget och då fick vi en hytt vad jag skall kalla för 6 personer och vi var 5 så vi hade gott om plats öfver England.
Järnvägsvagnarna i England är afdelade för 6 personer i hvart rum och så en gång efter ena sidan på vagnen som går från den ena sidan till den andra. Där är det inget annat än glas till yttervägg så man kan stå där och se ut.
Resan öfver England gick ganska fint och jag kan säga att hela England är en enda stor stad än gick vi på backen och än gick vi öfver alla tak på en luftbana och än gick vi igenom en tunnel som kunde vara i öfver 10 min. att gå igenom, fastän tåget gick som blixten.
Hvart man såg gick det tåg eller fabriksskorstenar som det rök ur, men inte ett enda träd annat än buskar och träd som de planterat. Inte såg vi heller någon gärdesgård endast stenmurar och alla bäckar och älfar vore grävda som kanaler.
4 timmar efter att vi lämnade Hull var vi i Liverpol och där kom vi in i ett stort hus, och där var de med hästar och vi fick åka till hotellet. Det var ett stort hotell och där fick vi vara i 5 dagar.
Det första vi fick var middag och då skall ni tro det smakade gott att få kokt mat då åt vi riktigt skall jag säga. Det var långa dagar i Liverpol men det gick ändå till slut.
En kväll var vi till missionshuset det var det bästa och så var vi till dockan och såg på båtarna. Det var liflig sjöfart där nere, den ena båten gick så kom den andra. Det var skärgårdsbåtar. En afton var vi till en annan docka och såg på båten som skulle frakta oss över Atlanten. Det var en stor koloss Lake Manitalia? som stod intill honom men den var liten emot den båten vi skulle gå på. Den hette Empress of Britain eller Kejsarinnan af Brittanien på svenska.
Från Liverpool med Empress of Britain
Så var vi till museum där må ni tro det var mycket att se på, alla slags djur uppstoppade ända från tigern och elefanten och till den lilla råttan ja till och med spindlar och alla sorters fiskar som var lefande och så ormar.
Den 8 maj jag tror det var så skulle vi gå ombord då fick vi brått den morgonen ty då skulle vi opp tidigt vi skull fara från hotellet kl halv åtta då passade vi oss så vi fick komma på den första droskan det är stora åkdon för 2 hästar om ni har sett någon sådan där omnibus afbildad någon gång, det var en sådan vi åkte i. Vi satt på öfre våningen vi var väl en 25-30 personer på samma skjuts.
Efter kanske en 1/2 timma så var vi vid dockan vi var de första vid dockan och så fick vi stå där och fösta från den ena ändan på dockan till den andra tills på aftonen så fick vi gå igenom en och en emellan ett par karlar och då fick vi bestämt var vi skulle vara på båten.
Vi fick bokstäver på våra biljetter och så fick vi våran plats på båten ja jag kan inte med pennan beskriva hur det var vi fick vara framme i fören och det var hytter afdelade med bresänningar som vi fick vara i och en liten madrass och en dyna som var hård och rund som en kafle, där fick vi vara i 8 dagar.
Men Sätterman Wall Ragnar och Edvard de fick nummer på sina biljetter och det var nummer på hytten de fick de fick fint de, en riktig hytt för fyra personer så de fick intet att klaga öfver.
Vi kunde inte ha fått något sämre än vi fick och sågspån hade vi brässarna när vi skulle gå och lägga oss det var den någon som strödde på golfvet som strödde i brässarna också de frågar inte efter något.
Det var på unre däck de hade inrett så åt oss ty det var så mycket folk och så trångt så vi hade väl inte en tiondel vi i tredje klass. Det var över 1000 passagerare och 1:sta och 2:dra klass var väl inte mycket öfver 100 och de skulle ha allt det andra af båten. Men det skall väl så vara.
Sent på kvällen gick vi ut från kajen men då hade vi gått och lagt oss i våra båsar det var dåligt på Nordsjön men jag tror inte det var bättre på Atlanten med bäddar åtminstone maten var tämligen.
På natten styrde vi ut på Atlanten och då började det bli långa dagar ty vi hade inte mer är 15 meter i fyrkant att röra oss på i fria luften och så gick nu den ena dagen efter den andra och intet annat än himmel och vatten för ögonen vart man såg.
Så skulle vi undersökas af doktorer varenda dag tror jag det var, det var en riktig plåga ty då blev vi första i den smalaste gångar och hål som kunde tänkas och sedan fick vi gå en och en emellan ett par doktorer och mössan den skulle bäras i handen den förstås. Så skulle vi undersökas i ögonen de var de mest noga med. De vred och de vände så jag trodde de skulle förstöra dem om de inte var förstörda förut. Men det gick bra för oss alla i vårt sällskap.
Till slut när vi varit på sjön jag minns inte om det var 7 dagar så fick vi se land och sedan skulle vi igenom den långa kanalen och gick det så smått som om man varit på land så tror jag man skulle ha gått fortare till ? så stod vi stilla för tidvattnet i 4 eller 5 timmar.
Men jag har glömt 2 dygn var vi ute för is och dimma den var så tjock att man kunde ej se 10 meter framför sej. Isen var så tjock på båten så den kunde inte gå. Bitar som var ett par meter höga. Vi såg också ett stort isberg som var lika högt som masterna på båten och så var det väl dubbelt så långt som båten.
Vi var nästan intill det ett tag då låg båten alldeles stilla ett tag ty dimman var så tjock och isen för tät. Det är vid sådana tillfällen som det kan hända en sammanstötning men då gäller det att blåsa och de blåste också på varje minut, och en visselpipa så grof så att när det blåste darrade hela båten.
Sen var vi i Evebech och då fick vi gå iland där jag tror det var den 15: de maj och så direkt ifrån båten till Kastlegården. Det var en het dag vi fick gå igenom en lång gång tills vi kom till huset där vi skulle in, då kom vi som skulle till Förenta staterna i en gång och de som skulle till Kanada i en annan gång. Vi kom på södra sidan väggen emot ett stort hus och solen stekte direkt på oss.
Där fick vi stå och trängas så svetten rann, ja de som hade barn då fick de plågas de fick stå och hålla dem ty har de släppt dem kunde de ha blivit ihjältrampade.
Till slut kom man till dörren där man skulle in oh då skulle de se på en lapp som vi fick på båten. Det var nummer på lapparna från 1 till 20 och jag och mina kamrater hade nummer 4 så vi kom i samma bås.
Innan vi gick in där så skulle vi in till en doktor som skulle se på ögonen igen och då vred han så jag trodde han skulle ha rökt ut dem. Vi fick sitta i de där båsarna i ett par timmar. Det var staket så höga så man nätt och jämt kunde se öfver dem när man stod opp.
Båsen var en 4 meter i fyrkant. Sedan skulle vi igenom en gång med ett lågt staket på båda sidor. I bortre ändan på staketet så satt det några herrar och skrev, och när vi kom dit blev man frågad om man hade arbete och många andra frågor. Mig frågade de om hur mycket pengar jag hade och hur gammal jag var, och ett par andra lediga frågor.
Sedan var det färdigt med frågor och allt, men norskarna de hade svårt ty de fick alla möjliga frågor och de var aldrig lika. Sent på kvällen då vi hade köpt oss lite mat så fick vi gå på tåget och då var det lite trefligare.
Då såg man än det ena än det andra men tänk sådana trakter berg och djupa dalar stora skogar och öde trakter som det inte fanns en buske en gång.
Järnvägen går igenom jag kan inte omta det var då långt ifrån skönt. Vi började var det sköna som alla amerikanare skryter med, jag har väl inte varit här länge än men jag har inte sett annat än smuts och elände.
På kvällen den 16 så kom vi till en plats som hette North Bay, det var sannerligen den fulaste plats i världen jag någonsin sett. Därifrån for de ifrån oss de som skulle tii Wästern, då fick vi taga afsked af Johan Olov och Gustav, vi andra fick ligga där öfver natten, vi fick ligga i vagnen, den vi åkte på ni skall tro det var skönt.
Ja tänk hur man får fara, sedan på morgonen half 9 så fick vi gå därifrån det var måndagen den 17:de. Samma dag vi kom fram på aftonen eller kvällen kl 9 så kom till en plats som hett Mannerique där kom en af pojkarna i Myr och Manuel i Bråttäppa på tåget och hälsade på oss, de var där och arbetade.
Karta från 1915. Slutdestinationen Gladstone i vänsterkanten av kartan är tillagd
Kl. 10 var vi i Gladstone då var pappa och flera där och mötte oss och då skall ni tro jag var glad ty då var jag framme efter den långa tröttsamma resan.
Det var den 17:de maj 1909
Axel Linne
(Axel skriver att de går i land i Evebech. Det skall nog vara Quebec)
Axel Linné
Axel Linné född den 4 september 1891i Östanbjörke Sunne var son till Per Linné och Augusta Jansdotter. Han var näst äldst av en syskonskara på fem barn, tre söner och två döttrar. Fyra av barnen emigrerade till Nord Amerika endast den yngsta, en dotter, blev kvar i Sverige.
När Axel emigrerade 1909 så var han den första av barnen som reste. Hans far hade rest till Amerika i april 1905 och återvänt till Sverige i februari 1908. Samma år i november återvände han till Amerika och återkom i december 1910. Därefter blev han kvar i Sverige.
Axel dog i Amerika den 3 september 1911 av tyfoidfeber, dagen innan sin 20 års dag.