Den sanna historien om Slôss-hôlet

Av Anders Höglund

I förra numret av ”Nytt från…” fanns en notis om ”smånamn”, och nödvändigheten av att bevara dem för framtiden. Det ligger samtidigt ett stort värde i att försöka härleda smånamnens ursprung. Jag vill här ge ett exempel på ett försök till härledning av ett namn som aldrig funnits på en karta.

Alla trakter har så kallade vackra eller natursköna platser. Så har även Rudskoga i södra delen av Kristinehamns kommun. En av dessa är Bjurviken i nordvästra delen av sjön Skagern. Vid den viken finner man de två byarna Östra och Västra Bjurvik. I sänkan mellan dem ligger den plats som denna artikel hanldar om.

Många av de ”moderna” varianterna till varför platsen fått sitt namn, går ut på att rivaliserande pojkgäng strålat samman där, för att göra upp. Andra talar om att det varit platsen för mera privata kraftmätningar. Alla dessa har en kärna av sanning i sig, eftersom det har förekommit ett slagsmål där, som fick ganska ödesdigra följder.

Onsdagen den 12 mars 1771 började som många andra morgnar, med att de två byarnas innevånare, efter morgonmålet gick till sina sysslor. Anders Jansson i Västra Bjurvik hade en timmerhög, som han hade tänkt att ta hand om, Anders Folkesson i Östra Bjurvik gick till skogen för att arbeta. Anders hustru Siri Ersdotter hade sysslor inomhus hela förmiddagen.

Till 36-årige Anders Ersson i Västra Bjurvik kom skomakaren för att göra skor. Hans hustru och dotter var också med. Hos dessa, och alla andra i byarna rådde normal verksamhet.

När Anders Jansson är på väg till sin timmerhög, hör han att någon hugger nere vid hopahagen. Han går in till Anders Ersson, och frågar denne om han vet vem som avverkar. Båda två tror att det kan vara Bengt Arvidsson, 50 år, som hugger ner en stor gran.

Efter en stund, bestämmer sig Anders Ersson för att undersöka saken närmare. Han sätter för hästen, för att samtidigt ta hem gärdesgårdsstör som han har liggande i närheten av granen, så att inte Bengt skall ta även dem.

Väl nedkommen till hopahagen, eller som man sa, Ängen, hittar Anders Bengt, som håller på att lasta sin slip med den nedhuggna granen. Anders säger att han vill ha med av timret eftersom granen stått på hopamarken. Det uppstår en kort ordväxling, och de båda går emot varandra. De är ganska arga, och plötsligt tar Bengt upp en två alnar lång stör. Med den ger han Anders två hårda slag mot huvudet.

Vid det här laget har de båda männens förehavanden uppmärksammats i båda byarna. Bland annat har skomakarens dotter hört de båda männens högljudda samtal. Hon rusar in till sin far och talar om att hon tror att de håller på att slå ihjäl varandra. Anders Jonsson, som fortfarande är kvar i stugan, rusar ner till Ängen, tätt följd av Anders Erssons och skomakarens hustrur. Anders Jansson kommer ut lagom för att se hur Bengt slår Anders. Vid det andra slaget faller Anders till marken.

När Bengt ser Anders Jansson komma, går han mot sin häst, och bereder sig att köra hem lasset. Anders Jansson försöker hindra honom, med motiveringen att de borde vänta och se om den slagne skulle klara sig. Det ville inte Bengt, så Anders Jansson tar tag i tömmarna till hästen. Bengt ilsknar till, och ger honom ett slag så att han får ett blått öga. Nu är nästa slagsmål i full gång, och det slutar inte förrän Anders Jansson får ett sådant övertag att Bengt är tvungen att ge sig.

Så kunde man äntligen ägna sig åt Anders Ersson. Han var en stund helt medvetslös, och när han vaknade till, var han så dålig att han inte kunde tala. Det enda han sade, var att de som lade honom på släden, skulle ta det vackert.

Väl inne i stugan, klädde man av Anders, och lade honom på sängen. Efter en stund fick Anders uppkastningar av blod både genom näsa och mun. Mellan kräkningarna, kunde de övriga höra honom säga: ”Gud hjälp mig!”.

Hans böner hjälpte dessvärre inte, tre dagar senare avled han.

Den redan nervöse Bengt Arvidsson, hade nu all anledning att vara orolig. Dödsfallet anmäldes till kronolänsmannen Anders Lindberg, som förde BEngt till fängelse i Karlstad.

Den dödes kropp undersöktes av en fältskärsgesäll vid namn Ludwig Hoppenrath. Han kunde konstatera att slagen orsakat att vänster tinningben var sönderkrossar i småbitar, och att sömmarna i skallbenet hade gått isär. Dessutom fanns i halva hjärnan levrat blod. Det fanns tecken på inflammation i buken, och på ett ställe var tarmarna ”inkrupne i hwart annat till 3 tums längd”. Avslutningsvis konstaterar fältskären att Anders inte hade klarat sig även om man tillkallat en läkare.

Visnums häradsrätt sammankallades till urtima ting den 10 april 1771, i gästgivargården i Vall. Till tinget inkallades alla vuxna och barn i både Östra och Västra Bjurvik. Först förhördes de ojäviga vuxna, därefter barnen, och sist de personer som genom släktskap kunde anses jäviga.

Bengt Arvidsson erkände att det var han som utdelat det dödande slaget, och några vittnen sade sig ha sett detta.

Alla vittnen intygar dock att de inte kände till att det rått någon osämja mellan Anders Ersson och Bengt Arvidsson.

Tingsrättsprotokollet avslutas på följande sätt: ”…alldenstund Bengt Arfwidsson i Wästra Bjurvik utan trångmål med en stör i wredesmod slagit Anders Ersson i samma hemman att han på tredje dygnet däraf död liutit…skall han Bengt Arfwidsson gifwa lif för lif, och således lif sitt mista.”

Bengt återfördes till fängelset i Karlstad i väntan på ”Kongl. HofRättens vidare utslag.”

Hovrätten fastställde dödsdomen, och Bengt Arvidsson avrättades med halshuggning vid Rudskoga kyrka den 7 augusti 1771. Hans kropp lades avsides i Rudskoga kyrkogård.

Efterspelet till denna sorgliga historia blev att gärningsmannens hustru och barn inom kort flyttade från Bjurvik. Efter några år flyttade även offrets familj.

Den exakta platsen för slagsmålet är svår att peka ut. I folkmun kallas hela området mellan landsvägen och viken för Slôss-hôlet.

———-

Framställningen är gjord fritt efter tingsprotokollet från Visnums häradsrätt, och artikeln har tidigare varit införd i Nya KristinehamnsPosten.